Jag spyr på allt! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Jag spyr på allt!

En girig Maharaja kastar sig runt i sängen på jakt efter sin lilla mor. ”Som-na-om! Som-na-om!” ropar jag från läktaren. Mina rop är knappt hörbara såklart, meningen är ju att pojken ska somna om. Darrningarna i kroppen ökar i takt med ropen, och plötsligt rycker benet till och jag slungas tillbaka till den lilla Maharajan, som har börjat gråta. Verkligheten säger att jag inte har något annat val än att dra den lilla pojken till mitt stekheta bröst. Vibrationerna i huden har en lugnande effekt på illbattingen, som somnar om direkt.

 

Jag konstaterar att klockan är strax efter midnatt, när nästa våg av illamående sköljer över mig. Jag har precis tagit en Ipren- och Alvedoncocktail och tänker att jag måste hålla tillbaka kväljningarna tillräckligt länge för att tabletterna ska börja verka. Längre än så hinner jag inte tänka innan vågen obönhörligt sveper mig med sig, och Phad Thain landar i sopkorgen, som jag insiktsfullt placerat vid sägen. Jag rusar till toaletten och tar mig en närmare titt på handfatet för att sedan hälsa på toalettstolen. Därefter spurtar jag vidare till gästrummet, där Niklas sover av sig feberruset, och informerar honom om att jag kräkts så mycket att jag kissat på mig lite. ”Gå till Teo!” gastar jag innan jag springer tillbaka till toaletten.

 

Såhär inledde jag mitt trettiotredje levnadsår. Jag hoppas att det här inte är en fingervisning för hur resten av året kommer att vara. Vi var uppe sent och bakade kanelbullar och tårta, Maggan och jag. För en gång skull deltog jag i bakandet, mest för att Maggan varit mindre framgångsrika med bullbak tidigare. Inte för att jag är något bakproffs, men jag har sett mamma baka bullar ett par gånger. Det är mer erfarenhet än vad Maggan har. Den här gången minskade vi mängden mjöl och kavlade degen tunnare. Vi var båda mycket nöjda med slutresultatet. Tidigare på dagen var Maggan och Moses på matmarknaden och storhandlade, medan Laxmi kom förbi och skurade torpet. Allt var klart för min födelsedagslunch med bokklubbsgänget.

 

Det första jag gjorde på morgonen när jag vaknade var att ställa in födelsedagslunchen. Det andra var att springa på toaletten. Efter att återigen ha tömt magen, var jag vrålhungrig. Frukost på sängen är födelsedagstradition hemma hos oss, så jag låg och led i nästan en timma i väntan på ”överraskningsfrukosten”, som lagades av Maggan och serverades av en febrig Niklas. ”Ta in Teo också när du sjunger så att han får delta i firandet” önskade jag. ”Såklart, älskligt!” sa Niklas och tågade in med en förvirrad Teo-boll i famnen. På min uttryckliga önskan började tvåmannakören sjunga, och lyckades med konststycket att missa varenda ton. Hoppas den lilla Maharajan inte har ärvt sin pappas icke-musikaliska öra.

 

Niklas överlämnade stolt en present, och insisterade på att jag skulle öppna den på en gång. Jag svalde illamåendet för att vara honom till lags. Efter att ha klippt upp den välförslutna förpackningen, försäkrade jag honom om att jag Ä-L-S-K-A-R glaslådan, som alltså inte var ett par solglasögon. ”Det är precis vad du önskat dig!” utbrast han glatt. Det är inte helt osant. Jag nämnde faktiskt på julmarknaden förra året att jag, utöver solglasögonen och paraplyet, skulle kunna tänka mig en glaslåda i julklapp. En fyllnadspresent, för att öka mängden presenter under granen, typ. Jag fick paraplyet, och nu burken. Älskling, vad hände med solglasögonen?

 

Hela dagen var lite B. Istället för friterade grönsaksbollar med mangosalsa och avokado till lunch och vitlöksräkor med pak choi till middag åt jag scones hela dagen. Ni skulle bara veta hur snabbt man kan få dagen att gå med lite scones, många toalettbesök och amning på det. Trots att jag drack litervis med vatten och vätskeersättning har mjölken börjat sina, och i morse fick Teo-bollen en dos med ersättning. Niklas beklagade att min födelsedag blev så tråkig. Jag svarade med att krypa ner i hans famn och bedyrade att den visst blev helt perfekt – jag fick ju trots allt spendera dagen i sängen med honom. Att vi låg och pruttade i kapp var ett litet pris att betala.

 

När födelsedagen led mot sitt slut tackade jag Maggan för hennes insatser. Det var nämligen hon som roade Maharajan mellan mat och tupplurar. Jag vet inte hur vi hade klarat dagen utan dig, konstaterade jag. ”He is a good boy, ma’am. Not crying or anything. Only smiling and very, very happy!” svarade hon. Hon berättade att barnpassning kan vara väldigt utmanande, för vissa barn skriker bara efter sin mamma. Jag hoppas att det här säger mer om Teo än om hans lilla mamma.

Maharajans bidrag till dagens inlägg: sf†ewd7y2rtdxxa<           vzdfs≤a <SA

 

Tack för alla fina gratulationer.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.