Jag har helt ärligt inte ännu kunnat se tillbaka på min andra mammaledighet men riktig glädje än. Minnena av hur tufft jag tycker att det var tar fortfarande över. Men ibland känns det som att ingen annan har haft samma känsla.
Jag har två kompisar till mig som fått barn i ungefär samma spann som mig. Jag har nyligen frågat båda två (de är just nu föräldralediga med yngsta) hur de tycker den andra föräldraledigheten är. Både två har svarat att de tycker att det är mysigt att vara hemma. Detta får mig att undra om det är något fel på mig? Jag tycker att Love börjar bli bättre nu när han är två snart. Självklart har han alltid varit söt och go men det är en annan sak. Bebistiden har nog inte varit så mycket för mig.
För att hoppa till en annan sak så var jag och två kompisar från högstadiet på en kvällspromenad nu ikväll. Vi bor alla i samma del av stan så vi sågs för en promenad i närheten. Igår brann ett hus i vår stadsdel och vi tog en promenad förbi huset. Två personer dog i branden så det gjorde branden så mycket hemskare. Vi hade plockat blommor som vi lade bredvid ljus som var tända och andra blommor som redan låg där. Det var så konstigt när vi gick förbi. Allt utanför var som så levande. Det såg ut som de nyss klippt gräset. Blommor i krukor och utemöbler vittnade om att någon brytt sig om sitt boende. Detta tillsammans med ett sotat skal hörde som inte ihop. Verkligheten med det levande yttre och döda inre hörde inte ihop. Usch vad hemskt. Bränder är hemska.
Nu ska jag lägga mig bredvid Emil som är orolig och ledsen. Det känns helt plötsligt mysigt. Efter denna sorgliga promenad kan jag sitta vaken med Emil hela natten om det så skulle behövas.
