Hårdaste morsan i stan! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Hårdaste morsan i stan!

Det är sent på kvällen och vi ligger nerbäddade under det mjuka duntäcket. Den lilla Maharajan ligger och smuttar på bröstet, med slutna ögon. När hans andning börjar bli tyngre drar jag försiktigt ut bröstet ur hans mun. Maharajan svarar med att smacka lite på munnen, tar sats, och slungar kroppen över till vänster sida. Jag iakttar honom en stund och konstaterar lättat att han somnat. Minuter senare spänner han kroppen i en liten båge och börjar kasta sig vilt omkring i jakt på bröstet.

 

Tidigare på kvällen hade jag ett samtal med min mamma, som antydde att de flesta förstfödda tenderar att vara mer uppmärksamhetstörstande än andra barn. Hon sa det inte rakt ut, men jag kunde läsa mellan raderna att min oerfarenhet gör mig till en reaktionär hysteriker, vilket i sin tur gör Maharajan till en liten tyrann. Jag, som gärna ser mig själv som handfast och sådär norrländskt rejäl, tog det givetvis som en grav förolämpning. Skulle J-A-G klema bort mitt barn? Aldrig! Andra förstagångsföräldrar kanske gör sig skyldiga till den här typen av beteende, men inte jag minsann. Jag kan inte curla, och precis nu insåg jag att jag knappt kan stava till ordet.

 

 

Med mammas dolda kritik ringades i öronen bestämde jag mig för att det är slutlekt. Jag kavlade upp mina mentala ärmar och informerade den ilskna lilla baggen att det var dags att sova. ”Natti, natti, hjärtat!” sa jag mjukt men bestämt, och la handen över bröstet. Häpen tystnade Maharajan, för att sedan försöka tala reson med sin oresonliga mamma ”snälla mamma, inte ska du väl vara sånhär. Jag lovar att somna jättesnabbt om jag bara får snutta lite, bara jättelite. Snääälla!”. Jag undvek envist hans bedjande blick. Du ska inte tro att jag en vandrande napp, försökte jag signalera med mitt kroppsspråk.

 

Maharajan är inte den som ger sig i första taget så han började hamra sin stackars mamma på axeln. När inte det hjälpte började han slita i håret. När inte ens det hjälpte höjde han rösten ett snäpp och sa ”mamma, nu måste jag straffa dig snart om du fortsätter såhär”. Norrlänningar ger inte vika för utpressning, så jag bet ihop, och ignorerade de haglande hoten. Maharajan grabbade ilsket tag i mitt ansikte, slet och utbrast (nästan!) lite ursäktande ”det här är ditt eget fel, jag varnade ju dig”.

 

Vid det här laget började Niklas undra om han någonsin skulle få sova. Maharajans uppmaningar ökar i styrka. Jag undrar vad Niklas franska teorier säger om det här. Han svarar man inte ska reagera innan barnet gråter. Jaha. Maharajan gråter ju faktiskt inte. Femton minuter senare har föräldrarna kapitulerat och Maharajan ligger förnöjt och suger på bröstet. Jag konstaterar att det inte blir jättemånga timmars sömn innan morgonyogan. Jag kanske inte är så viljestark som jag skulle vilja tro.

 

Puss på den.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.