Igår såg jag Barncancergalan och grät tills jag somnade. Jag kramade om Elsa hårt och är så tacksam över vad jag har och tar ingenting för givet. När jag vaknade imorse var det som att vakna i ett mörker. Allt bara kom över mig och jag har fortsatt gråta. Jag kan inte sluta. Jag känner att jag kämpat med så mycket under så lång tid och nu brast det bara. Jag tillåter sällan mig själv att bryta ihop utan försöker alltid se framåt och tänka positivt. Men idag är ingen bra dag. Jag känner mig som en urvriden disktrasa med noll energi och vill bara lägga mig under täcket tills allt går över.
Jag vet inte var känslan av allt det här kommer ifrån och det är kanske typiskt mig att försöka hitta en lösning på en gång. Om jag bara tar en promenad och får frisk luft, eller planterar tulpaner eller rensar några kartonger känns det bättre, tänker jag. Men idag tänker jag tillåta mig själv att känna. Jag är expert på att lägga locket på och bara köra vidare. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och låta mig själv vara som jag är idag, ledsen.
Vist kan man vara låg ibland, tittar dock aldrig på den typen av program eller insamlingar. Blir helt enkelt för mycket.
Kanske inte borde göra det heller! <3 Kram J
<3<3<3 Kram
Jag satt och rensade tårkanalerna igår på Galan. lever fortfarande in som om det var igår när vi fick besked att vår son hade barncancer. lyckligtvis har han fått leva efter alla dessa år och mår bra idag. men man kommer inte ifrån denna känsla som förälder. aldrig den försvinner.
Massor av kramar! <3 <3 <3
På sonens förskola bekräftar dem mycket alla känslor. Som att man ex får vara ledsen. Det tycker jag är jättebra, annars blir det sådan press på att vara glad jämt. Och alla känslor är ju ”bra”, man måste få känna och tillåta sig att vara i känslan. Så var du ledsen ❤️ (Sen hoppas jag såklart det känns bättre❤️)
Tack fina du! Klokt! <3 Kram J