josefinknave

Josefin Knave

Annons

Min förlossningsberättelse, del 2

God morgon! Nu fortsätter min förlossningsberättelse. Del ett hittar ni här, del tre hittar du här. 🙂

Mot seneftermiddagen började det bli jobbigare. Jag hade haft ont länge och värkarna låg och segade sig och var precis för korta och med för långt mellanrum för att det skulle vara läge att tänka på att åka in till förlossningen. Det handlade liksom om nån minut och några sekunder från att det skulle vara 3-4 inom tio minuter – och jag kände mig väääldigt redo för nästa steg efter värkar sen natten. Jag blev typ lite smygirriterad på Martin när han sa att en värk som jag upplevt som en minut lång minst bara hade varat 35 sekunder. Som att det var hans fel? Jag bestämde mig för att sätta mig i badet vilket kanske inte hjälpte så värst mycket, men jag fick i alla fall en chans att tvätta av mig ordentligt vilket kändes skönt. När jag kom upp ur badet började det öka lite mer, äntligen. Halv åtta tog jag två alvedon fast jag egentligen ville ta 50. Mina naglar var målade i gammalt, avskavt knallrosa nagellack och jag kände plötsligt att jag absolut inte kunde se ut så om naglarna när jag skulle föda barn, så mitt i värkarna satte jag mig med nagellacksremover, ett diskret ljusrosa nagellack och överlack och donade samtidigt som Martin packade det sista i BB-väskan. När klockan hade passerat åtta på kvällen var det riktigt jobbigt, och jag började må illa.

Värkarna kom nu med lite god vilja 3-4 gånger på 10 minuter och höll i sig i en knapp minut och vi kände att, ja, nu kanske det är dags att åka in ändå. Här fick jag ett breakdown deluxe. Tänk om de skulle skicka hem oss? Tänk om jag egentligen bara var en jäkla smärtmes och det här bara var förvärkar? Tänk om barnmorskorna skulle håna oss, skratta ”haha, trodde du verkligen att det DÄR var värkar? Du är bara förstoppad!” och ha oss som ett stående internskämt för resten av livet? Och så skulle vi behöva gå ut och ringa en ny taxi hem med alla våra bebisprylar som vi släpat med oss hela vägen till sjukhuset, i tron om att få barn? Nej, inte helt rimligt kanske men ändå något som fick mig att fulgråta så att både snor och tårar sprutade samtidigt som Martin ringde en taxi. Så fort han hade lagt på luren kände jag hur värkarna började avta, men nu var ju taxin beställd och allt packat så det var väl bara att åka och möta förnedringen i att bli hemskickad. Under taxiresan till sjukhuset hade jag en värk. EN. Okej, resan tar kanske sju minuter men jag tyckte ändå att jag borde haft åtminstone ett par värkar under den tiden om det verkligen hade varit något på gång.

Fem i nio blev vi tilldelade ett rum på SÖS förlossning, det enda med egen toalett och dusch. Ett så jäkla perfekt rum, men jag hade svårt att tro att vi skulle få stanna eftersom jag bara hade haft kanske sex värkar sen vi åkt hemifrån. Mätare för att mäta barnets puls och mina värkar sattes på min mage och vi lämnades ensamma i 20 minuter medan resultatet skulle fastställas. Tre värkar hade jag. Tre värkar på 20 minuter. Jag kände mig som världens absolut sämsta, töntigaste och pinsamma. Som att misslyckas på världens mest viktiga prov.

forlossning sos

En något uppgiven person under första mätningen på förlossningen.

När barnmorskan kom tillbaka frågade hon hur allt kändes, varpå hon väldigt snällt och försiktigt sa att det inte verkade som att jag hade så mycket värkar. ”Har det varit så hemma också?”. Jag förklarade sorgset att det absolut hade varit mycket mer hemma, men att jag inte heller känt mer än de tre värkar de registrerat på mätarna under de där 20 minuterna och att jag inte visste varför. Det kändes rätt säkert att vi nog skulle få återvända hem och invänta starkare värkar, men barnmorskan drog ändå snällt på sig ett par plasthandskar för att känna hur öppen jag var. Hon förde in fingrarna och såg plötsligt lite förvånad.

”Här har det hänt grejer!”

Jag försökte att inte bli allt för peppad, hon kanske menade att en centimeter var lika med ”hända grejer”. Man blir ju i regel inte inlagd förrän man är öppen 3 centimeter.

”Du är öppen 4 centimeter”

!!!!!!!!!!!!!!!! <- ungefär så kände jag mig. Vi skulle få stanna! Martin och jag drabbades av akut fnisshybris så fort barnmorskan och undersköterskan lämnat rummet. Vi var i rummet där vi skulle möta vårt barn för första gången!

Nu när vi visste att vi skulle få stanna var det som att kroppen började slappna av en aning, för nu kom värkarna igång igen. Barnmorskan kom in i rummet igen och frågade hur vi hade tänkt oss det här med födandet. Jag plockade fram mitt förlossningsbrev som hon satte sig på sängkanten och läste noggrant, vilket kändes skönt och tryggt. Hela hon kändes trygg för övrigt, precis som undersköterskan. Barnmorskan hade nog jobbat där ett tag men undersköterskan var där på sommarjobb och rätt ny på stället. Det kändes dock inte det minsta konstigt då hon var en toppenperson hon med. Jag kände mig så lyckligt lottad att just de hade tagit emot oss, och frågade hur länge de skulle jobba. Det visade sig att de precis hade gått på sitt pass och skulle jobba fram till klockan 07.oo morgonen därpå.

”Men då kommer det här vara avklarat.”

PIRRET i magen när hon sa det! (!!!) Jag bad om att få prova lustgasen och fick direkt instruktioner om hur den funkade. Det var dock inte utan att jag blev liiite besviken på effekten. Jag hade liksom tänkt mig en riktigt avdomnande fyllekänsla (hehe) men tyckte mer att jag blev snurrig utan att det onda lindrades för det. Jag höll ändå fast vid lustgasen som en livboj eftersom den var något.

forlossning sodersjukhuset

INLAGD!!!!!! Yes, stödstrumporna fick vara på under hela förlossningen, sexy mama, som ett sista avsked. Nu slipper jag de äntligen! ÄNTLIGEN!

I morgon kommer tredje och sista delen, nu kallar bebis! 🙂

Här hittar du del 3 av förlossningsberättelsen.

Kommentarer
josefinknave

Kommentera

Annons