Vid ett par tillfällen har jag och några vänner pratat monogami – om vi tror på det eller inte.
Jag vet ju inte om jag tror på monogami egentligen. Att människan är gjord för att vara med en enda hela sitt liv. Isåfall skulle man inte ha kriser i sitt förhållande. Kriser där man funderar på om den andre verkligen är rätt, kriser där man funderar på om gräset är grönare, kriser där man tycker att den andre är rätt jävla jobbig.
För jag tror att alla människor tänker i dem banorna någon gång i sitt liv. Vare sig man vill erkänna det eller inte.
Jag tror man träffar olika personer i sitt liv som är rätt just vid det stadiet man befinner sig i.
När jag träffade Andy var han rätt för mig i det stadiet jag befann mig i i livet. Sen kan jag bara hoppas och tro att det kommer fortsätta så resten av mitt liv.
Men jag tror inte det kommer bli lätt. Inget förhållande är en dans på rosor. Alla måste kämpa. Inte ge upp när det är svårt.
Backa tillbaka och minnas varför man blev kär i den andre personen. Hitta tillbaka dit. Kämpa och bli kär igen.
För jag tror att alla kommer få frestelser i livet. Det kommer komma in andra personer som kommer pocka på din uppmärksamhet,verka intressanta och ser bra ut.
Jag tror inte på otrohet. Jag skulle aldrig förlåta otrohet heller.
För mig är kyssar otrohet.
Skulle Andy vara otrogen skulle jag visa honom dörren och inte öppna den igen. Även fast vi har hus och barn skulle jag aldrig förlåta, för jag skulle aldrig kunna glömma.
Om han skulle vara otrogen skulle det vara hans förlust. Det skulle visa hur lite vi betydde.
Så känner jag.
Men han kommer säkert få frestelser. Det kommer komma tjejer på krogen, kanske på jobbet eller vänner som vänt om och blivit kära.
Man vet aldrig.
Men skulle människan vara gjord för monogami skulle vi egentligen inte vara flockdjur. Då skulle vi vara tillsammans med den vi blev tillsammans med först.
Och det är ju i stort sett ingen…
Tror ni på monogami?
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Jag är av tron ”det man inte vet har man inget ont av”. O kan göra vad faan han vill, sålänge jag aldrig får veta. Och då säger alltid nån ”ja men sånt kommer ju alltid fram” men då har jag ju fått veta och då gäller inte regeln längre.
Det jag aldrig får veta, mår jag aldrig dåligt av.
Sen känner jag absolut inte att jag skulle göra något mot honom, men som du skriver frestelser kommer och går, kanske blir någon för stor, kanske är det nån av oss som halkar av banan en timme, då känns det inte värt att kasta bort hela sitt liv på. Man bör inte släppa efter för frestelser, men gör man det är jag av bestämd åsikt att en får älta det själv. Inte såra den man älskar, inte böna och be om förlåtelse. En får helt enkelt hålla käften och låta den eventuella ångesten äta upp en inifrån. Säkert ohållbart. Så otrohet är nog bara dumt.
Det handlar ju då om en gångsgrejer.
Samma person i flera månader/år kan inye handla om en frestelse vid ett ögonblick. Då finns det mer bakom och då är det tusan i mig dags att bryta upp.
Stort ämne det här. Ändlöst. Men bra är det aldrig, så är det nog.