Maharaja & lillasyster – (A?!)typiskt mammaliv

Maharaja & lillasyster

Berättelsen om de 210-flyttkartongerna

Jag knycklade samman en hop papper och svingade armen mot hallen. Den badbollslika papperstussen gav ifrån sig ett svagt prassel när den landade på parkettgolvet, och med det vecklade en sorgkopp ut sig och blev ett med de andra nattsvarta blommor som slagit rot i mitt bröst. De taggiga blombladen stäckte stolt på sig medan jag lät blicken fara över de höga travarna av bruna, delhiluktande, flyttkartonger. Barnskriken hade ersatts av de melankoliska tonerna av ”Evakon laulu”. Berättelsen om mina farfäder som tvingades lämna det som en gång varit vårt hem – den Finska Karelen. De var där tillsammans med mig – eldade på det ljumma blodet som strömmade genom min trötta kropp. När de vandrade mot en oviss framtid i jakt på en plats att kalla sitt ”hem” visste de inte det jag vet idag – att rotlösheten skulle komma att leva kvar i generationer. Rötter slutar nämligen aldrig leta efter myllan. Det vet jag alltför väl. Hade inte hela mitt liv varit ett sökande efter någonting. Jag visste fortfarande inte riktigt vad. Kanske var det ett arv jag skulle lämna till mina barn. Kanske skulle de ta vid när mina ben blev för trötta att vandra. Men den dagen var ännu inte kommen. Jag kunde inte lämna dem med ouppackade lådor. Stinkande sådana dessutom.

 

Jag vässade öronen när Toni Wirtanen lämnade över sångpinnen till Jannika B. Hennes hesa stämma var en påminnelse om vilken förbaskad syltrygg jag var. Genom henne skanderade mina farfäder med en enad röst. Fast beslutna om att väcka björnmodern, som låg inlindad i lager med bubbelplast. När Jannika B äntligen kom till biten om mamman, som bar med sig hela sin egendom på vandringen – fem barn och en helt ny kaffepanna – började den söta sörjan stänka över de ljusgråmålade väggarna. Jag tog ett beslutsamt grepp om kniven och lät bladet glida genom den solkiga mörkbruna tejpen. Mina två barn var i tryggt förvar med sin far i parken. Det här var det som var det enda som fanns kvar av tvåhundratio flyttkartonger. Jag hade inte sett dagsljus på fjorton dagar, men den här björnmodern kunde inte vila innan varenda sak hittat sin plats. Mina barn krävde ett hem som inte var fyllt med dödsfällor, och när allting var på plats kanske jag äntligen kunde sluta spöka i radhuset i Chanakyapuri.

 

I ett tidigare liv satte jag stolthet i att få upp den sista tavlan på dagen tre, men nu levde jag i en annan verklighet. En där alla andra behov var akuta. Omedelbara. Omöjliga att bortse ifrån. Jag skulle inte tömma mitt bankkonto idag heller. Inte köpa den där biljetten tillbaka till enkelheten. För goda föräldrar rymmer inte när det blir svårt. De biten ihop, skickar iväg sin familj och tömmer låda efter låda. Det bortser ifrån värkande ryggar, trötta ben och fullständig hjärnsmälta. Den sista tonen började ebba ut och jag sträckte mig snabbt mot skärmen, tryckte på play och höjde volymen till max. Med mina mormödrars stöd i ryggen befriande jag pärmarna från det översta papperslagret. Det skulle dröja åtminstone en timma till innan Niklas och barnen kom hem, och med lite tur skulle jag hinna fylla det nyinköpta, svarta Kinaskåpet. Jag skickade en tacksam tanke till Niklas och lillebror som hämtat hem skåpet till mig utan större protester.

 

Det nya livet började snart. Jag behövde bara pack upp ett par lådor till.

 

Puss.

 

 

Vid det här laget hade hälften av lådorna burits upp.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (2)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
    1. maharajasmor

      Det är helt otroligt. Slängde en låda med 🕷 och jag orkar inte ens gå in på den vansinniga pappersanvändningen. Det var nog mer papper än saker i lådorna. Hoppas ni har det bra och vi måste ju ses så fort smittspridningen börjar minska igen! 😘

Se fler...