En j*vla soppa! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

En j*vla soppa!

Den lilla Maharajan har två svåra dagar bakom sig. Gårdagen var kanske hans allra tuffaste såhär långt i livet. Allting började i måndags, när jag insåg att det var dags att på allvar ta tag i bokföringen. Alla som någon gång ägnat sig åt bokföring, utan att för den sakens skull vara revisor, vet att det inte är någonting som man gör med högra handen, samtidigt som man underhåller ett barn. Inte mitt barn i alla fall. Maggan har därför fått ta på sig sin allra finaste lekkappa, och kliva in som barnvakt.

 

Redan i förrgårkväll var den lilla Maharajan grinigare än vanligt. Jag bar runt på honom i flera timmar, men tillskillnad från kängurumamman som har en påse, har mina stackars armar inte kraft att vanka runt med närmare tio kilo hur länge som helst. När jag väl fick honom att varva ner, var jag själv uppe i högvarv. Mammasamvetet säger att jag får skylla mig själv, som lämnat bort mitt barn ett par timmar i stöten. Det är givetvis omöjligt att veta om det ena har med det andra att göra, men mammasamvetet lyssnar sällan på rim och reson.

 

Gårdagen började med glada tillrop, när jag beställde en födelsedagstårta till Maggan från Delhis bästa bageri. Den lilla Maharajans ropade också, men med aningen gnälligare undertoner. Hans öga var rött och irriterat, och Niklas ville i vanlig ordning skicka iväg oss till akuten. Som den mer sansade föräldern försökte jag förklara att den lilla Maharajan sannolikt klöst sig i ögat, men att vi givetvis skulle bege oss till läkaren senare på dagen om det inte blev bättre.

 

Niklas var hämtatårtaansvarig och såg sin möjlighet att äta något annat än ärtsoppa till lunch på Khan Market. Efter en stunds mental armbrytning gick Niklas slutligen med på att äta soppa innan han begav sig till bageriet. Det är faktiskt viktigt att vi båda äter nyttigt. Den citronsura Maharajan fick snällt sitta i pappas knä under lunchen, eftersom att babysittern inte dög. Intet ont anande serverade jag soppan, för att minuter senare kastas in i ett glödande inferno.

 

Den lilla Maharajan, som nuförtiden vill äga allt som föräldrarna tar i, kastade sig ursinnigt efter Niklas soppskål. Han fick tag i kanten och från andra sidan bordet såg jag hur soppan slungades på den lilla pojkens händer, och ner i pappans knä. Jag kastade mig över bordet, slet upp barnet som skrek i fullständig förtvivlan, och sprang med honom till tvättstället för att skölja hans illröda hand. Jag hör hur någon ropar ”ta av honom kläderna!”. Jag blickar ner och ser den gröna sörjan som täcker hans fötter. Tack gode Gud att han har på sig en sparkdräkt, hann jag snabbt tänka innan jag, med darrande händer, slet av honom tygstycket.

 

Jag skriker efter is och handdukar, medan jag försöker trösta det otröstliga barnet. Niklas googlar efter råd och kontaktar vår barnläkare. Jag tröstar med bröstet, medan jag försöker kyla ner den förtvivlade lilla pojken som ligger i mina armar. Rodnaden börjar lägga sig, och han klarar sig utan blåsor och annat otäckt. I hans sinne lever emellertid minnesbilden av dagens händelser kvar. Han är ledsen hela dagen, och jag lägger bokföringen åt sidan för att istället ägna mig helhjärtat åt barnet, som precis lärt sig vad smärta är. Hur förklarar man för en liten att smärta är övergående och att det är någonting som ingen av oss kommer undan?

 

Igår lärde jag mig även att ingenting gör ondare än att se sitt barn lida.

 

Förbaskade skitsoppa!

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.