Liv Grenell – En till LOPPI.se webbplats

Liv Grenell

Annons

Mer om mig, nu börjar min peronliga resa.

Godmorgon allihop. Som vanligt så var de längesen jag skrev. De kanske är min ADHD som gör de så svårt att hinna med bloggen då jag har allt i huvudet så samma gång.

På senaste tiden så har jag både tappat likes och följare på senaste tiden. Vilket jag egentligen inte bryr mig om, jag vill ju att ni ska gilla mig och mitt flöde. Men eftersom statistiken gått ner så betyder ju de stt fler av er har lämnat. Så jag har därför ställt frågan om vad ni tror/tycker jag borde göra för stt växa och hålla lvar de följare jag har. Jag fick då massor med svar och några av dolmar att vara mer personlig och även börja blogga.

Så nu kör vi tycker jag! Kommer skriva många inlägg, då jag har mycket att berätta om mig, och trots att jag bara är 19 år så har de upplevts väldigt mycket i mitt liv.

jag heter då alltså Liv Grenell, född 1999 i Huddinge sjukhus av min då 15-åriga mamma, Jaffa. Jag bodde hos henne under en tid men fick sen flytta (mer om varför i ett annat inlägg, och med godkännande av mamma). Jag flyttade i olika jourfamiljer tills jag strax innan 3-års åldern stannade kvar hos en familj i Herräng(Hallstavik/Norrtälje). Där fanns, Mamma, Pappa, och storasyster på 5 år äldre än mig. Jag hade en fin uppväxt med besök av mina föräldrar var 6e vecka. Samt soc-möten ungefär varannan månad. Väl upp i tonåren började jag agera ut. Jag ville då flytta till min biologiska far, och efter många om och men gjorde socialtjänsten i Huddinge något helt galet. De lät mig flytta till honom i Södertälje. Så när jag 13 år flyttade jag. De man inte visste eller kanske förnekade då var att Han var missbrukare. (Jag KANSKE kommer berätta om mina år där senare, med respekt för syskon som också bodde där vid samma tidpunkt). Jag började även missbruka själv och de slutade med att när jag var 15 år hamnade på SIS(statens institutions styrelse). De är ett Låst hem där man låser in barn från 11/12 år upp till 21. Beskrivet ungefär som Häktet med isoleringscell, vård i enskildhet, inga telefoner, bara telefontider samt lägg tider och knappt någon skola. Men minst av allt behandling. Man in tro att man satt där för att behandla sina sår men egentligen var man endast förvarad. Jag flyttade vidare till HVB-hem i uppsala(öppet behandlingshem). Där bodde jag i ca 5 månader och efter en rad traumatiska händelser så flydde jag. Var var på rymmen och hemlös mellan Maj-Augusti. Sedan hittade polisen mig och jag var åter inlåst på ett annat SIS-hem i Lindköping. Där bodde jag och trivdes väldigt bra. Sen skulle institutionen läggas ner och jag och alla de andra blev åter flyttade. Denna gången till ett en annan låst SIS-instutition i Skåne, Örkelljunga. Där fick jag börja åka på permissioner och blev gravid med Ellen. Då var jag 16 år gammal. Jag bodde kvar på hemmet tom v.20(vilket är helt sjukt). Sedan flyttade dom mig till en egen lägenhet inom vårdistutiutet KRICA. Jag var verkligen inte redo, bara 16 år ensam i en lägenhet och gravid. Men de funkade. Jag födde Ellen den 21 Juli 2016 och allt gick väldigt bra. Men när Ellen var 3 månader så fick jag sjuk panikångest. Jag hade haft panikånhest(diagnos Paniksyndrom) sen lite innan jag blev gravid, men den här gången var de annorlunda. Jag hade min mamma och gudmor sovandes hos mig varje natt för stt jag inte ville vara ensam. Vill även tillägga att Ellen inte tog skada utav detta och mådde superbra helatiden. Jag bad om att få flytta till ett hem, en mamma och pappa som kunde ta hand om mig eftersom att jag faktiskt bara var ett barn. Ellen ville och kunde jag ta hand om helt galant själv. Men jag behövde sällskap och en vuxen runt om mig. Så jag flyttades till Bålsta. Men istället för att lyssna på mig så hamnade jag i en egen lägenhet som var avgränsat till ett hus med en kvinna boendes där. Så ensam igen. De tog bara några månader innan jag sa att detta var inte de jag frågade efter, och inte de jag ville/behövde. Jag fick då åter flytta. Denna gången till haninge. Där var en familj, mamma, pappa och två barn samt 3 andra fosterbarn och ensamkommande ute på gården. Mer eller mindre ett barnhem. Jag började gå i terapi för första gången på flera år(hade behövt redan i barnåren). Sen träffade jag Isak Sommaren 2017. Ellen var då 11 månader gammal. Vi hottade varandra direkt och Ellen liksa så. Vi pratade om barn och bestämde att de vill vi ha(dock inte så snabbt som de gick). I slutet av oktober blev jag gravid med Kian och i samma skede fick vi besked om att vi fått lägenhet här i Västerhaninge. Nu bor vi här, de har varit mycket upp och ner men vi har de bra. Ellen ser Isak som sin pappa, och egentligen tycker jag de blir fel att säga ”ser som” för han är pappa till båda barnen. Han tar allt ansvar och ger all kärlek precis som vilken pappa som helst. Han delar bara DNA med Kian, men inget av de är betydelse i vår familj.

 

där har ni en VÄLDIGT kortfattad del av mitt liv. Jag tänkte nu börja blogga utifrån dehär inlägget. Om mina hobbys, vad hände på SIS, mina diagnoser, barnens uppväxt, mina biologiska och mina fosterföräldrar, min och isaks relation, isaks relation med Ellen och Kian, framtidsplaner osv osv.

lägg gärna en kommentar fina ni.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (2)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Ellinor

    Tack för att du delar med dig! Jag är en trogen ”Unga föräldrar”-tittare och fastnade för dig och Ellen. Hittade dig på insta via en annan mamma och blev så glad över att du har en aktiv insta! Så kul att följa dig och fin familj. Ska bli intressant stt få veta vem du är och vad du gått igenom som barn. Kramar <3

Se fler...
Annons