Jag svälter! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Jag svälter!

Jag ramlar in i köket, svag i benen, efter ett ordentligt yogapass. På köksbänken ligger fyra blanka tomater. ”Var kommer tomaterna ifrån” frågar jag undrande. Maggan berättar att hon varit på tiggarrunda hos grannarna. Vårt kylskåp har gapat tomt i flera dagar nu. Det är en rad medvetna beslut, och olyckliga sammanträffanden, som framkallat den här situationen.

 

Det är viktigt att betona att det här är en ”situation”. Min hunger har nämligen ökat lavinartat de senaste veckorna – kroppen riktigt skriker efter mera mat. Jag skyller på den lilla Maharajan. Det är emellertid mitt eget fel att vi inte har mat i kylskåpet. Jag har nog tagit det här med att minska matsvinnet på lite för stort allvar. På min order handlar Maggan ingen mat innan alla grönsaker och frukter är uppätna. Det här är förövrigt rätt tidskrävande för samtliga inblandade; när vi bara har ett par brytbönor och en blomkål kvar i kylen är det jag som googlar nya recept.

 

Vi handlade senaste för drygt två veckor sedan, och Niklas skulle nog hävda att kylskåpet var tomt redan förra veckan. Ett välfyllt kylskåp är ett mått på välstånd, tycker han. Niklas är dessutom rätt fantasilös när det kommer till just matlagning – kanske för att han saknar erfarenhet.

 

Jag var väldigt nöjd med mig själv, förrförra måndagen, när jag planerade hela veckans bespisning, med mycket små resurser. Vi åt som små glada grisar hela veckan, men när jag kom hem (vrålhungrig!) från brunchen i söndags sprack planeringen. Ja, du läste rätt: jag var fullkomligt svulten. Låt oss backa tillbaka bandet lite.

 

I söndags var jag alltså på brunch med finnarna. Vi var ett stort gäng, med både gamla och nya talanger. Jag var så glad att återse gamla vänner, och nyfiken på alla nya ansikten, att jag knappt kom ihåg att äta och dricka. När brunchen stängde vid fyra, undrade jag varför ingen ville fylla på mitt champagneglas. ”Det är slut nu, Petra” var det någon som sa. ”Slut? Jag som knappt har hunnit avsluta mitt första glas” sluddrade jag fram.

Jag hade nog, vid närmare eftertanke, kommit ihåg att dricka, och när jag gick igenom bilderna i mobilen igår hittade jag ett par bilder på stora efterrättstallrikar också. Om jag gräver riktigt djupt så hämtade jag nog mat också…minst två gånger.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att plundra köket. Jag hittade både coleslaw och digestivekex, som jag raskt glufsade i mig. Trots det vaknade jag mitt i natten och undrade snällt om Niklas kunde laga lite mat åt mig. Det ville han inte, lät han meddela. Jag försökte förklara att hans lilla son kanske skulle dö av hunger under natten, eftersom att mina bröst var tomma och ersättningen slut. Han muttrade lite och somnade om. En halvtimma senare, med Maharajan vid bröstet, förklarade jag att mjölken kan bli giftig om mamma är på ofrivillig diet. Då klav han äntligen upp och hyvlade lite ost åt mig.

På morgonen vaknade jag hungrig och kokade två portioner havregrynsgröt, som jag åt med lite äppelkompott. Nu var kylen verkligen helt tömd, bortsett från den lilla biten hushållsost. Vid tiotiden undrade Maggan var Moses höll hus. Hade jag gett honom sovmorgon, frågade hon. Jag försökte gå igenom gårdagens händelser, men kunde inte komma ihåg ett sådant samtal. När klockan slog elva bad jag Maggan ringa Moses. Hennes oro började smitta av sig. Moses svarade på första signalen, och förklarade glatt att jag sagt att han kunde ta ledigt för att besöka sjukhuset. Han har haft en del problem med knät. När de lagt på sa Maggan att hon mindes det här samtalet, men att jag inte sagt mer än att vi måste hitta en lämplig dag under veckan, måndagen skulle kanske funka.

 

Trettio minuter senare ringer Niklas och undrar om Moses och Maggan åkt till karantäncentret med hundarna. ”Ehm…nej, Moses kommer inte till jobbet idag” svarade jag. ”Jag har ju påmint dig om det här flera gånger. Hundarna måste dit. IDAG!” fräste Niklas irriterat. Mitt i samtalet börjar min mage kurra igen.

 

Min vegan-vecka skulle egentligen ha börjat igår, men eftersom att vi hade slut på grönsaker, blev det köttbullar till lunch och kyckling till middag. Jag var nämligen tvungen att äta en liten middag innan middagen som serverades på bokklubben.

 

Nu är Moses tillbaka på jobbet, och Maggan är och mathandlar. Halleluja, amen! Säger min kurrande mage.

 

Säg mig: är det vanligt att den egna hungern ökar (såhär kraftigt) när barnet växer?

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.