Generositet som smittar! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Generositet som smittar!

Efter den lilla Maharajans nära-döden-upplevelse i onsdags har mammasamvetet gnagt extra mycket. Bokföringen kan emellertid inte vänta, så vi har suttit häckade i köket med Maggan och Moses – jag framför datorn medan Teo-bollen har växlat mellan babysittern och gymmet. Den lilla Maharajan tycker om att sitta och titta på när de vuxna fixar och donar; och det allra bästa är att titta på den som lagar mat. Det är en lek med mycket färger, fräs och os. Han är sysselsatt, och om jag sitter där tillsammans med honom kanske han kan förlåta mitt arbetande.

Det bästa jag vet med kökspassen är att det alltid bjuds på nervkittlande historier. Både Maggan och Moses har en tydlig dramatisk ådra, som säkerligen förstärks av ekonomisk otrygghet. Människor i deras närhet dör till höger och vänster, utan ordentliga diagnoser eller adekvat behandling. Varenda gång Maggans (enda!) barnbarn får feber vakar de vid hans säng, som om han tog sina sista andetag. I början förbryllande det här beteendet mig, men nu förstår jag deras oro bättre – barnadödligheten i Indien är faktiskt väldigt hög.

 

Igår vädrade jag mitt dåliga samvete över bokföringen med Maggan, som stod och wokade nudlar. Jag undrade hur länge hon stannade hemma när hennes barn var små. Jag inbillade mig att hennes svärmor hjälpt henne med barnen, sådan är trots allt kulturen. ”No ma’am, they took care of themselves” konstaterade hon med ett leende som inte riktigt nådde ändå upp till ögonen. Jag undrade vad hon egentligen menade med att de tog hand om sig själva. Den lilla Maharajan tröttnar på sitt eget sällskap rätt snabbt.

 

Hon förklarade att det var svårast med hennes förstfödda. Hon återvände till arbetet när han var tio månader, men hade ingen som kunde ta hand om barnet. Hon stängde därför in honom i ett rum, där han fick leka på egen hand, medan hon var på arbetet. Maggan måste ha sett våndan i min blick, för hon skyndade sig snabbt att förklara att det högst rörde sig om två timmar i sträck. ”You must have felt terrible” sa jag tyst, och stirrade stint på datorskärmen. Hon bekräftade att det var en väldigt svår tid i hennes liv. Det var lättare när det andra barnet kom, för hennes äldsta son hjälpte till med barnpassningen när han var hemma på skollov. Åldersskillnaden mellan de två är nio år. Här har vi ett barn som tvingades växa upp onödigt fort.

 

När jag var liten blev jag ofta påmind om hur mycket sämre barn i andra länder har det. Det här var taktiken för att få mig att äta upp grönsakerna eller erbjuda tröst när jag surade över mina fula kläder. Idag behöver jag inga referenser till barnen i Afrika – jag lever i Indien. Trots att den stora massan lever på usel luft, smutsigt vatten och daal, finns det så mycket värme och välvilja människor emellan. För att återkomma till min egen barndom, så brukade min mamma alltid säga att ”goda människor ger av det lilla, medan dåliga människor håller fast vid allt”. Det här talesättet rimmar bättre på finska, med det struntar jag i, det är andemeningen som är viktig. Senast i måndags prövades sanningshalten i mammas ord.

 

Som jag nämnde i förra inlägget fick Maggan en tårta i present på sin födelsedag. Det här var en tårta som hon själv inte kunnat baka, eller haft råd att köpa. Tårtan var gjord för sex personer, vilket är det exakta antalet i Maggans familj. I glädjen över tårtan bjöd sonen över grannarna på kalas, och när Maggan kom till jobbet dagen efter så hade hon dessutom med sig en bit till Moses, och en annan chaufför på området som grattat henne dagen innan. ”You are too kind, Margharet!” sa jag anklagande. Generositet ä emellertid smittsamt, så jag har redan nu börjat planera en stor julfest för våra anställa och deras familjer. Det ska finnas tårtor så det räcker och blir över. Hoppas bara att jag och den lilla Maharajan är kvar här i december.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.