När jag försiktigt lyfter upp min bebis lilla pung och torkar bort bajset så slår det mig. Detta är enda skillnaden mellan att ha en pojk- eller flickbebis.
Antingen duttar man bajs ur snippan, eller så torkar man bort bajs under pungen. Det är enda skillnaden.
Utöver det är bebisar på pricken exakt likadana. Individuella skillnader som alltid, men inte könsmässiga sådana. Däremot bakar vi föräldrar och världen i stort in en massa förväntningar och projiceringar baserade på kön. Och framför allt begränsningar. Från födsel och framåt. Vilken oerhörd sorg. Att bli begränsad för sitt jäkla köns skull. Eventuellt även grund till kostsam hobby hos terapeuten i framtiden. Eller ännu värre, för de som inte passar alls i mallen.
You do you. Låt ALLA få vara prinsessor, superhjältar, spela fotboll, dansa, gråta och få uttrycka sitt hjärtas lust. Själv välja väg efter eget tycke. Haha, det låter som riktigt sötsliskigt rosa fluff-fluff i sin banala enkelhet, men är absurt nog bitvis fortfarande en saga.
Min son kommer troligtvis skyfflas in i ett oerhört smalt fack över hur han känslomässigt tillåts och förväntas vara som man. Min dotter får sannolikt otroligt mycket snävare ramar för vad hon som kvinna får göra i livet i stort vare sig det gäller klädsel eller karriär. Och sämre betalt.
Alla män: Det är först när ni förstår att era liv också begränsas av nuvarande könsmaktsordning, måhända ej ekonomiskt men sannerligen i era emotionella grundvalar (boys dont cry, självmord, våld osv osv osv), som jag tror vi når förändring i sin helhet.
Och här är jag, nybliven tvåbarnsmamma där bebisen denna gång är en pojke. Den knutna näven riktad mot patriarkatet sviktar inte. Men hur ska jag göra nu när jag bokstavligen när en blivande man vid min barm? Fråga mig igen om 20 år? Jag ska iallafall låta båda mina barn måla hela världen efter sina hjärtans lust, och lilla mamma ska försöka tillhandahålla alla färgerna – i jämlikheten.
Och lika lön för lika arbete, för fan. Det är sen gammalt!
Du är en omtänksam supermamma! Jag är din stolta mor! Jag har kämpat för jämlikhet med allt vad det står för i hela mitt vuxna liv. Men vi står och stampar på nästan samma ställe sedan ett halvt sekel. Får vi inte med oss männen att vilja släppa in kvinnorna på samma spelplan så ser det förmodligen likadant ut även om ett halv sekel till?! Men vi ger aldrig upp?Kanske är den eller dom redan födda som med sin klokhet är ämnade att förändra världen till en plats som är lika för alla människor att leva på❤️