Jag går runt med en känsla som inte är så angenäm att bära. Att ha 100% ansvar över två andra människors liv kan bli övermäktigt om man verkligen grottar in sig i den tanken. Vi pratade om just tankar i förra avsnittet av Tvillingpodden och vi kom fram till att jag inte har ett speciellt rikt inre liv. Men det var på ett skämtsamt sätt för det är klart att jag tänker. Nu är jag inne i en fas av otroligt mycket tankar och känslor som snurrar runt. Jag skulle vilja sätta livet på paus en vecka och bara sola, bada och äta fetaost typ. Läsa böcker och gå strandpromenader och inte tänka på vem som ska matas, torkas, lämnas, hämtas eller vad som behöver handlas, lagas.
Listan över saker man gör som förälder varje dag kan göras milslång. Att samtidigt försöka ratta något form av jobb har börjat tära lite på mig känner jag. Visst är det roligt och jag är evigt tacksam över både barn och den typen av jobb jag har, men allting bara rullar på i en himla fart och jag vill bara pausa allt för en stund. Jag förstår att det är fysiskt omöjligt. Om lite mer än en vecka åker jag, Angelica och vår lillasyster till Svalbard så det blir en paus från vardagslivet så som det ser ut nu även om resan innebär jobb. Vi får se om det hjälper eller om jag ska ta mig en funderare på vad jag behöver addera eller ta bort från livspusslet som gör det lite lättare.
Jag älskar mina barn och jag älskar att jag har två barn men samtidigt så skulle jag vilja vara mer än bara en förälder om ni förstår vad jag menar. Jag är ju det, men den där pausknappen skulle vara så skön om den existerade om så bara för en timme.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Vi är dessutom på väg in i en flytt. Glöm inte att en flytt är en otroligt stor sak i livet. Oavsett om det sker av egen vilja och med glädje är det rötter som rycks upp och som ska hitta en ny plats i det nya. Vi kämpar på och försöker att varva ner lite mellan varven, good enough har börjat bli ett motto hos oss.
Jag känner igen mig så mycket!
När mina barn var 4 år resp. 8 mån gick min man in i väggen rejält. Då stod jag där med eget ansvar för två barn, stort hus och så min man som jag behövde stötta och hålla reda på hans alla läkarbesök, försäkringskassan etc. Puh… Men det gick. En. Sak. I. Taget.
Allt blir ju lättare ju större barnen blir… Nu är våra barn 7 och snart 4 och har så roligt tillsammans ❤
Och min man mår bättre ?
Jag är där nu, en sambo som är sjukskriven pga PTSD o depression. Att sen ha en tvååring på det som kräver närvarande föräldrar är påfrestande. Puuh! Men när jag lyssnade på podden kände jag så väl igen mig i dig Jessica, att vara den som liksom måste förklara för Ibbe och att dem inte kan tänka själva. Bläääh! Men det bästa är nog o prata, prata o prata! Innan du blir irriterad, säg ngt som ”nu händer det igen” så han vet, utan att du behöver förklara vad han ska göra, så han själv kan lära sig utan att du säger åt han exakt vad han gör fel?!
Tack för detta inlägg! Känner precis de här känslorna väldigt mycket just nu. Älskar såklart barnen otroligt mycket, det ena tar ju inte ut det andra såklart. Men just nu är jag helt slut. Så skönt att läsa att jag inte är ensam. Kämpa på Jessica!❤️❤️
Förstår dig helt! Jag känner ofta lila dant. Förstår att Bonnie är för liten att sova utan dig ännu, men kanske det går att lämna henne en kväll ett par timmar så du kan få pausa på riktigt. Hoppas nån snäll släkting kannatälla upp på det!
Jessica, jag känner så igen mig! Nu har jag inte ett jobb som jag sköter samtidigt som barnen, men jag får min paus genom att åka till jobbet. Varje dag ska det roddas med tre barn och vissa dagar vill jag bara gå o dra täcket över mig. Inte för att jag inte älskar mina barn, men allting bara snurrar på i en jädra fart. Vissa veckor mer häktiska än andra och humöret tryter och saker känns bara jobbiga ibland. Man vill bara ha en P A U S så man får ladda batterierna.