josefinknave

Josefin Knave

Annons

Min förlossningsberättelse, del 3

Tredje och sista delen av min förlossningsberättelse kommer här! Del ett hittar ni här och del två hittar ni här. 🙂

Bara 25 minuter senare kommer barnmorskan in och berättar att bebisens hjärtljud är lite för snabba. Hon berättade att det kunde bli aktuellt att ta hål på hinnorna och låta vattnet gå för att kunna sätta en elektrod på bebisens huvud för att kunna hålla honom under uppsikt lite bättre. Min temp tas och jag ligger på 37,4, precis under feber, och får alvedondropp för säkerhets skull. CTGn fortsätter dock visa att hjärtljuden är förhöjda och de bestämmer sig därför för att ta hål på hinnorna. Här var jag lite orolig att värkarna skulle bli så mycket värre smärtmässigt (härligt ego) men så fruktansvärd ökning blev det inte, även om det såklart gjorde förbannat ont vid det här laget. Jag minns inte heller att jag kände så värst mycket vatten forsa ut, det sipprade nog snarare lite under förlossningens gång. En elektrod fästs på bebisens huvud och det var den konstigaste känslan att ha en sladd mellan benen som satt fast på det lilla livets skalle. När han rörde på huvudet kände jag liksom den där sladden vifta som en liten svans i snippan på ett väääldigt konstigt sätt. Var det alltså en liten person i min mage?!

Värkarna blev allt jobbigare och jag blev allt mer less på lustgasen. Efter en stund kommer barnmorskan tillbaka och berättar att mätningarna visar att barnet har en höjd puls, vilket kan tyda på att han är stressad. De måste ta ett blodprov från barnets huvud för att mäta hans mjölksyra och hela sängen hissas upp i vädret samtidigt som en läkare gör entre. Instrument förs in i mig och läkaren börjar pilla med blodprovsgrejer som ska in och jobba på huvudet. Här byter jag ihop. Jag vet inte varför, det gjorde absolut inte ont – men jag kände mig kanske snarare väldigt utsatt och påverkad på det där sättet jag inte gillade av lustgasen. Samtidigt kändes värkarna värre och värre och det blev bara för mycket helt enkelt. Alla var så himla gulliga och jag fick klappar och berömmande ord från både höger och vänster och jag kände mig ungefär som ett barn som blev tröstat. Jag kände mig lite töntig kanske, för jag är ju inte ett barn utan en vuxen kvinna, samtidigt som det kändes så himla tryggt och skönt. Mitt i all gråt berättade läkaren att hon såg bebisens hår, och att det såg ut att vara som en blandning av mitt och Martins. En himla bra pepp även om jag inte riktigt uppfattade vad hon sa där och då, utan var tvungen att fråga Martin i efterhand om det verkligen var det hon hade sagt.

När de hade gått bad jag att få epidural. Jag hade tur, för den som sätter epidural var precis i krokarna och kunde komma in på en gång. Jag är inte så särskilt nålrädd efter alla mina vändor på sjukhus och provtagningar med magen så jag slapp vara orolig för just den proceduren. Visst, det var väl inte direkt mysigt och skönt att få in nålen men det var absolut uthärdligt i relation till värkarna. Och vad det hjälpte! Sakta men säkert klingade känslan av värkarna kvar och till sist kunde jag ligga och titta på skärmen och se hur min livmoder jobbade samtidigt som jag inte kände ett skit. Jag fick värkstimulerande dropp och kände ändå ingenting. Den snälla undersköterskan ordnade ostmackor och varm choklad till mig som jag hungrigt glufsade i mig i min smärtpaus. Sen…. somnade jag. Japp. Jag låg och snarkade i cirka en timme samtidigt som min livmoder öppnade sig. Det hade jag inte föreställt mig innan.

Efter en stund tyckte de att barnets puls var lite för jämn i förhållande till värkarna och det beslutades att det skulle tas ytterligare ett blodprov från barnets huvud. Den här gången kändes det betydligt lugnare och mer uthärdligt, och även den här gången var provet fint och tydde på att barnet mådde bra.

En timme senare kom en annan känsla smygande. Det gjorde liksom ont i skinkorna? Samtidigt fick jag ett allt mer påtagligt tryck neråt. Först tänkte jag att det måste ha blivit nåt fel med epiduralen men sen slog det mig att det kanske var krystvärkarna som började komma igång. Jag kan inte ligga ner längre utan ber om att få hjälp att ställa mig upp mot sängen där det placeras en saccosäck som jag lutar mig mot. I ungefär en timme står jag där, och värkarna blir allt jobbigare. Martin får trycka på mina skinkor när de kommer vilket hjälper lite samtidigt som jag finner nytt hopp i lustgasen. Jag matas med choklad och blåbär och kämpar på med krystvärkarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dem.. Kanske att de var mer överjävligt obehagliga än smärtsamma? Det kändes verkligen som att en fotboll var på väg ut genom rumpan, och ja, som ni förstår var det inte en särskilt mysig känsla.

Klockan 05.20 ligger jag återigen på sängen och mina ben läggs upp i såna där gynekologbenstöd. ”Äntligen” får jag börja krysta (+: snart träffa bebis -: fortfarande sjukt obehagligt att trycka på under värkarna). Till en början känns det som att aaabsolut ingenting händer. Jag känner att det måste vara nåt sorts skämt. Sen.. känner jag att det börjar komma något som verkligen, verkligen, verkligen, verkligen trycker mot slidmynningen.  Jag gör det jag absolut inte trodde att jag skulle göra under förlossningen, nämligen kvider ”nejnejnej det kommer inte gå det här går inte nejnejnej ojoj det går inte” samtidigt som barnmorskan lugnt menar att ”johodå, det går det här”. Trots att jag var så övertygad om att det inte skulle gå krystar jag på ändå, kroppen är ju otrolig. Till slut står huvudet precis i slidmynningen och det måste ju vara det mest panikartade under hela förlossningen, i alla fall enligt mig. Helt plötsligt ska jag inte krysta under en värk för att snippan ska vänja sig och det är ju inte direkt som att man ligger och tar det lugnt när man har ett halvt huvud mellan benen. Aj! Jag säger något i stil med ”MEN DRA UT HONOM BARA” (…) vilket barnmorskan såklart inte gör, utan i stället får jag ta i med en sista kryst i nästa värk och helt plötsligt var han bara ute. Jag hör ett skrik som låter precis som på film och en liten, blodig person med frisyr och allt slungas upp mellan mina ben. Världens största ögon och en bekymrat rynkad panna möter mig och Martin. Jag säger ”han ser precis ut som dig Martin” om och om igen och Martin skrattar och snyftar om vartannat vid min sida. Jag får vårt barn på mitt bröst, och precis som alla säger försvann all smärta där och då. Att pressa ut moderkakan och sy orkade jag inte bry mig om då jag var helt upptagen med att titta på den lilla killen som allt handlat om sen dess.

forlossningsberattelse

Jag har skrivit ihop det här i vilopauser, i tröttdimma och stundom med bara ena pekfingret på grund av att B har legat på min arm, så jag har säkert missat nån detalj som nån vill veta mer om. Därför – om det är något ni undrar över som rör förlossningen kan ni väl bara skriva det i kommentarsfältet så svarar jag i ett inlägg sen? 🙂  Till sist vill jag också tillägga att ingen förlossningsupplevelse är den andra lik, och därför går de inte heller att jämföra. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som fick uppleva något som trots smärta och oro ändå är något som jag ser tillbaka på som något galet häftigt som jag är så jäkla stolt över. Allt var så himla värt det och jag hoppas att jag får göra det igen.

Kommentarer
josefinknave

Kommentera

Annons