josefinknave

Josefin Knave

Annons

Min förlossningsberättelse, del 1

Nu är det dags för förlossningsberättelse! Eftersom jag inte hinner sitta och skriva några längre stunder just nu, och förloppet ändå höll på från 02.30 på måndagen till 05.43 på onsdagen, kommer berättelsen levereras i ett par delar. Vi börjar från början såklart! 🙂

Dagarna innan allt satte igång hade jag inte märkt något särskilt alls. Jag hade knappt haft sammandragningar och med facit i hand på hur en värk känns vet jag att jag inte hade en endaste förvärk. Två dagar innan förlossningen hade jag en riktigt störig och ihållande huvudvärk. Jag oroade mig lite för havandeskapsförgiftning men allt såg bra ut, och i efterhand var det nog bra att jag hade den där huvudvärken. Den fick mig nämligen att stanna hemma i horisontellt läge och inte göra mycket annat än att äta och vila – vilket är perfekt uppladdning för en förlossning.

På söndagskvällen, när jag gick och kissade för natten kom en liten bit väldigt segt och konstigt slem på pappret. Ja, ursäkta äckliga detaljer men är du äckelmagad bör du eventuellt undvika att fortsätta läsa förlossningsberättelser. 😉 Det var liksom nåt jag aldrig tidigare sett eller anat att min kropp kunnat producera, och jag undrade såklart om det kaaanske kunde vara en bit av den där slemproppen jag läst om? Jag försökte att inte tänka mer på det för att inte få för höga förhoppningar, och gick jag la mig.

Vid tvåtiden på natten från söndag till måndag hade jag fortfarande inte somnat. Jag låg och vred mig, störde mig på huvudvärken och mina spända käkar. Jag hade ju läst i Att föda-boken (tror jag?) att spända käkar är lika med spänd livmodermun – det vill säga sämsta förutsättningen för att man ska öppna sig. Och jag ville ju inget hellre än att förlossningen bara skulle dra igång! Jag hade ju passerat mitt BF med 4 dagar. När jag började fundera på om det kanske var läge att gå upp och ta två alvedon till molade det till, mest i nedre delen av ryggen men också så att det strålade lite ner mot nedre magens sidor. Det smög sig fram, eskalerade, för att sedan klinga av. Var det en värk? Helt plötsligt blev jag pirrig och nervös och inte alls sovsugen. Och jo, den där känslan kom tillbaka. Hungrig var jag också. Klockan 02.30 gick jag upp och tog två alvedon och satte mig på en stol i köket med en tallrik kräm, mjölk och havrefras. Martin måste ha vaknat av att jag inte låg i sängen längre för strax därefter kom han ut i köket. Jag sa att det kändes lite konstigt men att han kunde gå och lägga sig igen.

Trots alvedonen fortsatte smärtan att komma på samma sätt, lite starkare för varje gång. Jag bestämde mig för att ladda ner en värkapp (som för övrigt kostar pengar, så jäkla onödigt egentligen när man kan klocka själv men jaja) och märkte att de kom med 5-15 minuters mellanrum. Nu började det gå upp för mig att det här måste vara värkar, men om det var något som skulle leda till en förlossning eller bara jävliga förvärkar kände jag mig väldigt osäker på. Jag ville ju ändå att det skulle vara PÅ RIKTIGT så även om det gjorde ont blev jag glad för varje värk, försökte visualisera hur varje smärta fick mig att öppna mig lite mer *yogagirl moment #1* och slappna av i hela kroppen trots smärtan som jag gjort på profylaxen. Redan klockan 03.43 kom dock en värk som tvingade mig att bita mig i tungan för att inte gasta ”EPIDURAAAAAL”. Okej, det var ju inte som att jag låg och skrek men blandat med lugnet blev jag faktiskt också lite nervös över kroppens kraft, att det kunde kännas  himla mycket. Men det är ju också det som är så konstigt, att även fast det gör ont vill man ju att det ska göra det. I alla fall i början. 😉

Vid fyra gick jag på toaletten där en, ursäkta detaljen, brunrosa, slemmig klump föll ner i toaletten. Det måste ju vara min slempropp! Jag gick tillbaka till sängen och råkade väcka Martin utan avsikt, jag tänkte ju att det var bra om han fick sova så länge som möjligt. Så fort han förstod att något kanske var på gång blev han dock lika pirrig som jag och kunde omöjligt somna om. I stället googlade vi på vilken affär i närheten som öppnade först på morgonen så att han skulle kunna springa dit och köpa allt jag var hungrig på (=pizza, nudlar, blåbärssoppa, toastbröd och kanelgifflar). När han sprang i väg låg jag kvar i sängen med fönstret på glänt och tänkte på hur otroligt gott det luktade utomhus, ni vet, sommarmorgon *yogagirl moment 2* och hur fint det var att vårt barn skulle få möta världen såhär.

Från det att Martin kom tillbaka slog jag läger i soffan där jag åt, låg med huvudet på Martins mage och slötittade på Vänner. Värkarna blev starkare och längre när jag låg ner men kom oftare när jag var uppe och gick – och min konstanta stress var att de skulle stanna av och att allt slit skulle vara förgäves. Lite av ett moment 22 eftersom just stress kan orsaka det. Martin var hela tiden vid min sida och klockade värkarna. Jag trodde att jag skulle vilja ha massage under värkarna men i själva verket ville jag inte alls bli rörd, men Martins närvaro i sig var ändå en himla tröst i det jobbiga. Vid tvåtiden tyckte jag att de började komma mer sällan vilket gjorde mig på sååå deppigt humör. Jag gick och la mig i sängen med en bok för att slappna av och Martin fick permission att spela in sin podcast med Hanna. Det gjorde tydligen underverk för smärtan kom tillbaka! Tänk att man kunde bli så glad för lite riktigt jävla ont!

c1

c2

Värkläger i soffan.

Del 2 av förlossningsberättelsen hittar du här och del 3 här.
Kommentarer
josefinknave

Kommentera

Annons