Vårt första maraton – Helens upplevelse – Livet i krokarna – Två småbarnsmammor i farten

Livet i krokarna – Två småbarnsmammor i farten

Annons

Vårt första maraton – Helens upplevelse

Det hela började med att Elin vann en plats till Vikbovändan, ett motionslopp på 43 km där man kan välja mellan att cykla eller springa.  Jag var länge tveksam till att själv anmäla mig då jag fått krämpor efter vårt halvmaraton i april och dessutom bara tanken på ett maraton är en skräckblandad förtjusning! Men Elin lyckades övertyga mig att vi skulle klara distansen och det är jag glad för att hon gjorde.

Kring 35 löpare stod på startlinjen när startskottet gick. Vi hade sällskap med ett gäng trevliga löpare de första ca 15 km men efter det behövde jag och Elin sänka tempot. Jag började ana känningar i vänster knä, mitt löparknä började ge sig till känna… Jag borde ju ha tänkt på att min kropp är känslig för att springa landsväg där vägen lutar rätt mycket och att jag dessutom inte är van att springa landsväg. Vi började springa mitt på vägen där det var platt så länge det inte kom några bilar såklart! När jag sprang på plattare underlag så kunde jag hålla löparknät under kontroll men så fort vägen började luta så ökade smärtan.
Vi passerade vårt distansrekord (22 km) och kände lycka över att ha kommit halvvägs. Mina små hjärnspöken började tänka “fixar jag resten av sträckan med mitt knä, det är ju galet långt kvar!” Men vi hade bestämt oss för att detta lopp skulle innehålla sträckor där vi skulle gå och vi skulle se detta som en utflykt och en god erfarenhet, inte en tävling  med ett tidsmål. Vi började gå vissa sträckor främst för att mitt knä inte klarade springa konstant, Elin hade istället svårare att gå då hennes vader spökade.

Under loppet var det hela tiden en härlig och peppade stämning bland alla deltagarna, funktionärerna och personer vi mötte längst vägen. Vacker natur och roligt att få besöka olika gårdar där vi fick bekanta oss med bl a strutsar och packor. Energistationerna kom med täta mellanrum och vi stannade vid varje och vid vissa stannade vi och pratade lite med övriga deltagare/funktionärer.
Vid 30 km började övriga kroppen, främst höftböjare och framsida lår att bli trötta, hade svårt att springa i både nerför och uppförsbackar. Det var ändå en härlig känsla när vi kom till 33 km där vi “bara” hade en mil kvar till mål. Nu visste jag att om jag/vi inte skulle klara av att springa resten så skulle vi klara av att gå i alla fall. Vi fortsatte att springa och gå växelvis och det var jag främst som bestämde när vi skulle gå. I början av loppet var målet först att klara milen, sen nästa mil. Därefter blev delmålet att klarar 5 km till, 5 km till, 2 km till, 2 km, 1 km, 1km, 1 km till att vi i slutet tänkte oss varje 500 m som delmål. Jag upplevde det som att vi behöll löparglädjen under hela loppet även om vi inte sprang hela vägen. Att få korsa mållinjen hand i hand efter ca 5 timmar och 24 minuter var underbart! Är väldigt stolt över vår prestation och ser fram emot att få springa maraton nästa år igen då vi ska springa Stockholm maraton. Nu är vi några erfarenheter rikare och till nästa år kommer vi att ha hunnit med att träna på ett helt annat sätt än vad vi haft möjlighet inför detta maraton.

Foto: Elmina Saksi
Foto: Elmina Saksi

Skrivet av Helen

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons