Parbajs! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Parbajs!

Den lilla Maharajan sitter i babysittern mittemot mig, djupt försjunken i sina egna tankar. Han knorrar lite och lutar sig framåt. Våra blickar möts, han ler glatt och utstöter fler grymtande läten. Han vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag stäcker mig efter toalettrullen, och när jag skrynklar ihop pappret börjar den lilla pojken skratta lyckligt. Vi är kla-ara!

 

Jag fortsätter morgonrutinen med en snabbdusch. Mellan schamponering och balsam torkar jag glasdörren med handen; duckar, studsar upp och utropar ”titut, titut!”. Maharajan ger ifrån sig ett roat läte och belönar sin lilla mamma med ett stort leende. Leken fortsätter när jag kliver ur duschen och försöker torka mig med handduken. Den här leken skulle kunna heta fånga handduken, för det är precis det den går ut på – att fånga handduken, alltså.

 

När jag är klar är det dags att förbereda den lilla Maharajan för hans möte med den nya dagen. Det är inte varje dag han får nöjet att delta i mina förberedelser, men jag deltar alltid i hans. Jag känner därför vartenda skrymsle av hans kropp och tror mig veta i vilken takt hans inre klocka tickar. Det knepiga med småbarnsrutiner är emellertid att de förändras hela tiden. Ibland är förändringen väntad, och andra gånger tar den dig på pottan.

 

Idag fyller den lilla Maharajan 6 månader, och jag kan konstatera att vi går igenom någon form av metamorfos. Tidigare styrdes rutinerna mer eller mindre uteslutande av den inre klockan, men nu jag har anledning att misstänka att våra möjligheter att påverka rutinerna har ökat. Jag har återtagit makten, och känner att mina möjligheter att skapa förändring är oändliga; men istället för att flytta berg har jag, mer eller mindre ofrivilligt, lärt mitt barn ”parbajsandets” ädla konst.

För den oinvigda kan jag berätta att ”parbajs” är lite som pardans – man byter bara ut den senare delen av ordet och aktiviteten som är kopplad till ordet, såklart. Jag har nämligen upptäckt att Maharajan nuförtiden nästan uteslutande bajsar när han är på toaletten med mig, och jag själv ägnar mig åt aktiviteten i fråga. Eftersom att det pratas så lite om parbajs så vet jag inte om det här är ett allmänt fenomen eller om det bara försiggår i mitt hem.

 

Det är faktiskt en rätt trevlig gemensamaktivitet. Man skulle kunna kalla det för en renande ritual, som för oss närmare varandra. Huruvida jag ägnat mig åt parbajs som liten vet jag inte, men jag är hyfsat säker på att toalettbesöken inte var sekretessbelagda, och att jag gärna bjöd in föräldrarna på sluttampen.

 

Jag vill minnas att någonting (sannolikt jag själv!) förändrades i de tidiga tonåren, och då blev även toalettbesöken någonting privat. Varför har något så naturligt blivit befläckat med åren? Är det en instinkt att i vuxen ålder vilja låsa in sig under toalettbesöken eller är det enbart en social konstruktion? När jag ägnar mig åt parbajs med Maharajan finns där ingen skam, ingen rädsla för starka odörer eller underliga läten. Tillsammans är vi tillbaka i naturen, som då ersatts med en modern toalett. Vi är moderna naturbarn, han och jag.

 

Egentligen vill jag fråga er om ni är bekanta med ”parbajs”, men misstänker att det är lönlöst eftersom att ingen vill snacka skit. Om man inte är stationerad i Delhi det vill säga.

 

Det var allt för idag!

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.