Ölyoga – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Ölyoga

De små, knubbiga, fingrarna smeker det mjuka tyget försiktigt, försiktigt. Fingrarna tar sedan ett ordentligt grepp om filten. Maharajan drar upp tygstycket framför sitt runda ansiktet, och sedan ner igen. Beundrarskaran, som utgörs av två mycket stolta föräldrar och en minst lika stolt farmor, ropar ”titut, titut!” i otakt. Han kastar sig sedan i riktning mot mamma, som sitter bredvid i soffan, lägger en jätteprutt på hennes mjuka mage, och skrattar förtjust. Den lilla Maharajan har precis lärt sig hur man deltar i leken.

 

 

Idag var vi på vårt månatliga besök hos den fromma barnläkaren. Den lilla Maharajan visade sig från sin allra tröttaste sida, till hans skrytsamma mors stora förtret. Eftersom att den lilla Maharajan vägrade bre ut sina fjädrar, såg jag det som min uppgift att skryta å hans vägnar. Jag förkunnade stolt att Maharajan minsann lärt sig att leka ”titut”. Läkaren berömde lekandet, och förklarade vänligt att han noterat att pojken putade med läppen så fort hans mamma försvann ur sikte. ”The boy hasn’t learned object permanence yet, so as soon as you go away he thinks that you are gone forever”. Han förklarade vidare att leken lär honom att mamma fortfarande finns kvar, även när han inte ser henne. Hur ska jag med gott samvete delta på ölyogan ikväll, när jag vet att mitt barn tror att jag lämnat honom för gott. Tack för den.

 

Barnläkaren frågade flera gånger om jag har frågor, så tillslut tog jag upp det här med mat och sömn, i brist på annat att fråga om. Jag vill ju inte verka oengagerad. Jag förklarade att den lilla Maharajan vaknar oftare på nätterna, och att han fortfarande helst äter en gång i timman, men att jag tycker att det är lite för ofta så jag försöker dra ut på tiden mellan måltiderna. ”How often does he eat then?” undrade läkaren. Jag förklarade att han numera äter med en och en halv till två timmars intervaller, trots att jag vet att rekommendationen hemma är tre till fyra timmar mellan måltiderna. ”He cries a lot if refuse to give him food!” tillägger jag ursäktande. Jag gör mitt allra bästa för att se väldigt bekymrad ut.

 

Läkaren håller med om att Maharajan äter kanske lite onödigt ofta, men påpekar att pojken givetvis inte tar skada av ätandet. ”It’s too late to introduce a pacifier” konstaterar han. Jag orkar inte förklara att vi ägnat en hel livstid åt att försöka få pojken att acceptera nappen, men utan resultat. Gällande Maharajans sovrutiner, förkunnar doktorn att vårt enda alternativ – om jag värnar om min egen sömn – är att skapa avstånd mellan mig och den lilla Maharajan. ”Either he sleeps in his own bed, or you let him cry next to you when he wakes up at nights and wants to eat”.

 

Skapa avstånd? Varför skulle jag vilja skapa avstånd mellan mig och min lilla Teo-boll. Doktorn förstår snabbt att han talar för döva öron, och medger att hans metoder kanske kan upplevas som lite väl hårda. Lite hårda? Han hade lika gärna kunnat be mig att kapa av mig handen. Jag förstår logiken, men varför måste man vara så vettig jämt? Jag sover hellre dåligt, än utan Maharajan.

 

Maharajan grät av trötthet hela hemresan, men tillslut lyckades jag få honom att somna till den finska tangon. Den här gången skrålade jag ”Hummani hei” så hela bilen skakade. Blir Maharajan tangokung som stor är det min förtjänst. Mellan skriken passade farmor på att fråga Moses om det fanns kvinnliga busschaufförer i Indien. Han svarade nekande, och såg mäkta imponerad ut när hon berättade att hon är yrkeschaufför.

 

Nu stänger jag av mammasamvetet och pallrar mig till ölyogan. Receptet på ölyoga är alltså öl minus yoga – ett annat ord för att hinka öl med kompisarna. Jag dricker inte öl, så jag borde egentligen utvidga min umgängeskrets. För att bli min nya kompis bör man föredra vinyoga framför ölyoga.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.