Dejt night – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Dejt night

Efter nästan fyra månader på varsin sida av den lilla Maharajan var det äntligen dags för mamma och pappa att spendera en kväll på tu man hand. Helt ensamma. Utan vare sig Teo, vänner eller familj. När man har varit ifrån varandra så länge kan egentiden  kännas främmande, nästan lite skrämmande. Åtminstone för mig. I vanlig ordning hade vi en liten, och väldigt fånig, dispyt kvällen innan. Det kan bli så ibland när förväntningarna växer sig för höga.

 

Jag har gått runt i en fladdrig flanellskjorta, helt utan smink och med håret på sniskan den gångna veckan. Jag som alltid har varit så mån om mitt utseende. Jag gick till och med på Ikea utan att ens täcka finnar. Herregud! Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Fåfängan har verkligen fått ta ett steg tillbaka. Åtminstone tillfälligt. Vi kanske hittar tillbaka till varandra senare.

Inför den viktiga dejten iklädde jag mig en nyinköpt klänning i storlek jätte-mycket-större-än-tidigare. Precis när vi var påväg ut genom dörren, efter många amningar och andra men, inser jag att min nya, fina, klänning blottar både armar och ben. Jag lyfter försiktigt på armen och en jättelik buske tittar fram. Jag stryker handen över det högra benet. Det känns annorlunda: mjukt och mysigt. Jag konstaterar att det inte bara är mangolden som växer friskt i hettan. Mamma, som är barnvakt för kvällen, menar att det inte är någon som kommer att titta på mina ben – finns alltså ingen orsak att plocka fram rakhyveln. Det är inte första gången hon gett mig samma (urusla!) råd, men det är första gången jag överväger att ta henne på orden. Skärpning! Såklart mina, förvisso bleka och aningen fladdriga, ben drar till sig blickar. Jag bestämmer mig för att jag inte är min mamma – inte ännu i alla fall – och springer snabbt in på toaletten för ett par snabba hyveldrag. Niklas är ju trots allt närsynt, tänker jag.

 

Redan på vägen till tunnelbanan känner jag hur luften omkring oss lättar. Vi är uppsluppna och tossiga. Jag vill vara nära. Vill hålla handen, vill pussas. Jag ser på honom att han känner likadant. På restaurangen beställer vi in på tok för mycket mat. Vi vill prova precis allt, som om vi aldrig ätit på restaurang tidigare. Vilken tur att det typ är en tapasrestaurang. Jag säger typ för att det är en spansk restaurang och det finns många spännande förrätter på menyn. Vi skålar, skrattar och pussas lite till. Niklas går till och med med på lite offentligt hångel. Halleluja, Amen! Varför är vi inte alltid såhär sköna, egentligen?! Varför känns det som att nerverna har varit på helspänn under de senaste månaderna. Vi får ju faktiskt sova, och båda två får njuta av egentiden lite då och då. Kan det vara så att det är saknaden efter varandra som gör oss strama och tråkiga.

 

I kvällsdimman stöter vi på en ung kvinna, som ber oss om en slant. Vi är utan kontanter och hon korsar gatan till nästa uteservering. Jag antar att hon upprepar sin fråga där. Helt plötsligt hör vi glas krossas och ser en jättelik kamphund blotta sina tänder. Hunden går till attack på ägarens kommando. Kvinnan slänger sig förskräckt ut på gatan, och springer över till vår sida. Jag beklagar händelsen på engelska, och hon staplar iväg med darrande steg. Hon är utom sig av rädsla. Efter ett par meter vänder hon sig om igen och våra blickar möts. Vi nickar åt varandra i tyst samförstånd. Så beter man sig faktiskt inte. Det är inte bara Niklas som jag ser ikväll. Det är tydligen inte bara vi som har förändrats under den senaste tiden. Trots den varma sommarkvällen känns Stockholm helt plötsligt väldigt kall.

 

Klockan är elva och vi bestämmer oss för att åka hem till den lilla Maharajan. Hand i hand vandrar vi vidare i Stockholmsnatten, Niklas och jag.

 

Ikväll ska jag laga middag åt en Michelinkock. Hoppas han gillar husman.

 

Puss.

 

 

 

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.