Maharaja & Jag – (A?!)typiskt mammaliv

Maharaja & Jag

Annons

Plötsligt händer det i mammamagen

Jag satt framför det stora skrivbordet. Min blick flackade mellan den manliga läkaren framför mig, och sjuksköterskan som stod bakom honom med blicken fixerad vid mig. Jag önskade att jag kunde titta på dem båda två samtidigt. Stressnivån steg ytterligare ett snäpp. Någonting osynligt hade legat som en cementkloss över mitt bröst i flera månader, och nu började jag tröttna på att ständigt känna mig jagad. Att inte kunna slappna av. Den uppenbara förklaringen till mitt tillstånd stavades såklart ”stress”, men det kunde även vara sköldkörteln som trilskades. Jag hade inte kontrollerat mina värden på ett halvår, och det var inte helt otänkbart att jag överdoserade.

 

Som vanligt (i Indien!) tog läkarna alla symptom på mycket stort allvar. Misstankarna var många, och ingenting kunde uteslutas innan allting var undersökt. Läkaren hade klämt på min mage och nu väntade röntgen, EKG, blodprov och avföringsprov. Om resultaten var negativa skulle läkaren hänvisa mig till en gynekolog. ”Sometimes women might feel pressured after having a baby. Perhaps you are not getting the help you need at home. It’s good for you to see a gynecologist.” Menade han kanske en psykolog? Och borde jag nämna att min man är föräldraledig. Att jag har en maid, en chaufför och att vi precis anställde en nanny. Jag har all hjälp en människa kan tänkas behöva och lite till.

 

”Det enda som jag inte kan hitta en förklaring till är det ömma i nedre delen av magen. Symptomet passar inte in.” Konfunderat stirrade läkaren på sina anteckningar. Trevande undrade jag om en graviditet kunde förklara den ömma magen. Läkaren tittade upp. Höjde på ögonbrynet. ”Yes it might! Är du gravid?” ”Eh…jag vet inte. Min mens är väldigt oregelbunden. ”När hade du sist mens?” ”Den 29:e mars” Jag kunde mina datum utan och innan. ”…men min förra menscykel var 43 dagar, och jag har bara haft mens två gånger sedan min förlossning. Det gör det omöjligt för mig att veta när jag har ägglossning.” Jag lät bli att tillägga att ägglossningsstickorna helt plötsligt tagit slut på alla apotek i Delhi, och att jag misstänkte att det inte var någon tillfällighet. ”Försöker ni skaffa barn?” Läkaren trummade pennan mot skrivbordet. ”Yes!” Om vi försökte. Jag hade varit redo i ett år. ”OK, då gör vi även graviditetstest. Blodprov och urin. Ingen röntgen.”

 

”Är det en bygel-bh? Är smyckena äkta guld?” Sjuksköterskan fäste gröna, metallspännen med sugproppar på mitt bröst. ”Ingen bygel, allt är guld.” I samma stund som ordet lämnade mina läppar grep tvivlet tag om mig. Både ringen och armbandet var köpta i Indien. Kunde jag vara helt säker på att de var äkta? Snabbt slet jag av mig smyckena. Det var bäst att ta det säkra över det osäkra. ”Ni borde verkligen skaffa modern utrustning” sa jag till sköterskan. Inte för att det hjälpte mig där och då, men jag tyckte ändå att det var värt att påtala. ”Vi har en ny maskin, men den här är mycket exaktare”. Sköterskan satte metallklaffar på mina anklar och handleder. Hon slog igång strömmen. Jag blundade och bad en stilla bön.

 

Otåligt uppdaterade jag min inkorg för hundrade gången. ”Har du fått resultaten?” Hur många gånger hade inte Niklas upprepat samma fråga. ”Nej! Men om du tvättar av Teo så ringer jag och påminner.” Ett samtal blev tre och äntligen rasslade resultaten ner i min inkorg. Mina fingrar slank över mobiltangenterna, jag scrollade igenom det första dokumentet, men hittade inte det jag sökte. Jag öppnade det andra, men HCG-värden nämndes inte där heller. Fan. ”There are still results missing. I need to know my HCG-values.” Rösten var bestämd. Min våga-bara-tramsa-nu-röst.“Oh, sorry ma’am! We’ll send that too. Five minutes.” Jag vände mig till Niklas. “Fem minuter!” Tjugo minuter senare blinkade resultaten i mobilskärmen.

 

Urinprovet var negativt. HCG-värdet i blodet var 1,5 och enligt Google fanns det ingen chans att jag var gravid. Allting under åtta var ett negativt resultat. Den lögnaktiga mamma-magen vägrade tystna. Skit i blodprovet sa den. Ännu är det inte kört. ”Om jag inte är gravid så har jag en infektion i livmodern eller någonting. Det ömmar. Jag känner mig gravid.” Niklas gav mig en tröstande blick. Kanske jag borde besöka den där gynekologen trots allt. Den enda ljusningen var att jag kunde avnjuta ett glas vin i helgen och röka en cigarett. Det fanns ingenting som stod i min väg. Jag hade visserligen photo-shoot på lördag, men på söndag skulle jag på babyshower. Ett glas vin på söndag skulle det alltså bli.

 

Jag lät blicken svepa över det dukade långbordet. Vinglasen lyste med sin frånvaro. ”Jag skulle kunna döda för ett glas vin!” Jag blåste upp överläppen. ”Jag är glad att jag slipper dricka vin idag! Det blev en del igår.” Ett leende spelade på kompisens läppar. Värdinnan dök upp och förklarade att det var tävlingsdags. Priset var en flaska champagne. Utan en tanke på att det förmodligen är opassande att dricka alkohol på en babyshower undrade jag om vi inte kunde korka flaskan på en gång. Rösten sa att det var nu eller aldrig. Strupen bad om att bli fuktad. Jag fick veta att det varken serverades vin eller champagne. Moloken tog jag plats i soffan.

 

Den blivande mamman lät handen stryka över magen. En rörande gest. En påminnelse om känslan av att vara ett med någon annan. Hon öppnade varenda present långsamt, långsamt. Med andakt. Hennes närvaro var imponerande. Kanske föreställde hon sig hur hon klädde barnet i den nya pyjamasen. Planerade vad hon skulle ta med sig på flygresan hem. Det var då det verkligen slog mig: jag ville ha ett barn till. Inte för att det var lägligt, utan för att jag längtade. Jag kände mig äntligen redo. På riktigt alltså. Vi skulle fortsätta försöka. Det var möjligt att jag inte haft min ägglossning ännu den månaden. Hoppet om mitt januaribarn levde vidare.

 

Måndagsmorgonen kom och med torr strupe inledde jag morgonstöket. Den där lilla rösten hade fortfarande inte tystnat så jag fiskade fram ett graviditetstest ur min gömma. Det hade gått tre dagar sedan läkarbesöket, och jag kunde inte förställa mig att ett nytt test kunde visa någonting annat än negativt, men ändå kissade jag i burken och tog fram pipetten. Den trilskades och med möda lyckades jag få i två av tre droppar. Kontrollsträcket blev synligt direkt. Jag borstade tänderna och håret, tog medicinen. Vände tillbaka blicken till teststickan. Stannade till. Kunde det stämma. Jag böjde mig ner. Ett tunt, tunt rosa sträck. Knappt synligt, men ändå. ”NIKLAS!!! KOM!!!” Jag upprepade testet tre gånger med samma resultat. Tvingade Niklas att ta ett test för att säkerställa att det inte var något tillverkningsfel. Niklas var inte gravid. Inte det minsta.

 

Det blev inget sista vinglas, och den sista cigaretten fimpades för fjorton veckor och två dagar sedan. Så mycket här hänt sedan dess och jag ser fram emot att dela det med er. Maharaja-bloggen har nu blivit en gravid-blogg.

 

Larven. Vi ses om ett halvår. Inshallah!

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons