En liten sociopat? – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

En liten sociopat?

Teo-bollen fyllde fem månader i måndags, på Niklas födelsedag. Alla nyblivna föräldrar är nyfikna på sitt barn, och vi är inget undantag. Jag har i flera månader försökt luska ut vad Teo-bollen har för lynne – vad det är för en liten typ som jag fött till världen. Jag är emellertid inte den enda som är nyfiken på den lilla Maharajan. Spekulationerna har florerat vilt sedan hans födelse och den allmänna opinionen är att han är snäll, jättesnäll till och med. Jag är benägen att hålla med, men jag har börjat inse att det inte är hela sanningen. Långt ifrån.

 

Den lilla Maharajan är mitt första barn, så det är svårt för mig att bedöma om han är ett ”enkelt barn” eller inte. Jag saknar referensramar. Därför kan det vara intressant att jämföra erfarenheter med andra, mer rutinerade föräldrar. I förra veckan whatsup:ade jag med en av mina äldsta och närmaste vänner. Hon har en dotter som är ett par månader yngre än Teo-bollen. Jag var givetvis nyfiken på hur ammandet fortskred och hur hon sov. De här är hörnstenarna i det nya livet, har jag förstått. ”Jaa-a. Idag sov hon från 8:00 till 13:00, sen var hon vaken i ett par timmar och somnade sedan om i babysittern” berättar hon glatt.

 

Jag sitter på altanen, med blicken fixerad vid den neongröna papegojan, närmast stum av förundran. Jag känner hur avundsjukan smyger fram och knackar mig försiktigt på axeln. ”Får jag komma in nu”, undrar hon. Jag puttar henne åt sidan och utbrister förvånat: den lilla Maharajan skulle aldrig få för sig att sova i sex timmar i sträck, och han skulle verkligen inte somna i sin sitter. ”Hur somnar han då?” frågar Terttu. ”Öhm…antingen så ammar jag honom till sömns, och om inte det fungerar så puttar vi vagn”. Hon konstaterar att så var även fallet med hennes förstfödda.

 

Jag vet inte om hans sovvanor vittnar om hans personlighet, men jag har upptäckt andra beteendemönster som är desto mer talande. Eller ja, talande och talande. Skrikande är nog ett lämpligare ord. Den lilla Maharajan bli nämligen fullkomligt rasande när han inte får som han vill, eller inte kan någonting. Här en dag rev han babygymmet i ilska, och en annan dag försökte han slunga sig ur vagnen i raseri. Han är väldigt tydlig med vad han vill, vilket förvisso gör det lättare för mig att tillgodose hans behov, men svårare när jag inser att jag är behovet. Det händer ibland att jag ligger i babygymmet – tillsammans med en Maharaja som absolut inte vill leka själv – och önskar att jag hade fler barn än ett. Utan en tvåa kommer jag vara fast i det där babygymmet resten av mitt liv.

 

 

Inte nog med att han vill vara med mamma, han tycks även ta efter mig i vissa (kanske mindre smickrande) avseenden. Lika arg som han kan vara ena sekunden, är han sprudlande glad i nästa. Hej, spegelbild! Jag har förövrigt börjat urskilja att mönster. När vi har gäster, eller är gäster, är han sitt allra soligaste jag. Inte undra på att alla tycker att han är så ”snäll”. Han lapar sig i uppmärksamheten, blickar ner lite blygt, för att sedan blända åskådarskaran med sitt bedårande leende. Skrattgropen tittar fram och glädjen lyser i ögonen – han älskar sitt ”fölk”.

 

Maharajan ger dessutom intryck av att vara väldigt inkännande. När de vuxna talar, lyssnar han ivrigt, och gör ingen ansats för att stjäla rampljuset. Åtminstone inte när han är mätt i magen och har sovit gott. Tillskillnad från hans lilla mor som gjorde nästan vilken cirkuskonst som helst för att dra till sig strålkastarljuset som barn. Den här lilla apan både dansade och sjöng till de vuxnas stora förtret.

 

Så vad är slutsatsen. Jo, det kan vara så att mitt barn är en sociopat, eller så är han bara extremt socialt begåvad, svårt att avgöra. Jag återkommer!

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.