Jag flaxar för dig – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Jag flaxar för dig

I det tidiga livet var onsdagar och lördagar mina favoritdagar. Jag flyttade hemifrån när jag skulle fylla sexton, och huserade i en liten etta i centrala Uleåborg. Där levde jag livets glada dagar. Varje onsdag avnjöt jag en cider, det var nämligen det enda jag hade råd med, tog på mig ett par sköna skor, målade ögonen kolsvarta och begav mig ut i storstadsnatten. För den som är uppvuxen i Haparanda är Uleåborg faktiskt en storstad.

 

Mitt enda mål med kvällen var att äga dansgolvet, och det var precis vad jag gjorde. Det bästa jag visste var ett tomt dansgolv, för då kunde jag ta ut svängarna, utan att behöva oroa mig för att stöta mig med andra. Höjden på rolighet var att ha en kvinnlig medflaxare, som inte levde i villfarelsen att dans är en parsport. Jag har aldrig haft någon vidare taktkänsla så mina krogshower drog till sig många roade blickar. Dansen var fullständigt hämningslös och kom från djupet. Ibland fick jag för mig att var som Madonna på globen, men i verkligheten var jag nog mer som en okoordinerad Loreen på ecstasy. Det fanns faktiskt de som trodde att jag gick på droger, eftersom att jag kunde hålla på i timmar, men sanningen är att jag var hög på livet. Dansen var min enda opiat. En hindu kanske skulle hävda att jag var dansare i ett tidigare liv.

 

I den nya tillvaron får jag återigen utlopp för galenskapen. Jag hoppar runt, viftar och sjunger i falsett; och den lilla Maharajan tittar hänfört på. Han är min nya, och enda, publik. Han är emellertid en mycket tacksam publik, eftersom att jag är det mesta som händer i vårt hem. Det kan vara så att viljan att uppträda förstärks ytterligare av det faktum att vi har en hushållerska som älskar min son, och en son som besvarar den kärleken. Att gostanten dessutom har svart bälte i småbarnssnack gör inte saken bättre.

 

Det är fint att den lilla Maharajan redan nu odlar sina relationer till människor i vår omgivning, men ingen får vara bättre och roligare än lilla mamma. När orken börjar ta slut och flåset tar över, påminner jag mig själv om att jag är en kärlekens soldat, och flaxar glatt vidare. När Maharajan slutligen tappar intresset kan jag pusta ut. Livet med hemhjälp är en dans på stengolv.

 

Idag när jag kom hem från yogan satt Maharajan i soffan med farmor, och Maggan berättade att han vägrat sin tupplur. Farmor tillade att han varit glad och medgörlig, men helt enkelt vägrat sova. Jag tar det som ett tecken på att dansen gett resultat – mammamuskeln är stenhård. När jag tog den lilla Maharajan till hans rum somnade han mitt i maten. Nu får jag alltså dras med ett jättebröst i en timma eller två. Ett litet pris att betala för ett stillat bekräftelsebehov.

 

Det går inte att ta bilder när man dansar så här kommer lite andra bilder.

Nu ska jag smaka på svärmors kanelbullar. De är världsbäst. I brist på bättre vetande önskar jag er alla en glad kanelbullens dag.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.