josefinknave

Josefin Knave

Annons

Förlossningsberättelse – andra barnet, del 1

Det är svårt att veta var jag ska börja min förlossningsberättelse, för med tanke på att jag var 10 cm öppen när jag kom in till förlossningen känns det som att den måste ha startat mycket tidigare än jag förstod att jag hade förlossningsvärkar. Men eftersom jag (bevisligen) har svårt för att hålla mig kort när det kommer till text tar jag det säkra före det osäkra och börjar vid första tecknen på att förlossningen hade startat. Det känns kul att skriva för att kunna fräscha upp minnet för min egen skull framöver om inte annat. 🙂

Fråga mig inte hur en förlossningsberättelse för en så pass snabb förlossning kan bli så lång – men det blev den i alla fall. Därför har jag delat upp den i två delar, en del för innan jag fattade att förlossningen var igång och sen sluttampen. Del två får ni imorgon, nu kör vi!

Min förlossningsberättelse

Natten mellan tisdagen och onsdagen 10-11 januari vaknade jag upp med något som jag trodde kanske skulle kunna vara värkar. Jag fick lite panik över att jag inte var förberedd alls, BB-väskan var ju inte ens påtänkt, så jag gick upp och började packa den. Martin vaknade också och hjälpte till, samtidigt som jag klockade ”värkarna”. De kom ganska tätt, vissa med tre minuters mellanrum, men de gjorde bara lite ont och kändes på nåt sätt inte superstarka och det var väl det som gjorde att jag fortfarande tvekade på att det var något och inte ringde förlossningen. Och mycket riktigt, när klockan närmade sig 09 klingade värkarna av. Även om jag varit långt från säker på att förlossningen skulle vara igång och kände mig totalt oförberedd blev en del av mig besviken. Så besviken att jag bröt ihop och satt och fulgrät i soffan samtidigt som Martin fick trösta mig, haha. De där förvärkarna satte i alla fall igång något. Antagligen måste de ju ha gjort att jag öppnat mig lite, och framför allt satte de igång något mentalt hos mig och Martin. Det blev plötsligt lite mer verkligt att förlossningen verkligen var nära, och att vi snart skulle få träffa vår bebis. Vårt andra barn. Martin jobbade hemma den dagen och vi bestämde oss för att trösta mig med lunch på vår indiska kvarterskrog, och efteråt gick vi till mataffären och köpte ALLT jag var sugen på. Resultatet, en mycket imponerande uppladdningsbuffé, fick ni som följer mig på instagram (@josefinknave) ta del av. 😉

forlossning instagram

Hörde jag uppladdning? Hehe.

Forvarkar

Väldigt trött och less efter nattens förvärkar på kvarterskrogen.

Nästa natt kände jag absolut ingenting, vilket var både skönt och en besvikelse. Jag var ju på ett sätt ivrig att det skulle sätta igång, men samtidigt också glad för den tid jag fick att förbereda mig mentalt. Jag hade också bokat in en Ikea-dejt med min kompis Moa som jag väldigt gärna ville skulle bli av innan bebisen föddes. Det som kändes annorlunda var dock att jag var öm om blygdbenet och svanskotan, något som kändes framför allt när jag satte mig ner. Det kändes också som att bebisens huvud nästan hängde ner mellan benen på mig. Kanske hade bebisen fixerat sig av förvärkarna?

IMG_9367

På väg hem från Ikea, och sista bilden på magen utanför förlossningen!

I alla fall. Ikea-besöket klarades av utan att någon bebis förlöstes på ta det själv-lagret och jag åkte hem, spelade in ett klipp där jag visade upp innehållet som panikpackats i BB-väskan dagen innan och sen hämtade jag vår 2,5-åring på förskolan som vanligt. Nästa morgon, fredagen den 13:e januari, var dock ingenting som vanligt.

Klippet jag spelade in efter Ikea-besöket, där jag visar BB-väskan.

Jag vaknade upp med världens magont, dock på helt fel ställe. Det var definitivt inte värkar, utan det onda satt i övre delen av magen och var mer konstant än något som kom och gick som vågor. Jag har ju ändå känt värkar innan i och med att jag är omföderska, så jag kände mig rätt säker på att det inte var förlossningsrelaterat. Men, eftersom jag var beräknad dagen därpå ringde jag ändå förlossningen för att rådfråga. Eftersom det onda var så kraftigt att jag hade svårt att röra mig och blev torr i munnen av smärtan tyckte de att jag skulle komma in så att de kunde hjälpa till att ta reda på orsaken, och åtgärda det.

Jag hade ringt till SöS eftersom det var där jag planerat att föda och även besökt specialistmödravården i och med min magsjukdom, och det var också dit jag åkte med mitt konstiga magont. När jag kom in blev jag tilldelad ett förlossningsrum vilket kändes lite jobbigt i och med att jag var så säker på att jag ju inte skulle föda, jag kände mig nästan tjuvaktig som låg där med något oklart magont och ockuperade ett rum från andra som skulle föda ”på riktigt”. De kopplade upp mig på ett CTG som visade att allt var lugnt med bebisen, och sen följde mycket väntan på det där rummet. Jag förstod precis varför eftersom jag hörde flera födande mammor och små bebisars första skrik.. Så häftigt! Det var med andra ord fullt upp på förlossningen.

sos forlossning ont i magen

Vid lunch började mitt onda klinga av och jag blev plötsligt så sanslöst trött att jag somnade i sängen. Jag var tvungen att vara fastande eftersom de ville skicka ner mig på ultraljud för att undersöka om det var ett gallstensanfall jag fått (vilket kändes lite jobbigt med tanke på hur mycket gotta jag köpt dagarna innan, hehe), och det i kombination med att kroppen – med facit i hand – laddade för något stort orsakade nog den där enorma tröttheten. När jag väl fick göra ultraljudet hittades det ingen gallsten och eftersom jag mådde bättre fick jag förflyttas från rummet (som behövdes till andra, till exempel födande, vilket jag verkligen köpte) till väntrummet där jag satt och väntade på att bli utskriven. Vid 15.30 kom en läkare in och talade om att eftersom jag mådde bättre och inget tydde på att bebisen var påverkad skulle jag få åka hem och komma tillbaka dagen därpå för att följa upp med lite blodprover, bara för att hålla koll. Samtidigt som hon sa ”jag är ledsen att du behövt vänta så länge, men nu kan du äntligen få åka hem igen” kom första värken.

Jag var dock SÅ LESS på att vara på sjukhuset. Jag ville BARA hem och mysa med vår son och ha vår familjs första fredagsmys som vi peppat honom för att jag inte sa någonting om värken. Jag intalade mig själv att det bara var förvärkarna som var igång igen, log stelt genom smärtan och tackade för mig och gick med raska steg mot bussen som om någon skulle märka att jag fått värkar och tvinga in mig på förlossningen igen. Så himla orimligt beteende, haha, men jag ville verkligen bara HEM där och då. På väg till bussen fick jag flera värkar som sen fortsatte hela vägen hem. Där och då ville jag bara att de skulle sluta för jag ville ju bara HA FREDAGSMYS MED MIN FAMILJ.

Väl framme i vårt område mötte jag Martin och B på mataffären. Jag väste mellan tänderna till Martin att ”jag har rätt ont nu, det är säkert bara förvärkar vi får handla snabbt och sen skynda med fredagsmyset” samtidigt som jag försökte vara som vanligt med B. När vi kom hem satte Martin igång med en tidig middag eftersom jag inte ätit på hela dagen på grund av fastan på sjukhuset, samtidigt som jag la mig på soffan med B. Värkarna var inte regelbundna men gjorde ondare den här gången, men jag var ändå inte säker på att det var förlossning på gång. Jag hade en värktimer nedladdad på telefonen som jag tog fram då och då för att klocka värkarna, men det slutade upprepade gånger med att jag irriterat raderade alla värkar jag registrerat eftersom de antingen började komma glesare eller varade för kort tid när jag höll koll på dem.

När maten var serverad åt jag som en häst. Martin hade bara stekt på korv, paprika och blandat med pasta för att det skulle gå snabbt men det var på riktigt något av det GODASTE jag ätit. I slutet av graviditeten hade jag bara kunnat äta små portioner på grund av platsbristen i magen, men just den här middagen var det som att jag inte hade någon botten. Tur! Energin skulle nämligen komma att behövas rätt snart.

Okej, dags för skrivpaus då bebis kallar. Jag siktar på att få upp andra och sista  delen imorgon! 🙂

Här kan ni förresten läsa min förlossningsberättelse med storebror – del 1, del 2 och del 3.

Kommentarer
josefinknave

Kommentera

  1. Sara

    Åh! Vill ha del 2 nu nu nu! Så spännande ju 😍

    Förresten, vad heter Karin i andranamn? Om hon har något såklart 😊

  2. Victoria

    Åh så härligt att få läsa! Jag fick över på överburenhetskontrollen (9 dagar över), på bb Sophia. Sa inget. Kunde knappt gå till bussen för att värkarna var så täta. Värkar på bussen. Blev stannad av människor när jag gick av bussen för att jag bara kunde gå några meter mellan värkarna. Men jag ville precis som du – bara hem till familjen. Och det skulle ju lugna sig om jag bara fick komma hem! Haha så märkligt. Lillebror föddes 3.5 timmar från första värk. Vi var väl kanske 40 minuter på bbsthlm 🙂

Annons