Nu börjar det sjunka in att jag inte längre kommer att bo i vårt stora fina hus. Jag är såklart tacksam och glad över att jag har kunnat fixa ett så pass bra nytt boende, men det är ändå en stor sorg över att allt inte blev som jag hade tänkt mig och planerat. När vi köpte huset för lite mer än ett år sen såg jag framför mig hur barnen skulle bli tonåringar i det huset. Jag kan inte ens tänka på det nu för det gör för ont.
Vi har börjat dela upp möblerna mellan oss och planerat för vem som ska ha vad i vilket hus när vi flyttar. En av sakerna som Ibbe ville ha var vårt soffbord. Jag gillar det och det dök upp ett liknande på en köp/sälj-sajt så jag köpte det. När jag skulle hämta det skrev tjejen som sålde det att ”det är väldigt tungt så ta med dig någon”. Jag åkte ensam. Jag känner mig sjukt stark men insåg rätt snabbt att det finns en gräns.
Jag kände direkt när jag lyfte det att det var alldeles för tungt för att kunna hantera själv men eftersom att jag är så envis (och lite dum) så bet jag ihop och släpade det till bilen. Väl framme vid bilen skulle jag lyckas få in det tunga betongbordet utan att repa sönder hela bilen. Då brast det för mig. Jag klarade av det, men att bära så tungt löste ut något längst där inne i hjärtat som jag inte velat släppa ut. Jag vet att jag behöver bli bättre på att känna och inte bara stänga av men jag tycker att det är SÅ jobbigt när känslorna sipprar fram, och speciellt i situationer när jag har noll kontroll över känslorna.
Det är så . Man försöker trycka ner allt men när det fysiska tar över rämnar det . Varit där . Det kommer att bli bra och ni är vänner vilket är oerhört viktigt. Du kommer ALLTID att vara en i familjen oavsett , fina du . Pussa flickorna ifrån faster och kusin .
Fina du, känner så mycket för dig & hoppas & ber att allt ska bli bra! Kram ♥️
<3 <3 <3
Är mitt i en separation också. Känner med en sån sorg över att lämna vårt stora hus, här skulle ju våra barn bli tonåringar och lekrummet skulle bli biorum. Och vi skulle bli gamla här .. istället ska jag bli ensamstående småbarnsmamma, de orden smakar så illa i min mun.
Detta känna nu rätt för oss båda två men det blir ju verkligen inte mindre tungt för det, det var inte såhär mitt liv skulle bli ..
Springer med helst ifrån känslorna och låtsas som ingenting men ibland brister det och då brister det rejält
Sorg är det mest oförklarliga som finns. Det ligger där under ytan och lurar hela tiden. Jag förlorade min pappa i oktober och förra veckan bröt jag ihop inne på Ica där det var rea på påskmust. Pappa hade ringt mig direkt och sagt att det måste vi bunkra upp med till nästa påsk… så där stod jag och tårarna bara sprutade.
Det är okej att bryta ihop <3
Så sorgligt, men också så fint skrivet! <3 Stor kram!
Jag går igenom exakt samma sak som dig just nu. 18 år tillsammans, Bor i vårt drömhus.. ska säljas och vi ska flytta isär.. känner mig så otroligt ledsen att det inte blir som vi drömt om.. jag försöker ha hopp om framtiden men just nu är allt bara en stor sorg. Det värsta är att barnens skola ligger precis vid vårt hus och det kommer göra ont att köra förbi där varje dag och veta att det inte längre är mitt.. ?
Kramar till dig och hoppet är det sista som lämnar oss.
Jag går igenom exakt samma sak som dig just nu. 18 år tillsammans, Bor i vårt drömhus.. ska säljas och vi ska flytta isär.. känner mig så otroligt ledsen att det inte blir som vi drömt om.. jag försöker ha hopp om framtiden men just nu är allt bara en stor sorg. Det värsta är att barnens skola ligger precis vid vårt hus och det kommer göra ont att köra förbi där varje dag och veta att det inte längre är mitt.. ?
Kramar till dig och hoppet är det sista som lämnar oss.
❤️
Fina du ❤