Om man har sex utan skydd blir man med barn. Det här är ord som jag, och förmodligen alla personer som någonsin haft någon form av sexualundervisning, fått höra miljontals gånger. Det presenteras som hot, som skydd, som fakta. Jag brukade verkligen tro på det där, alltså inte att exakt alla samlag ledde till barn, men att det liksom skulle vara ganska enkelt.
Och med tanke på att jag blev gravid med Billie efter tre månader tillsammans med Emanuel (trots att jag åt p-piller) så kunde jag inte alls relatera till alla som sa ”det är inte alltid så lätt”.
(Bilden är från två timmar innan Billie kom)
När Billie var två år bestämde vi oss för ett syskon. Vi planerade in det som om det vore en självklarhet ”Nej, men i maj skulle det väl passa bra?”. Folk brukade ju skoja om att vi blivit gravida ”bara vi tittade på varandra”, så varför skulle det inte fungera lika lätt den här gången?
När vi fattat beslutet var det pirrigt. Spännande. Tänk att vi bestämt oss. Tänk att vi ska få en bebis! Det pratades namn och en nyförälskelse tog fart. Sen gick dagarna och plötsligt satt jag där på toaletten med blod på pappret och förstod ingenting. Men vadå, vi hade ju oskyddat sex? Vi skulle ju ha en bebis nu?
Jag blev mer noggrann. Läste siffror och insåg att även om man träffar ägglossningen är det löjliga typ 30 procent chans att man blir gravid. Så jag försökte ha mer koll. Skaffade ägglossningstest, mätte morgontemperaturer och laddade hem fertilitetsappar. Skrev in siffror och markerade dagar som om det vore ett schema jag gjorde. Hoppet tändes och tankarna vågade försiktigt drömma sig bort. Bort till lådan med gravidkläderna i källaren, till människors miner när man berättar att man ska ha barn och till små bebisfötter som sparkar mot magen. I några dagar vågade jag vara där i hoppet. Sen började oron. Där varje toalettbesök runt dagarna av förväntad mens är panikartade. Där varje torkning har en stilla bön. Snälla inget blod på pappret, snälla inget blod. Och bråddjup sorg när hoppet slocknar. Kroppen som på sitt allra grymmaste och tydligaste vis visar att man inte lyckats. Blod.
Berättade jag om mina svårigheter att bli gravid blev jag i de allra flesta situationer överöst med goda råd och pekpinnar. Hade jag provat att utesluta allt socker? Stressade jag mycket? Du vet väl att morötter kan öka fertiliteten, Julia?
Men den allra vanligaste reaktionen jag möttes av var berättelser om personer som försökt SÅ länge att bli gravida utan att lyckas – men så fort de slutade försöka och slutade tänka på det så poff, alltså POFF, blev de gravida. Kunde det vara så att jag tänkte på det för mycket? Du måste sluta tänka på det, Julia.
Så jag försökte göra annat, underhålla mig, hålla mig borta från allt som hade med graviditeter att göra. Ibland när jag gick och la mig blev jag helt lyrisk när jag kommer på att jag inte tänkt på det på hela dagen och high fiveade mig själv – nu måste det ju gå! I nästa sekund insåg jag att genom att tänka att jag inte tänkt på det så hade jag ju precis tänkt på det och med andra ord förstört allt. Nu kommer det inte bli något barn.
Du måste sluta tänka på det. Som att säga till en deprimerad person att rycka upp sig.
Jag kände mig misslyckad. Misslyckad som inte kunde göra det som kvinnor i miljoner år innan mig gjort. Misslyckad som inte kunde sluta tänka, inte kan sluta oroa mig.
Jag visste att det inte var mitt fel att jag skuldbelade mig själv på det där viset. Jag visste att det var vanligt. Att det finns miljontals kvinnor som kämpar med samma känsla av misslyckande och skuld. Allt för att normen i samhället ser ut som den gör: den kvinna som inte kan eller vill skaffa barn uppfattas direkt som misslyckad.
Det hopp som gång på gång, månad efter månad, mens efter mens, släcks och den sorg man bär på blir ännu svårare att hantera, ännu svårare att prata om när människor verkar vara så oförstående och fast i tron om att det de lärde sig på sexualundervisningen i högstadiet är sant.
Om man har sex utan skydd blir man med barn. Kanske information som är bra att tuta i högstadieelever, men mitt och många andra kvinnors liv hade blivit väldigt mycket enklare och mindre fyllda med skuld om vuxna människor faktiskt visste att det inte är så förbannat enkelt att bli med barn.
(Och efter åtta tuffa månader fick vi äntligen ett plus på stickan och ytterligare nio månader senare kom han – Frank <3)
Mina upplevelser är liknande dina. När vi bestämde oss för att försöka få barn första gången så lyckades vi på första ägglossningen efter att jag slutat med p-piller. När vi bestämde att vi skulle försöka se om vi kunde få ett syskon så var det en röst inom som viskade att det skulle gå lika lätt. Varför inte liksom? Vi är samma personer, uppenbarligen väldigt kompatibla. Men månad efter månad kom mensen som ett hån. Appar laddades ner, ägglossningsstickor och alla råd lästes. Ändå kom mensen varje månad. För oss tog det 12 månader innan vi plussade.
Det är jättekänsligt ämne men du har rätt att känna att det var jobbigt att uppleva det här i 8 månader, jag har rätt att känna det när det var ett år för mig. Varför ska vi behöva undantrycka våra upplevelser för att det finns andra som försökt längre? Mina känslor är mina känslor, även om en vän försökte i 3 år och sen lyckades via ivf. Hon tyckte att det hon genomled var skitjobbigt, självklart. Men det betyder inte att det jag upplevde inte heller var skitjobbigt.
Tack för att du delar med dig.
tack för dina ord och för att du delade med dig <3 precis som du säger har man rätt att känna, oavsett "grad" av skit. glad att ni tillslut fick ett syskon <3
Blir förvånad och irriterad över kommentarerna nedan. Har själv fått ”kämpa” med barn 2 och anser mig ha rätt till min känslor kring det oavsett om det finns de som ”kämpar mer”. Det är väl självklart!!
Tack för din kommentar, all kärlek till dig <3
Usch vad grötigt det kändes här i kommentarsfältet. Vi går alla igenom olika tuffa saker i livet. Varför inte scrolla vidare eller rycka på axlarna om man inte instämmer med andras upplevelser som de anser vara tuffa. Vem har rätt att ”godkänna” vad någon annan känner varit tufft för dem? Nej fram med mer uppmuntran och <3.
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser Julia. Det ger iallafall mig många fina perspektiv och nya tankar på saker. Även om jag självklart inte håller med dig om allt du skriver. Du är modig som vågar outa dig på det sätt du gör!
Tack för en fin och nyanserad kommentar <3
Jag tycker sånna här inlägg är jobbiga att läsa. Även om tanken är god och du självklart har rätt till dina känslor. Förstår att det var 8 månader som var speciella pga din cancer och oro om det skulle gå. Du har rätt till att känna och berätta allt det du skriver. Men det känns ändå jobbigt. Vi har försökt i 3 år. Är ”unga” och friska. Alla runtomkring har barn. Vi längtar. Har fått en 3 procents chans att bli gravida naturligt nu vilket känns helt otroligt jobbigt. Nästa steg är ivf men vi bor utomlands och det kostar så otroligt mkt. Tufft känslosamt, fysiskt, ekonomiskt och för relationen. Det är allt vi vill. Livets stora sorg.
Så att läsa om 8 månader känns jobbigt. Som sagt – förstår att din situation såg annorlunda ut men detta är ju ett så himla känsligt område. Jaja, alla har vi olika saker vi kämpar med och vi kan inte jämföra våra smärtor. Vi har alla rätt till våra känslor även om andra hsr de sämre. Tycker du är så bra men håller med de andra att de här var lite jobbigt att läsa detta. Men de är nog svårt att skriva ett inlägg om det här området som landar rätt hur som, även om menar väl.
Hanna
Var bara tvungen att skriva… vi har också haft lång process. Fick veta precis samma som ni, eller dom sa till oss att det var en omöjlighet för oss att bli gravida på naturligt sätt. Vi har gjort IVF och lyckats. Såg att ni bor utomlands. Håller tummarna för att ni ska få möjlighet och råd att göra IVF. Ville bara säga att det kan gå. Stor kram
<3
❤
Jag håller verkligen med dig om att vi måste prata mer om hur det kan vara att bli gravid, att det kan ta tid. Om era förväntningar var att ni skulle bli gravida på en månad kanske det är fler som tror att det är det normala. Vi hade inte planerat vår första graviditet och när vi började tänka på ett andra barn slutade vi att skydda oss och tänkte att det kanske skulle ta något år. Vi fortsatte som vanligt utan att bekymra oss varje månad som mensen kom. Det kändes som den enda möjliga inställningen när flera par i vår närhet kämpat i många redan. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför att vi har fått flera barn utan att vi har försökt bli gravida när andra inte har kunnat få ett enda eller behövt kämpa så som du beskriver.
Som ofrivilligt barnlös (även om jag nu är mamma) blir jag ganska så provocerad av ditt inlägg. Ser att du redan blivit ”upplyst” så besparar mig en rant. Förstår ju att du inte vill trampa någon på tårna utan vill upplysa om hur det funkar. Jag tycker det bör ingå i sexualupplysningen om fertilitet och att för kvinnan (men även mannen även om det inte är lika tydligt) har det ett slutdatum. Det är inte enkelt och alla 45-åringar kan inte bli gravida. Efter 35 går det utför och risker för missfall och kromosomavvikelse ökar. Det är skrämmande hur lite folk vet om det här. Så tack för att du lyfter ämnet. Även om jag fortfarande är otroligt provocerad. Kan vara lite pms också men mest ärren från misslyckade försök, utredningar, väntan, ivf, missfall och sen abort (pga trisomi 18). ”Skaffa” barn är fan ingen lätt grej.
Tack för en bra blogg och instakonto! Här är en som precis som du är canceröverlevare. Vi blev gravida ganska snabbt (efter att min man resteriliserat sig) och fick en fantastisk dotter för tidigt född i v 29, pga min cancer som upptäcktes i samband med hennes födsel. Vi är evigt tacksamma för att både hon och jag har livet i behåll och en önskan vi har är ett syskon men det har visat sig inte vara det lättaste. Undrar hur det var för dig med tanke på cellgifter som jag antar att du fått? Blev det svårare pga din behandling? Om du har möjlighet så kan du läsa om min historia här på sidan 37: https://issuu.com/cancerfonden/docs/r__dda_livet_nr_1_2016_f__r_webb/6?ff
Och om du har någon liten stund över så skulle jag vara jättetacksam om du ville maila mig. Kram
Hej Anna! Wow, läste precis er historia, vilken himla skit ni varit med om! Blev så lycklig när jag såg bilderna på er tillsammans! Lite beroende på vilka cellgifter man har kan de påverka när man kommer in i klimakteriet. För mig beräknar man att det ska ske ngn gång mellan 35-40 års åldern, men det kan man fråga sin doktor om. Jag gick på en mindre utredning kring om jag redan kommit in i klimakteriet när vi försökte få ett syskon, men då var alla proverna någorlunda ok. Du får gärna skicka DM till mig på Instagram om du vill prata mer ❤️
Bra att lyfta ämnet, även om 8 månader kanske kändes tufft och långt så ska du veta att allt upp till 1 år är normalt. Jag har tre barn och de alla har varit runt 6-7månaders försök, och det tycker jag är helt okej. Har aldrig tyckt eller tänkt att det är något som är fel. Att bli gravid kan ta tid och att bli gravid över huvudtaget känns som en ren lyckoträff ✨
Bra att lyfta ämnet ❤️ Även om 8 månader kanske kändes tufft och långt så ska du veta att allt upp till 1 år är normalt. Jag har tre barn och de alla har varit runt 6-7månaders försök, och det tycker jag är helt okej. Har aldrig tyckt eller tänkt att det är något som är fel. Att bli gravid kan ta tid och att bli gravid över huvudtaget känns som en ren lyckoträff ✨
Bra att lyfta ämnet ❤️ Även om 8 månader kanske kändes tufft och långt så ska du veta att allt upp till 1 år är normalt. Jag har tre barn och de alla har varit runt 6-7månaders försök, och det tycker jag är helt okej. Har aldrig tyckt eller tänkt att det är något som är fel. Att bli gravid kan ta tid och att bli gravid över huvudtaget känns som en ren lyckoträff ✨
Tycker du har väldigt kloka och sunda åsikter och värderingar. Men här håller jag inte med dig. Säger ingenting om dina känslor för de har varje människa rätt att ha, och nej man kan och ska inte hela tiden jämföra sin situation med andras som har det värre, alla har ju rätt till just SINA känslor. Men att du som fått ett barn utan att ens försöka samt ett till efter åtta månader skriver ett blogginlägg och ett instainlägg om hur tufft och kämpigt det kan vara att få barn samt att ni är många som kämpar landar ganska illa. Allting under ett år anses fullt normalt och tyder absolut inte på att något är fel eller att man skulle vara ett av de par som har svårt att få barn. Sen får man självklart ha vilka känslor man vill när man är mitt i det. För mig tog det 10 månader och jag svor och snyftade en hel del varje månad når mensen kom. Men jag skulle aldrig gå i bräschen för dem sommar svårt att få barn då det faktiskt blev barn på mindre än ett år, inga hjälpmedel med hormoner eller liknande behövdes och jag har heller inte fått missfall.
Barnlängtan är så oerhört känsligt och laddat och även om jag anser att alla har rätt till sina känslor så känner jag även att vi som lyckats relativt fort, utan sjukhushjälp och utan missfall gott kan vara de storsinta i den här frågan. Även om våra känslor också i högsta grad är på riktigt.
Hej Malin! Jag ska verkligen försöka svara på din kommentar utan att bli för känslosam. Jag försöker inte på något vis gå i bräschen för ngt. Jag försöker berätta om hur jag upplevde det då, när jag var mitt i allting. Jag är väl medveten om att det anses ”normalt” att bli gravid inom ett år, men där jag var då, och med min historia (cancer, cellgiftsbehandling, stor risk för att för tidigt komma in i klimakteriet etc) var det en klen tröst. Även om jag idag är tacksam och vet att det var normalt har mina graviditeter och min kropps historia varit allt annat än normal. Och nej, jags skriver inte om missfall och sjukhusbesök, men det betyder inte att de inte fanns där. Att ha levt med min sjukdom och att leva med de biverkningar och men den fortfarande ger mig är en livslång kamp och sorg. Så innan du går in och dömer mig och säger att jag ska vara storsint så tänk på att du aldrig, någonsin, kan veta någons fulla historia. Och oavsett hur mycket eller lite vi varit igenom har vi rätt att känna. Kram
Har läst ditt nya instainlägg nu också och tänkt till lite mer. Förlåt, min avsikt var inte att döma dig och jag är ledsen att det uppfattades så.
Som sagt, jag uppskattar mycket av dina tankar och åsikter, tycker du är klok. Sen kan vi tycka olika ibland. Men som sagt, förlåt att jag lät dömande, det var inte min mening.
så fint att du skriver förlåt, dte är det verkligen inte många som kan <3 tack för din kommentar och all kärlek till dig!
Så viktigt och bra skrivet! ❤️ Varje månads misslyckande är fruktansvärt när man väntar och längtar!
Jag förstår att det var jobbigt att vänta, och jag vill på inga sätt förminska dina eller andras känslor. Men.. att säga att 8 månader klassas som svårt att få barn känns som ett hån mot de som försöker i år. Tex. 8 år. Med ivf, missfall, utredningar, medicinering etc. Enligt mig har båda era barn kommit till utav att ni bara tittat på varandra.
Hej, nej tro mig när jag säger att vi gjort mkt mer än att titta på varandra. Jag försöker inte vara dum, jag försöker beskriva hur det var för mig DÅ. För mig var det svårt i förhållande till vad jag kände till.
Jag förstår att du inte alls vill vara dum. Det är dina känslor. Detta är ett känsligt ämne för många och bra att du tar upp det, men ja otroligt svårt att inte uppröra känslor. Oavsett vad du skriver känner sig någon trampad på. Jag är så klart ”skadad” av våra år. När folk är ledsna för ett missfall, tänker jag ”Äsh, ett?! På det igen. Det var förmodligen inte friskt” Jag förstår att jag inte har någon rätt att tycka att någon ska känna så, men alla har olika utgångslägen. Vi försökte år och med 7 (8?) missfall? Jag minns inte ens. Jag ville nog mest bara ”upplysa” dig om att ni är välsignade i barnverkstaden. Ja enligt mig då. Jag ber om ursäkt om du tog illa åt dig.
Och till er som kämpar, oavsett hur länge det pågått – fortsätt! På något sätt lyckas det förhoppningsvis, och kommer vara allt värt.
Jag beklagar det du gått igenom och uppskattar att du kommenterar igen. Jag vet att vi är välsignade, men det betyder inte att vi också haft det jobbigt. <3
Samma här. Vi blev också gravida snabbt med storasyster och planerade när det skulle passa oss med lillebror men det visade sig vara mer komplicerat då. Mådde kasst redan då det var min mammas sista månader i livet när hon kämpade mot cancern och jag kämpade för lite glimt av ny lycka. Fick mitt första missfall veckan innan mamma gick bort och andra några månader sedan. Då fick jag ta en paus för det gick inte längre. Men ett halvår började vi igen och då gick det äntligen ?