Gerillakrigföring! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Gerillakrigföring!

Torsdag kl: 22.00

 

Mina fötter klampar mot det kalla stengolvet medan jag puttar fram vagnen med bestämda ryck. Jag går runt, runt i cirklar – från sovrummet, genom korridoren, till vardagsrummet och sedan in i köket – om och om igen. Det är tyst och stilla. Jag har släckt ner huset för att signalera att det är kväll. Köksfläkten är husets enda ljuskälla. Jag ställer vagnen vid spisen, och lyfter försiktigt på filten. Den lilla Maharajan tittar på mig med svart blick och ler finurligt i mörkret. Han hånar mig! Hånet har pågått hela kvällen. Det här känns som någon form av gerillakrigföring.

 

Innan den lilla Maharajan gick över till tyst krigsföring, ägnade han sig åt en mer högljudd variant, så högljudda att jag fick avbryta middagen och ta honom i famnen. Hur svårt kan det vara att äta spagetti med ett spädbarn i knäet tänkte den här, kanske aningen naiva, nyblivna mamman. Inom loppet av ett par minut flög besticken i golvet, och Maharajan försökte trycka in pappersservetten i munnen. Där satt vi i ett hav av spagetti. Maggan, som egentligen hade slutat jobba för dagen, förbarmade sig över mig, och erbjöd sig att hålla i Teo-bollen medan jag åt. ”Nej, nej! Det är ingen fara. Gå hem du bara.” pep jag fram. Jag kan inte ha låtit speciellt trovärdig, för innan jag visste ordet av det så var Maharajan i hennes famn. Jätteglad, såklart. Att tortera Maggan kommer inte på frågan.

 

 

Mitt under middagen får jag ett meddelande från Niklas, som är hos veterinären med Sören. Bölden i Sörens öra måste opereras omgående. Opereras? Det låter allvarligt. Jag ringer till Niklas men han svarar inte. Det borde vara förbjudet att jaga upp någon och sedan inte svara i telefon. Jag upptäckte kölen i örat i igår kväll, och trodde först att det var en fästing. Sören tycks vara ett lätt offer, för han agerade (ofrivillig!) värd till en fästing senast förra veckan. Efter att vi larmat halva grannskapet, fått tag på en pincett, och ”fästingen” inte lossnade insåg vi att knölen i örat var någonting helt annat. Nu skulle den alltså opereras. När Niklas och Sören väl kom hem var jag, mer eller mindre, ifrån mig av oro och undrade hur Sören mådde. ”Jättebra! Det var ingen fara – ett litet snitt bara”. Niklas mammas teori om att någon lagt ägg i hans öra stämde inte, veterinären trodde att det var en vårta.

 

Fredag kl: 12:00

 

Jag kommer hem från gymmet, och hör den lilla Maharajan samtala med Maggan i köket. Min förhoppning om att han skulle sova sig igenom mitt 45min långa gympass hade gått i kras. Maggan berättar hur hon puttat runt på vagnen för att få Maharajan att somna om. Hon beskriver hur han låg där, helt knäpptyst i vagnen, så tyst att hon var säker på att han sov. Men varenda gång hon lyfte på filten för att kontrollera sömnstatusen, tittade två leende ögon tillbaka. Tillslut gav hon upp, och där satt de nu tillsammans i köket, Maharajan och hans kompis.

 

Hah! Där ser man. Det är inte bara mamma som utsätts för krigsföring.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.