Livet runt 40

Att leva med katastroftankar del 2

Jag var hos psykologen i måndags igen. Olivia följde med som stöd.
De sa till mig att de märkte en enorm skillnad på mig och jag berättade om att jag lyckats vända mina tankar själv.
Jag är naturligtvis inte helt frisk då jag får tankar varje dag, flera gånger om dagen och jag måste på en gång fäkta bort dem och slå undan dem så de inte får fäste och energi.
Jag vet inte när de kommer försvinna helt, om de någongång kommer att försvinna helt, men jag känner mig enormt mycket lättare och gladare som person.
De här gångerna om jag får en katastroftanke, som t.ex. att någon nära skulle gå bort eller det skulle hända Olivia något (Gud förbjude) då får jag nästan svårt att andas och klarar inte av att tänka på det för då känns det som jag kommer att förgås. Jag måste då omgående tänka att jag tar det då om det sker… för att inte tänka på det.
Förut lät jag tanken äta upp mig inifrån. Jag lät den onda tanken få fäste, gnaga sig fast ordentligt och sen lät jag den älta. Älta älta älta.
Fick jag en katastroftanke, kunde jag omöjligt sluta att tänka på den. Hur mycket jag än ville, eskalerade den bara och blev så ofantligt stor i min hjärna, att jag till slut nästan trodde att det verkligen skett. Jag googlade symptom på sjukdomar, jag räknade ut hur stor chans det var att bli mördad eller dö i en bilolycka. Jag kände efter, lyssnade av vad andra sa och oroade mig över precis allt.
När en katastroftanke verkligen får fäste (eller flera tankar) kan man inte släppa den. Det spelar ingen roll hur många som säger till en att du måste sluta tänka på det där.
JA HUR FAN DÅ – vill man skrika. För ingen förstår. Man kände sig så jävla ensam och som en stor jävla idiot.
Jag var irriterad på folk som mådde bra, jag var ledsen på folk som inte såg att jag var ledsen.
Jag var sur på mig själv att jag inte orkade umgås med vänner och familj och istället slöt mig mer och mer inåt.
Istället för att leva, så hade jag fullt upp med att räkna ut eller tro att jag snart kunde dö. För det kan man ju. Ingen vet ju när det sker – bara att det kommer att ske för alla.
Allt blev som en enda stor svart nedåtgående spiral.
När en katastroftanke kom, började jag få panik, jag fick svårt att andas, tryck över bröstet, ont i armar och allt runt om mig trycktes närmre.
Dessa symptom blev ju till slut att jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt. Jag sökte hjälp hos min älskade husläkare, som såg rätt igenom mig och förklarade att jag led av panikångest. Dessa panikångestattacker hade i sin tur gjort att jag utvecklat Tietzes syndrom, som nu satt som bojor runt hela bröstkorgen.
Tietzes syndrom är inget farligt, men jäkligt obehagligt då det är samma syndrom som hjärtinfarkter.
Hela 2010 gick åt att försöka bearbeta dessa tankar, googla sjukdomar, kolla på otäcka filmer och serier och förfasas över att det finns så sjuka människor i världen.
Jag lät inte Andy gå ut själv om kvällarna – det gav mig panik, han kunde bli överfallen, för det hade han ju blivit 2 ggr redan. Jag ringde runt till alla i familjen och kollade så de var friska och mådde bra och använde säkerhetsbälte och inte satte i halsen när de åt.
Allt låter sjukt när man väl sätter ord på det, men när man är så djupt nere i en depression är detta normalt.
Det som fick mig att inse att jag inte längre kunde hålla på, var när jag satt i bilen och åkte hem från Karlskoga och tänkte på hur många Facebook”vänner” jag har och att alla dessa kommer att dö någongång.
Jag sa högt till mig själv att nej nu får du fan ta och ge dig. Jag kan inte sitta och oroa mig för över 400 personer.
Där och då slutade jag och började kämpa mot mig själv.
För mig själv.
Jag lovar inget, men idag (än så länge) går det faktiskt bra.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. missjoi

    Tant Björn – Det är helt okej att skratta, för det gjorde jag med! Jag vill vara stark för Olivias skull. Alltid!
    Febe – tack ska du ha 🙂

  2. missjoi

    Tant Björn – Det är helt okej att skratta, för det gjorde jag med! Jag vill vara stark för Olivias skull. Alltid!
    Febe – tack ska du ha 🙂

  3. Tant Björn

    Ursäkta men jag måste le en smula åt det där sista med 400 personer… Jag vet att det inte är något att skratta åt utan ett rent helvete. Verkar som om du fått bra hjälp och att du klarat vända det hela för jag tycker du låter otroligt stark just nu. Härligt! Olivia har kanske hjälpt till lite också. Inbillar mig att nåt mänskligt, moderligt kickar in när man får barn och man bara vill/behöver vara stark.
    Kram på dig Joi!

  4. Tant Björn

    Ursäkta men jag måste le en smula åt det där sista med 400 personer… Jag vet att det inte är något att skratta åt utan ett rent helvete. Verkar som om du fått bra hjälp och att du klarat vända det hela för jag tycker du låter otroligt stark just nu. Härligt! Olivia har kanske hjälpt till lite också. Inbillar mig att nåt mänskligt, moderligt kickar in när man får barn och man bara vill/behöver vara stark.
    Kram på dig Joi!

  5. febe

    härligt att du hittat en bättre tanke väg 😉
    kul blogg har du,härligt lättsamt och ett leende får man när man läser!!!!

  6. febe

    härligt att du hittat en bättre tanke väg 😉
    kul blogg har du,härligt lättsamt och ett leende får man när man läser!!!!