Surpise, surprise! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Surpise, surprise!

Mitt födelsedagsfirande gick som bekant i stöpet förra veckan när jag blev magsjuk. Hade min födelsedag blivit bortdribblad av sjukdom för ett par år sedan skulle jag nog varit helt förkrossad, men just i år kändes födelsedagen mindre viktig. Kanske för att Maharajans ankomst har satt saker i perspektiv, eller för att livet i övrigt bjuder på mycket fest och flärd – förmodligen ligger sanningen någonstans däremellan. Den här historien fick emellertid inte sitt slut i tisdags, och här kommer den rafflande följetången.

 

I fredags begav jag mig till Vasant Vihar för inflyttnings- och födelsedagsfest. Jag älskar som bekant sociala sammankomster, och njuter av att vara i händelsernas centrum. För en stund flyr jag ansvaret, och slösar vare sig tid eller tankar på familjen som väntar därhemma. Jag var därför helt oförberedd på känslan av saknad som smög sig på under kvällen. Trots (många!) spontana kramar av väninnans tonårsdotter och spännande nya möten, ville jag inget hellre än att åka hem till min lilla Maharaja. På hemvägen tog jag på mig fåntratten och slog på Jonne Aarons låt ”Kylmä ilman sua” – en melankolisk låt som handlar om just saknad. Jag lyssnade om och om igen tills Moses öron började blöda. Hemma hittade jag en vaken och bedrövad liten pojke, som enligt pappans utsago längtat efter sin mor hela kvällen. Lustigt sammanträffande?

 

I onsdags fick jag ett meddelande från en ny bekant, som ville dejta på lördag. Hon föreslog ett salongbesök och lunch, och jag svarade med att vara mitt allra besvärligaste jag. Sanningen är den att jag helst av allt ville stanna hemma med Maharajan. Jag har känt att bokslutet har stått i vägen för kvalitetstiden. Jag svarade därför inte på flera dagar och när jag väl gjorde det så hade jag flera invändningar. Hon gav sig inte, och jag kastade slutligen in handduken. ”Såklart vi ska dejta!” konstaterade jag, och fick till min stora förvåning tid på den populära salongen med bara en dags förvarning.

 

Luften är fortfarande helt ok i Delhi, och vädret är behagligt så jag bokade bord på restaurangen med stans bästa trädgård, som ligger långt, långt bort. Om jag ändå måste slita mig från hjärtat, är det lika bra att göra det helhjärtat. Mot slutet av dejten var väninnan lite disträ och nervös så jag beställde in notan. Väninnans barn fick feber i morse, så jag antog att hon hade bråttom hem.

 

 

När vi närmade oss compoundet började väninnan ställa frågor om gardinmannen, och jag berättar om hans bedrifter och tillkortakommanden. Väninnan undrade om hon får komma in och titta på våra gardiner, och jag svarar att hon givetvis får göra det. Bilen stannar utanför min port och jag kliver in med väninnan i släptåg. Hundarna välkomnar oss med ett skall, och jag hyssjar till svar när jag ser Niklas och hans mamma sitta i soffan utan den lilla Maharajan.

 

När jag ställde ner handväskan på hallbyrån så skymtade jag rörelser i spegeln. Jag hoppade till och vände tillbaka blicken för att få en närmare titt på förövarna. Rånarna var obeväpnade så jag tog ett par stora kliv in i allrummet. Jag stannar till, förstummad över mängden människor i mitt vardagsrum.”Suuurpise!” ropar de i kör och det enda jag får ur mig är ett ”Nähä! This is the first time my husband has managed to fool me”. Någon tar ton och i nästa sekund stämmer resten in i sången.

 

 

Jag inleder mitt kram- och tacktåg, men blir snart jag avbyten av Niklas som har hämtat den lilla Maharajan från vagnen i rummet bredvid. Den stackars pojken måste ha blivit skrämd av alla höja ljud för hans lilla ansikte var nedsmetat av tårar. I min famn börjar Maharajan blicka över folkhavet och för varje ansikte han ser torkar en tår. När den första gästen kommer fram för att hälsa på honom spricker hans ansikte upp i ett stort leende. Han ler åt precis alla. Hans lilla huvud snurrar runt som en liten satellit hela eftermiddagen. Han vill inte missa någon, eller något. Han pratar, och försöker sluka besökarna.

 

På kalaset talar ”alla” om för mig vilken fin man jag har, och jag kan inte annat än att nicka och hålla med. Jag har inte känt mig såhär kär på länge. Jag älskar honom hela 95 procent. Det är rekordhögt, ska ni veta. ”Alla” älskar Maggans mat, och komplimangerna haglar över kökspersonalen. Niklas hade beställt in förstärkning. Tillsammans har de tydligen lagat mat fram till elva kvällen innan, hemma hos vänner till oss på compundet. Jag kunde inte få ner en enda bit mat, för jag var så mätt efter lunchen och hög på livet.

Efter en timma frågar jag Niklas när den lilla Maharajan åt sist. ”Vid tvåtiden” svarar han. Jag räknar snabbt ut att pojken inte har ätit på tre timmar. En vanlig dag kan han inte få mat snabbt nog efter det att han vaknat. Han var så till sig att han glömmde bort maten. Efter ytterligare två timmar avlägsnar jag honom från kalaset, trots att han fortfarande hade partyhatten på. Någon måtta får det ändå vara! Han äter glatt, men vägrar sova. ”Ta mig till fölket, morsan!” signalerar han.

 

När de sista gästerna har gått börjar vi öppna presenter, Maharajan och jag. Den lilla Maharajan älskar att öppna presenter, precis som sin mor. Vi sliter upp present efter present och jag inser att den lilla Maharajan har fått nästan lika många presenter som det faktiska födelsedagsbarnet. Den här skulden antecknar vi. Han får kompensera mig när jag fyller femtio. Då förväntar jag mig många fina presenter, alternativt en jättedyr.

 

Vilken dag. Nu har jag firat min födelsedag med champagnebrunch förra söndagen och överraskningsfest igår. Jag ska nog få ihop en lunch också. En trettiotreårsdag bör faktiskt firas tre gånger, eller hur?!

 

Puss.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.