Vet inte vad som hänt med lilla tjejen som kunde sitta och leka själv medan jag kanske gick på toa.
Nu kan jag inte lämna rummet. Hon börjar gallskrika och gråta. Råkar jag sätta ner henne två meter ifrån mig hoppar hon efter på sin lilla blöjstjärt och sträcker sina små babyarmar efter mig och så självklart gnäll på det!
Helst ska hon sitta bredvid mig gärna i knät. Då är hon nöjd.
Igår försökte Andy natta henne, 40 minuter. Då gick jag in. Hon skrek. När jag kom drog hon världens lättnadens suck och somnade på 5 min.
Hon är verkligen mammig nu. Kollar efter mig hela tiden och jag får inte försvinna ur sikte. Då tar det hus i helvete är hemma.
Var era 1- åringar likadana? Är det separationsångest big time eller bara gnäll?
I knät nära mamma är det bäst.
vår 11,5 månaders tjej är så. tok-mammig. jag får knappt sätta mig ner själv, med henne i knäet innan hon nyper tag i armen på mig, att jag inte får släppa taget… lite jobbigt, men som sagt, det går ju över…. nån gång…..
Så är min lilla ettåring nu med, hon är jättemammig. Hon ska bara vara hos mig (sen hjälper det kanske inte att jag själv hara fede separationsångest varje morgon jag går till jobb heller…).
Men det är en fas som jag tror de flesta barn går igenom, speciellt om det är förändringar på gång, vilket ni ju har! 🙂