Maharaja & Jag – (A?!)typiskt mammaliv

Maharaja & Jag

Annons

Den perfekta mannen framavlad

Stolsbenen gnisslade mot stengolvet medan Maharajan envetet skuffade den närmare diskbänken. Med ena foten på träpinnarna slungade han sig med lätthet upp på sitsen, ställde sig upp och lutade överkroppen mot den svarta marmorskivan för att nå fram till vattenkranen. ”Lååter!” (water) Mellan de uppfodrande ropen grep han demonstrativt tag i kökstrasan och förde den under kranen. Jag kämpade emot impulsen att lyfta ner honom från stolen. Det här var nog ändå en lek jag gärna uppmuntrar. Jag släppte fram en svag vattenstråle. Maharajan hummade gillande, kramade ur trasan med sin knubbiga hand och började torka köksbänken. Sedan upprepade han proceduren om och om och om igen.

 

Bunken jag placerat under strålen började fyllas och Maharajan tog det som ett tecken på att det var dags att gå vidare till nästa syssla. Bunken hamnade på en stor frottéhandduk och snart var de redan rena skåpsluckorna ännu renare och golvet en våt dödsfälla. Maharajan halkade sig fram till tvättstugan och tog tag i tvätthögen, som vid det här laget mestadels bestod av blöta handdukar. Det går åt förvånansvärt många handdukar för att torka upp små vattenpölar. Tre timmar senare var Maharajans palats återigen skinande rent och det var dags att luta sig tillbaka i Bugaboon och blunda en stund. Lördagar med mamma är bäst!

 

Det är ingen hemlighet att jag, såsom många andra narcissister före mig, alltid hoppats på att få ett flickebarn. Hon skulle vara helt perfekt – mer eller mindre som sin mamma, men minus mina brister såklart. Vi skulle klä oss i matchande kläder, och när vi strosade runt på compoundet skulle grannarna förtjust utbrista: ”hon är sin mamma upp i dagen!” Som bekant fick jag inte ett flickebarn, och min son är (enligt precis alla andra) en kopia av sin far. Jag har inte varit särskilt framgångsrik i fostran av min man, eller någon av hans föregångare heller för den delen, och har med det i bakfickan varit aningen bekymrad över min nya livsuppgift. I synnerhet nu på sistone när fostran på allvar börjar komma in i bilden.

 

Om jag hade en kristallkula, skulle jag för länge sedan kunnat andas ut. Min son ser kanske inte ut som mig, men på insidan är vi ett och samma. Inte nog med att han gärna delar ut både pussar och bett. Han strålar även i kapp med den norrländska natthimlen och kan vara precis lika (sur)mulen som Delhi diton i november. Men kanske viktigast av allt: han tycks vara precis lika kompetent som sin mamma. Maharajan är inte bara nyfiken, utan även lättlärd och oerhört hjälpsam. Mamma upp i dagen! Vid närmare eftertanke är jag så duktig att jag utan att jag riktigt reflekterat över det börjat avla fram den perfekta mannen…men ingenting i livet är gratis.

 

Trots att vi har tre hushållsanställa: en kokerska och nanny som delar på städningen, och en chaufför som även springer ärenden, har jag efter en lång paus från hushållsarbete kavlat upp ärmarna igen. Inte för att jag njuter av det speciellt mycket, men för att föregå med gott exempel. Han ska inte tro att mamma är en latmask. Jag tvingar även Niklas att delta i sysslorna för att stärka bilden av att ”karlar kan”. Att vi dessutom vaknar i ottan frigör flera timmar åt diskplockning och annat nyttigt. Våra anställda låtsas inte om att huset är skinande rent när de kommer till jobbet på morgonen, utan lyckas trots våra ansträngningar hålla sig sysselsatta hela dagarna.

 

Idag undrade Maggan, vår hushållerska, hur jag skulle klara mig ensam med två små barn – utan någon som helst hjälp – när vi flyttar hem till Sverige. Jag svarade att vi måste lämna besked om vi förlänger ett år idag. Klockan är två och beslutet är fortfarande inte fattat. Ena sekunden är det ja, och nästa nej.

 

I natt drömde jag förresten att en gammal pojkvän skrev ett 160 sidor långt kärleksmanifest åt mig. Det här var första natten på en vecka som jag lyckats somna om efter att jag lyft över Maharajan till vår säng. Det var viktigt att fortsätta läsningen. Jag tackar så mycket för uppvakningen – jag hade inte kunnat formulera mig bättre själv – men dessvärre kan jag i dagsläget inte lämna min man. Vi har nämligen ett till barn på inkommande. Jag har fullt upp med att vara gravid. Tack för visat intresse!

 

Puss.

 

P.s. Framtida jag: här är Maharajan 16 månader gammal.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons