Petra Le Chef – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Petra Le Chef

Nu har vi bott i den lilla lägenheten, i Hufvudstadens utkant, i snart två veckor. Vi har haft totalt fjorton besökare, och har serverat oräkneliga frukostar, luncher och middagar, i det pyttelilla köket. Trots att vi aldrig har träffat ägarna till lägenheten vet jag att de är väldigt måna om sitt hem. Det är uppenbart att varenda möbel valts med omsorg och när vi kom till lägenheten fanns här inte ett spår av damm. Inte ens bakom dörrarna.

 

I vanliga fall skulle det vara en enkel match för mig att hålla ordningen. Visserligen har vi Maggan i Delhi som ser till att det alltid är rent och snyggt, men även i Köpenhamn såg jag till att hemmet var representativt. Jag säger ”jag” för att Niklas innerst inne är en riktig slusk. Jag låter givetvis inte honom komma undan städningen – men jag måste hålla ett vakande öga på honom och påminna honom om dammtussarna som glatt dansar i hörnen. Dammtussarna som utmanar mitt ordningsamma sinne. Det kan rätt utmanande för oss att dela hushåll, men vi gör vårt bästa för att inte ha ihjäl varandra.

 

Nu när vi för första gången försöker ro skutan helt själv, som småbarnsföräldrar, märker jag att strömmen blivit starkare. Det finns säker dem som skulle säga att jag alltid simmat motströms, som det är inte helt sant. Jag älskar att ligga och guppa i det stilla. Det håller nere stressnivån mellan varven. Nu är stressnivån på topp. Det tar mig hundra år att slutföra varenda enskild uppgift. Igår dammsög jag i tre omgångar. Det tog mig alltså totalt två timmar att dammsuga en tvåa. Till saken hör att den lilla Maharajan beslutat att han inte behöver sina tupplurar lägre. Han sover femton minuter i stöten, och sen börjar han vifta runt i vagnen, eller rulla runt i sängen. Sen vi kom till Sverige har även den lilla Maharajan haft fullt upp. Han har hittat sina fötter och lärt sig att vända på sig.

Han försöker hasa sig framåt, och blir svinförbannad när han inte lyckas. Han lär sig saker snabbt och med lätthet, men blir arg för att han inte kan mer. Jag börjar misstänka att min son saknar tålamod. Han brås förmodligen på sin mor. Hur ska jag lära honom att det inte finns något egenvärde i att ha bråttom, när jag själv alltid rusat fram. Vi får träna på det tillsammans.

Jag var lite nervös inför gårdagens middagsbjudning. Det var första gången jag skulle laga mat till en kock. Visserligen var ribban satt lågt – jag behövde inte göra mer än att koka lite färskpotatis och skära upp grönsakerna vi plockat i ”kolonilotten”. Jag erbjöd mig att sätta på potatisvattnet redan när gästerna kom klockan fem, men alla var rörande överens om att det var alldeles för tidigt för middag. Niklas föreslår att vi tar en öl innan maten. Mysigt med en fördrink eller två, tänker jag glatt. Stort misstag!

 

De efterföljande timmarna gick i ett: amma, skära ett par tomater, amma, hacka lök, rulla vagn, sätta på vatten, rulla lite mer vagn, skölja potatisen, amma ännu mer. Ja, ni fattar. En sur Maharaja som vägrar att sova, vägrar att umgås med pappa; en pappa som verkligen inte vill koka potatis åt sin Michelinkockkompis; en mamma som försöker balansera barn, matlagning och viljan att socialisera med vännen hon inte träffat på säkert ett år; och en fyraåring som klockan halvåtta är J-Ä-T-T-E hungrig. Vilken tur att jag (sannolikt) aldrig kommer att söka jobb inom restaurangbranschen. Det här var inte en speciellt imponerande uppvisning. Jag lovade att det skulle vara mindre stimmigt nästa gång. Jag har bevisligen blivit en lögnare på kuppen.

 

Idag får vi nya gäster. ”Idioter!”, tänker ni kanske. Absolut. Den här situationen är helt självförvållad. Trots klagosången ser vi fram emot varenda besök. Det här är människor vi saknar elva av årets tolv månader. Idag är det Niklas tur att laga mat. Kock-Petra vabbar.

 

Puss.

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.