josefinknave

Josefin

Annons

Veckans fråga: Hur vet man att man är redo att skaffa barn?

FRÅGA: Jag har varit ihop med min man i åtta år och vi gifte oss samma sommar som er. Vi är 25 och 27 år gamla. Vi har båda precis blivit färdiga med våra utbildningar. Vi vill ha barn och pratar om att börja försöka inom 1-2 år, men ibland är vi sugna på att börja tidigare. 

Jag tror jag hade trivts med familjelivet men är ändå rädd för den stora förändring det kommer innebära, framför allt utifrån perspektivet att jag trivs med att vara självständig, älskar att resa och gå ut och äta på restaurang. I övrigt känner jag igen mig mycket i dig, jag mår väldigt bra av att vara hemma och ha egentid med mig själv eller de allra närmsta, nåt som jag tycker mig förstått att du också trivs bra med. 

Min fråga är helt enkelt, hur mycket förändras man som människa av att bli förälder? Självklart förstår jag att livet förändras helt och håller rent praktiskt och att man får förändrade prioriteringar, men förändras man även som person? Om jag både vill leva ett liv på resande fot och ta varje dag som den kommer och samtidigt vill bilda familj med min älskade man, hur vet man när det är dags? Jag ska precis ge mig ut i arbetslivet och är rädd att graviditet och föräldraledighet ska göra mig totalt oattraktiv på arbetsmarknaden, samtidigt som att jag tror att familjen ändå är det som är mest viktigt. 

Förlåt för lång och krånglig kommentar men min fråga är helt enkelt: hur mycket förändras man och HUR VET MAN ATT MAN ÄR REDO?!


SVAR: Hej! ❤ Jag önskar ju att jag kunde leverera ett facit till dig här och nu för att du ska slippa grubbla men det går ju tyvärr inte, som du säkert redan listat ut. Men jag kan leverera mina tankar kring det hela och hoppas att det hjälper åt nåt håll!

Förändras man som person av att få barn? Det är en svår fråga, min erfarenhet är nämligen att jag förändras hela tiden. Livet är ju en process och ständigt händer det grejer som gör att man utvecklar eller tänker om kring sånt som tidigare var självklart. Nånstans där inne i sjäääälen har man ju ändå kvar nån sorts kärna dock tänker jag, det där ”jaget” som består oavsett om man ändrar riktning i livet, får nya intressen – eller skaffar barn. Jag skulle alltså inte säga att själva barnskaffandet förändrat mig som person mer än livet i övrigt gjort de senaste åren – däremot har absolut mina prioriteringar ändrats en del och vardagen mycket. Det är stor skillnad på att ”bara” ta hand om sig själv och att ta hand om sig själv PLUS barn. Allt ställs lite på sin spets, man/jag hinner inte alls lika mycket som jag tänkt och orken är något man/jag hela tiden famlar efter. Det låter så hemskt när man skriver det så men JA, det ÄR rent ut sagt jobbigt att vara förälder, det tycker jag inte att man ska hymla med. Sen vet jag inte om det är att man/jag får skratta så mycket mer tack vare barnen, för att man/jag har ett självklart mål med varje dag (hålla samtliga familjemedlemmar vid någorlunda gott mod), att man får följa ett eget spännande projekt (att se små bebisar växa upp och bli personer) eller de är så jäkla GOSIGA och BÄST – men nåt gör de där små liven som gör att det är värt det jobbiga. 

Och även om vardagen förändras mycket och det garanterat inte kommer vara lika lätt och smidigt att gå på restaurang eller resa med barn som att göra det själv GÅR det ju faktiskt att göra båda sakerna även som förälder. Innan barnen börjar skolan kan man ju resa hur mycket man vill (eller har råd med hehe) förutsatt att barnet är friskt. Restaurangbesök har vi gjort flera både med barnen och på tu man hand när vi haft barnvakt. Personligen är jag ingen äventyrsresare som crejvar mer än värme, bad och massa god mat men den typen av resor har vi klarat av med ett barn, och i sommar premiärreser vi med två barn till Danmark och åker redan i september till Kroatien. Jag ser inte resorna som nåt större problem men då har jag inte heller så höga förväntningar och är högst medveten om att resorna inte kommer innebära så mycket slappande över huvud taget för min och Martins del. Men det kan ju vara härligt på andra sätt, och de slappa mer vuxenanpassade resorna hoppas jag att vi får njuta av när barnen blir äldre.

Det där med att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av att de är i barnafödande ålder är ju rent ut sagt värdelöst. Man får ju inte enligt lag (?) välja bort någon i anställningsprocess på grund av gravdiditet eller liknande men det smusslas nog en hel del med det där ändå tyvärr hos mossiga arbetsgivare. 🙁 Dock tror jag inte att det bidrar till den feministiska kampen att gå med på de spelreglerna. Du har ingen skyldighet att vädra era familjeplaner på en arbetsintervju. VÄGRA ha dåligt samvete för att du ”tar” ett jobb även om du kanske planerar att få barn. Både kvinnor och män ska ha rätt att vara föräldralediga och efter det kan du ju jobba igen. 

Så hur vet man om man är redo? Jag vet tyvärr inte. Jag visste inte om jag var redo men körde ändå, och det blev ju himla bra och inget jag ångrar. Men det är klart att man inte ska skaffa barn om man inte känner sig säker på om man vill, även om ett barn sällan är nåt man ångrar och allt löser sig tror jag att det kan bli onödigt jobbigt att skaffa barn med tanken att själva barnskaffandet ska styra upp saker och ting och lugna en rastlös själ. Svaret på hur ni ska göra finns nog bara hos dig själv. ❤ KRAM!

Kommentarer
josefinknave

Kommentera

  1. Karin

    Tack för ett jättebra svar Josefin! Känns lite bättre ändå. Man får väl helt enkelt finna sig i att det aldrig kommer en ”perfekt” tid för detta, utan man får följa med i vad livet erbjuder helt enkelt.
    Tack alla som kommenterat också. Känner mig stärkt av detta! 🙂

  2. Andrea

    Vi kände oss inte redo för varken giftemål, hus eller barn. Bestämde att vi skulle köpa hus när han fick fast arbete och barn när jag fick fast arbete. Och där emellan gifte vi oss. Vips så sitter vi här i nu i hus och bebis på 7 mån. Och det känns jätteskönt att vi inte ”kände efter” när vi var redo utan ödet fick bestämma (så där lagom flummigt) För redo känner man väl sig aldrig? Speciellt inte ju närmre BF dagen man kom! Haha!

  3. A

    Hej! En annan fråga .. har du varit nöjd med er vagn? Ser att det är en duet men vilken version? Har köpt en likadan inför kommande syskon men vill gärna höra vad du tycker efter att ha använt den ett tag 😉 hur länge kunde K använda liggdelen?

  4. Johanna

    Plus! Fick jobb utan problem. Nyexaminerad med noll arbetslivserfarenhet fick jag ändå mitt drömjobb.

  5. Elisabet

    Hej!
    Jag skulle vilja komplettera svaret med min erfarenhet av resor med barn. Vi har en snart 2-åring som vi rest en hel del med. I skarven mellan föräldraledigheterna åkte vi på en Europaresa i 3-4 veckor, till Polen, Frankrike och Portugal. Då var hon 9 månader och väldigt lätt att ha att göra med. Det är hon iofs typ alltid. När hon var drygt 1 år åkte vi jorden runt i 4 månader till USA, Japan och Sydostasien. Det gick också bra! Man får planera mer och vara förberedd med en ordentlig medicinväska så man slipper springa alltför mycket på utländska apotek. I varma länder har vi inte hunnit med lika mycket på dagarna som om vi varit själva, pga sovtid på hotellet på eftermiddagen.

    Nu är hon lite trotsig men ändå väldigt rolig och det är så roligt att följa hennes utveckling!

Annons