Teo-Rex – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Teo-Rex

Nu har Teo lärt sig att vända på sig, och har helt plötsligt ett nyvunnet intresse för sin omgivning. Han har börjat utforska omvärlden, och människorna runtomkring. På gymnasiet läste jag en hel del psykologi, och tyckte att Freud var särskilt underhållande. Jag har skyllt en livstid av tvångsmässigt ätande, drickande och rökande på en störning i den orala fasen, och inser nu att även den lilla Maharajan befinner sig i riskzonen, inte så att jag vill äta upp honom, men kanske tvärtom.

 

På dagarna är den lilla Maharajan som vilken som helst tremånader gammal bebis – han suger på sina händer, fötter, filtar, leksaker – ja, allt han får tag på. Omvärlden jublar! ”Teo-bollen har upptäckt sina fötter”, utbrister de glatt. På dagarna är han den förnöjda Teo-bollen, men när han tror att ingen annan ser på förvandlas han till Teo-Rex. Teo-Rex kommer fram på nätterna när alla andra sover. I natt mötte jag honom för första gången. Ungefär såhär gick det till:

 

Världen utanför är nattsvart. Min högra sida är våt och klibbig. Sömndrucken försöker torka bort det kladdiga, med ögonen hårt slutna. Min inre klocka signalerar att det inte är dags att vakna ännu. Jag hör ett svagt skri, och inser att ljudkällan är nära. Jag blinkar lite med ögonen, kisar i mörkret, och får syn Teo-bollen. Där ligger han på mage och utstöter små, gnyende läten. Dags för nattamningen, tänker jag, och tar varsamt fram mitt bröst. Teo-bollen gapar stort, får tag i bröstvårtan, och börjar suga frenetiskt. Jag somnar om.

Det är fortfarande natt och jag vaknar igen. Min hand letar efter den älskade lilla Teo-bollen, men resultatlöst. Det våta på min högersida är tillbaka, och jag känner hur någon, eller något, frenetiskt naggar på mina revben. Det kan väl ändå inte vara en förförisk Niklas som fått någon Kama Sutraskrift om bakfoten. Nej, Niklas är ingen Kama Surakille inser jag snabbt. Jag öppnar ögonen i ren förskräckelse och det är då jag upptäcker honom – Teo-Rex. Han kastar huvudet uppåt och neråt längs sidan av min kropp. Teo-bollen har inte ännu lärt sig att åla, men Teo-Rex slungar sig beslutsamt framåt med imponerande precision. Måltavlan är visserligen rätt stor, men ändå. Föräldrar vill alltid tro det bästa om sina barn, så jag lyfter den lilla dinosaurien till mitt vänstra bröst. Han kanske fortfarande är hungrig. Jag somnar om.

 

Jag vaknar igen, och det är fortfarande becksvart. Teo-Rex har rymt, och varningsklockorna klämtar högt. Mina ögon är vidöppna och kämpar för att anpassa sig till mörkret. Jag låter blicken vandra längs kroppen, men inget barn i sikte. Jag vänder mig snabbt om för att väcka Niklas, och upptäcker Teo-Rex. Där ligger han och tuggar, precis lika frenetiskt, på sin pappas arm.

 

Jag drar den lilla dinosaurien till mig och somnar om. När jag vaknar, på riktigt den här gången, är klockan redan halv elva. Jösses, vad länge jag fick sova! Den lilla Teo-bollen ligger vid min sida och berättar någonting, förmodligen jätteviktigt, med glad stämma. Jag drar mig till minnes nattens händelser och har svårt att avgöra om mitt barn är en dinosaurie eller bara jättekorkad. Varför tugga på sin pappas arm, liksom?

 

Puss.

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.