josefinknave

Josefin Knave

Annons

Rutinultraljudet – så var det!

NU är jag hemma. Efter jobbet mötte jag Martin för att med honom som tålmodigt sällskap hitta nåt plagg jag kan komma i, men mer om det imorgon. Nu tänkte jag passa på att skriva lite mer ordentligt om gårdagens ultraljud efter era önskemål. Idag har det faktiskt sjunkit in lite mer att ”hallååå, det är en liten bebis i min mage?!”. Det är ju så himla sjukt att förstå, men jag antar att de starka känslorus som drar över mig då och då allt oftare under dagarna är ett tecken på att det helt plötsligt känns lite, lite mer verkligt.

Nu vill jag inget hellre än att veckorna fram till vecka 23 ska gå fort och bra (!) så att jag kan lugna mig i vetskapen om att fostret då kommer ha en liten chans att överleva även utanför magen. Nu, i vecka 19, räknas bebben fortfarande som ett foster och skulle hen få för sig att spurta ut är det ingen (ja, förutom Martin och jag då) som kommer göra något för att försöka hålla hen vid liv. Usch, hemska tanke. Från vecka 23 blir man i alla fall skickad till förlossningen vid problem, och även om jag innerligt hoppas att vi inte behöver åka dit förrän till sommaren är det nog ändå en skön vetskap att hoppet om att vårt barn ska vara livsdugligt finns… Jag har ändå bestämt mig för att från och med nu är vårt foster en bebis. De känslomässiga banden är redan knutna. Skulle något gå fel får vi ta det då. Och i så fall skulle det kännas som att vi förlorade en bebis, och inte fick missfall. Men som sagt – hemska tankar. Nu fokuserar vi på nåt roligare tycker jag, ultraljudet!

Dagarna innan ultraljudet var jag lite extra nojig. Jag inbillade mig minskade fosterrörelser och var nästan bombsäker på att jag läckte fostervatten. Jag ångrade mig också till och från att jag hade skrivit om graviditeten här på bloggen för för varje inlägg jag skrev kändes det som om jag jinxade allt mer och mer. Det var till och med på den nivån att jag inte vågade tidsinställa inlägg för hela veckan, vilket jag får ta igen nu. 🙂 🙂 🙂 /Världens roligaste sambo

När dagen för rutinultraljudet väl kom kände jag mig lite lugnare. Det var skönt att äntligen ”få veta”, att dagen då vi skulle få se hur vår bebis mår äntligen var här. Jag är ju en kontrollperson som inte alls gillar att leva i ovisshet, så bara jag får besked åt något håll är jag nöjd. Vi hade inte pratat innan om vad vi skulle göra om ultraljudet hade visat på missbildningar eller handikapp, men jag är rätt säker på att vi hade fortsatt graviditeten ändå och gjort det bästa av situationen. Ändå hoppades vi såklart att allt skulle se friskt och bra ut, för man vill väl ändå inget hellre att ens unge ska få alla möjligheter att leva sitt liv som hen vill? Jag var nog allra mest rädd för att hjärtat skulle hunnit sluta slå, eller för att det skulle visa sig vara nåt fel vållat av MIN kropp. Jag har lite problem med att min skruttiga kropp tilldelats det här enorma ansvaret, haha, och kanske är det också därför jag är mycket mer nojig än Martin i den här graviditeten. Det känns på något sätt som att om jag helt plötsligt skulle börja läcka fostervatten eller strypa näringstillförseln till moderkakan skulle det vara mitt fel, eftersom det i så fall är min kropp som ställt till det. Fast ja, det är ju mina känslor, och jag är rätt stensäker på att ingen skulle klandra mig om det skulle hända något.

I väntrummet kom nervositeten ikapp mig. Jag fipplade med telefonen, drack vatten och viskade med Martin – allt för att undvika att smygkolla på det A4 vi fått i receptionen, där alla möjliga diagnoser stod listade. En kvart efter vår bokade tid kom en kvinna, som jag helt glömt hur hon ser ut på grund av nervositeten, och välkomnade oss till sitt rum. Trots att rummet rymde skrivbord, tre besöksstolar, handfat, en undersökningsbädd och en ultraljudsmaskin uppfattade jag det som stort och luftigt. Innan jag klättrade upp på britsen berättade jag att vi gärna ville ha (”eller köpa?”) bilder från undersökningen och att vi bestämt oss för att om bebben ville visa ville vi gärna veta könet. Den trevliga läkaren svarade att det inte var några problem alls, men informerade såklart om att det inte är alltid det går att se könet, innan hon klämde ut en rejäl klick kall gele på min mage.

Sen gick hon lös med ultraljudssändaren! Uppe i taket var en skärm fäst där både Martin och jag kunde se vad hon såg på sin skärm. Ganska snabbt dök bilden på vår lilla upp, och till och med jag kunde se att hjärtat slog. Hon förklarade att fostrets hjärta nu slår dubbelt så snabbt som mitt, och konstaterade att alla kamrar såg fina ut. Bebben låg rätt still jämfört med sist och rörde mest sakta på armarna som pendlade från att ligga mot bröstet och att föras upp mot munnen, precis som sist. Kanske sov hen? Efter hjärtchecken förde hon sändaren så att bilden togs som om bebben skulle ha suttit på kamran, och ja, bebben bresade gladeligen på benen. Inga hemlisar här inte! Sen följde kontroll på organ och att bebben växt som hen skulle. Läkaren berätta hela tiden vad hon gjorde och vad hon såg, vilket kändes både tryggt och spännande. Allt såg fint ut och jag kände mig så lättad att hen växt så bra (mer än dubbelt så stor som sist, i vecka 13!) trots att jag äter mediciner. Vi kom fram till att jag antagligen kommer få göra nåt mer ultraljud just på grund av min magsjukdom, för att stämma av tillväxten, men att det inte såg ut att vara några problem med den här bebisen.

När jag torkat bort kletet från min mage skrev hon in några siffror i sin dator innan hon vände sig mot mig och sa det som fick mig att vilja ge henne en bamsekram, köpa henne ett fång rosor och erbjuda henne vår familjs kärlek för resten av livet; ”det här såg så fint ut så, och när det ser såhär bra ut brukar man inte behöva oroa sig. De allra flesta barnen föds trots allt friska”. Som ett helt badkar balsam för en orolig själ.

bebben_v19

Vi fick med oss ett gäng bilder hem. Här ser ni vår bebbe höja handen i ett ”hejhej” och suga på underläppen, liggandes fosterställning på sin bästa moderkakemadrass. Tänk att jag har den där lilla i min mage just precis nu.

Kommentarer
josefinknave

Kommentera

  1. Anna

    Fick man köpa bilderna där? Där vi går har vi fått med oss en eller två bilder hem efter ultraljuden. Sen är det en barnmorska som gjort dem, inte läkare.

    1. Josefin

      Nej, vi fick med oss ett bra gäng helt gratis, men jag var så nervös innan att jag gjorde klart att jag ville betala för dem om det var nödvändigt. 😉

Annons