Livet runt 40

De flesta har väl någon gång haft någon slags idoldyrkan i sitt liv. I tonåren kanske (om man växte upp med mig) New Kids on the block t.ex. Jag ”låtsades” vara begeistrad och tycka de var lika bra som mina vänner, för man ville ju liksom vara med i snacket. Jag låtsades tycka om Joe McIntyre, fast jag egentligen tyckte Jordan Knight var den snyggaste. Men han var upptagen. haha
Nu är det mest One Direction man hör talas om eller i Sverige The Foo. Dessa småtjejer som köar till Sommarkrysset från kvällen innan deras stora idol ska uppträda. De pyntar hela rummen med idolbilder och skulle nästan ta en kula för deras skull. Tårarna som rinner är äkta och de älskar dem verkligen.
Jag förstår känslan. Jag förstår känslorna.
Alltså för idolerna.
För varje dag jag kommer hem från jobbet möts jag av 2 barn vid kravallstaketet i hallen (grinden). De skriker, skrattar och rycker i staketet.
De tindrar med ögonen, sliter och drar i mina ben. Sträcker sina armar mot mig. Skriker. Skriker av glädje. Pussar. Kramar de delar de kommer åt.
Gråter när man släpper taget.
Tänk er. Varje dag.
Och varje dag får de träffa sin idol. Dyrkan. Deras bästaste bästa. Den de vill pynta sin vägg med. Den de vill träffa mest av allt.
Och de får göra det oxå.
Alltså förstå lyxen.
Jag är deras One Direction.
Lyx.