josefinknave

Josefin Knave

Annons

När graviditetstestet visade plus, igen

graviditetstest

Tanken på att bli en till i familjen har funnits redan sen… Ja, jag vet inte hur länge. Jag tror att Martin och jag har varit rätt rörande överens om att vi vill ha flera barn innan vi ens funderade på att börja skaffa några. Men själva beslutet om att ”NU är det faktiskt okej om det blir en till bebis” tog vi för lite mindre än ett år sen, skulle jag tro. Nånstans mellan sommar och höst förra våren.

Precis som förra gången var jag väldigt ödmjuk för det faktum att det kan ta tid, men samtidigt hade jag väl nånstans i bakhuvudet att det gick så HIMLA lätt med B (där vi knappt fattade själva vad som hände) vilket säkert bäddade för förväntningar kring att det skulle gå snabbt den här gången. Och, ja, det vet vi ju alla att riktigt så snabbt gick det inte. Då skulle jag ju sitta här med en färdig bebis och inte som relativt nygravid. 😉 Allt eftersom månaderna gick och mensen kom gång efter gång är det klart att en viss frustration väcktes, samtidigt som jag körde stenhårt på mantrat ”det äääär normalt, för många tar det ett år att bli gravida”. Det är ju dock inte alltid så lätt att känna precis som man så rationellt kan tänka…

När våren kom ändrades situationen lite eftersom jag kände att jag VERKLIGEN ville ha en arbetsplats igen. När jag fick erbjudandet om jobbet på LOPPI sattes bebisplanerna på vänt, för med världens roligaste jobb på G kändes det som att nästa bebis lika gott kunde få vänta lite till om hen inte behagat komma hittills. Och även fast jag inte VILL (hatar ju hur icke jämställd världen fortfarande är, att vi är så många som automatiskt känner såhär är ju av en anledning) vara den som anpassar mitt liv efter ett jobb kunde jag inte låta bli att känna att det skulle vara lite fult att ta jobbet och sen gå på föräldraledighet ”direkt”. Det var en rätt stressig period överlag så att sakta ner på projekt bebis föll sig rätt naturligt, om vi säger så, så när min mens inte dök upp några veckor efter att jag börjat på mitt nya jobb tänkte jag att det var stressen – för att bli gravid skulle väl knappt varit fysiskt möjligt den här månaden?

Joho, det var det tydligen, för när jag stod i duschen en dag i maj och såg ner på min kropp som plötsligt inte riktigt hade samma proportioner upptill som den brukade var jag tvungen att dra duschdraperiet åt sidan och SKRIKA åt Martin att han skulle springa och köpa ett test, nu på en gång. Snäll som han är gjorde han det, och samtidigt som jag öppnade förpackningen sa jag gång på gång att det vore fysiskt omöjligt om det vore något men att jag nu bara var tvungen att få tanken ur huvudet. Jag kissade på stickan, la den hos Martin och gick och gjorde mig i ordning samtidigt som jag började bli lite nervös. När fem minuter gått kunde jag inte förmå mig att ens titta på resultatet så det fick Martin göra och – ja – ni kan ju gissa resultatet.

Martins första reaktion var ett stort leende och min var ”det är inte rimligt, det är inte RIMLIGT”, haha. Jag var ju glad, men ändå så mycket mer chockad än vad jag trodde att jag skulle vara i och med vi ändå försökt ett rätt bra tag och så ville det sig just den DÄR månaden, när vi inte försökt ett dugg och jag precis haffat världens roligaste jobb.

Ja, det är väl bara ännu ett bevis på att världen och livet inte går att kontrollera riktigt så mycket som en annan önskar. Nu har chocken lagt sig och jag är glad, och såklart lite nervös, inför det som komma skall (för ja, det är precis lika overkligt den här gången!).

IMG_1279

När B var liten minimini. <3

Kommentarer
josefinknave

Kommentera

  1. josefinknave
    josefinknave

    Ja, det är ju så svårt att acceptera att man absolut inte kan kontrollera nåt som är så otroligt viktigt för en! Och vad roligt med en septemberbebis, nu är det ju nära! 😀

  2. josefinknave
    josefinknave

    Håller med dig! Så himla störigt att känna att man behöver tänka på det, även om man inte ska behöva det. Och ja, jag står på din sida i debatten mot din man, haha! 😉

  3. josefinknave
    josefinknave

    Åh, så fint att få ta del av din historia! 🙂 Och vad spännande med förlossning så nära, snart är er bebis här!

  4. josefinknave
    josefinknave

    Tack snälla Åsa! På jobbet blev de bara glada och gratulerade, så jag hade verkligen inget att oroa mig för. Det kändes lite snopet (för mig) att berätta det här det första jag gör, typ, men nånstans kände jag ändå på mig att de skulle reagera fint eftersom det är ett företag som drivs av kvinnor, med kvinnor.. 🙂 Det är SÅ tråkigt att man ska behöva fundera över sånt här, eller åtminstone känna att man behöver det. Vad jag förstår det kostar det inget för en arbetsplats att ha föräldraledig personal, och ingen har rätt att neka någon jobb på grund av barnplaner. Så jag skulle köra på jobbsök och preggoplanering parallellt om jag var du – det kommer ordna sig! <3

  5. josefinknave
    josefinknave

    Haha, åh, vad roligt att vi ligger så lika till! Och vilken julklapp er familj kommer få! 😉 Stort grattis! Kram!

  6. josefinknave
    josefinknave

    Åh, jag förstår precis tankebanorna, och det är ju SÅ STÖRIGT att man ska ”behöva” tänka såhär.. Egentligen ska man ju bara skita i hur det blir och köpta på ändå, för det har vi ju rätt i, men ändå har det bankats in i vårt samvete att det inte är okej. :/ Mellan syskonet och B kommer det bli nästan exakt 2,5 år om allt går som det ska. <3 Kram!

  7. Sophie

    Helt underbart! Stort stort grattis! På tal om hussen, var håller han och podden hus? 😉

    Njut av lyckan! ska bli såååå roligt att följa er graviditet och ert liv, så spännande!

  8. Kristin

    Så fint att du delar med dig av er historia! Det jobbiga med att bestämma sig för att en vill ha barn är ju att när en väl bestämt sig ska graviditeten gärna starta på en gång, helst igår! Nu när jag läst om befruktning och fosterutveckling på min utbildning är jag om möjligt ÄNNU mer fascinerad över att det faktiskt så ofta händer och blir bra.

  9. Alexandra

    Jag brukar alltid tro (ja alltså nån inre del av mig) att allt går att kontrollera – men det gör det ju inte. Speciellt inte såna här fina saker. Grattis <3

  10. E

    Så spännande att läsa! Och tack för att du berättar att det tog tid för er den här gången. Håller tummarna för ett eget plus sedan många månader tillbaka. Fortfarande inom ramen för vad som är normalt. Men ibland blir man frustrerad, ledsen och orolig.

    1. josefinknave
      josefinknave

      Visst blir man det! Ibland är det bara så svårt att acceptera att man inte kan styra över nåt som är så betydelsefullt.. Håller tummarna för att det går vägen för er så snart som möjligt. Kram!

        1. josefinknave
          josefinknave

          Men åh, GRATTIS!!!!!! 😀 😀 Wow, så himla spännande! Häller alla mina tummar för att du får en smidig och snabb väntan på er lilla skatt!

Annons