Ja, här kommer lite fortsättning på förra inlägget, nämligen vad jag tänker om att föda barn på nytt.
För det första, förra gången hade jag vad jag själv ansåg gott om tid kvar när den startade. Den här gången är jag mer förberedd på att den kan starta när som helst från nu. Samtidigt är jag lite rädd för att tänka att bebis kanske kommer snart för då kan väntan bli helt galen om jag faktiskt går full tid denna gång. Det är ju så att det faktiskt kan bli så även om inte ens specialisten på mödravården tror det. Så ja jag är tryggare i tiden.
Så är det, det där med smärtlindring. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att kunna välja ryggmärgsbedövning. Är det så att det inte är ett alternativ så är valen mindre, morfinet förra gången fungerade ju bra för mig, även om det kan vara anledningen till att jag öppnade mig så fort. Ja, det finns för- och nackdelar med allt så jag tar inte ut något i förskott utan litar på att jag får bra råd, där och då.
Istället finns det en sak som är viktigt för mig, min hörselskada gör att hag hör dåligt, men jag förstår inte sämre. Jösses när den ena i personalen började tala med mig som ett barn. Gör inte det.
Det andra är mer till BB, jag vill hem så fort som det är fysiskt möjligt, för mig och bebis. Jag mår inte bra i sjukhusmiljön och vet nu att jag kan ordna mer i lugnet hemma.
Detta är vad jag har som tankar kring mitt barnafödande. Som jag har upplevt blir det inte alltid som planerat och därför vill jag inte ha för stora och detaljerade planer. Vi tar det som det kommer.
Senaste kommentarer