Imorse när jag satt på bussen hade jag lagt min väska på sätet bredvid. Jag vet att det inte är så angenämt att göra så men jag behövde sminka mig och det fanns massor med lediga platser. Vid en hållplats kom det på en kvinna som ville sitta bredvid så då rafsade jag ihop mina saker och hade dom i knät. Lite jobbigt tänkte jag och blev småirriterad. Sen fortsatte jag sminka mig. Innan vi skulle hoppa av fick kvinnan ett telefonsamtal och det handlade om hennes mammas begravning som hon behövde planera. Då fick jag en klump i magen och jag ville helst lägga en hand på hennes axel och säga något till henne när vi skulle gå av. Det gjorde jag inte.
Väl nere i tunnelbanan mötte jag min gamla granne vars dotter har cancer. Då upplöstes klumpen i magen till tårar i ögonen. Vi är så snabba på att döma andra människor. Vi stör oss och blir irriterade. Men vet ni? Alla bär på något. Alla. Det blev så tydligt när jag mötte mamman i tunnelbanan. Hennes liv måste gå vidare med jobb och vardag samtidigt som hennes dotter kämpar för sitt liv. Kvinnan på bussen måste åka till jobbet trots att hennes mamma precis dött. Livet måste gå vidare. Var ödmjuk.
Från gårdagens event med KappAhl och Boråstapeter. Ska visa fler bilder sen. Det var ett magiskt event!
Vad händer med handen? Kenza-style? ??
Viktigt att hålla på snippan from time to time! 😀
Visst är det så, att alla bär vi på något.
Apropå kollektivtrafik och att ta upp platsen bredvid så hamnade jag i en väldigt bisarr situation på bussen. Min pappa gick bort under förra året och det blev bestämt att vi skulle sprida hans aska i Skärgården. Jag fick åka till krematoriet för att hämta hans urna som var instoppad i en stor kartong. Jag har inget körkort (ja ja jag VEEET) så det blev att ta bussen hem. Jag satte mig och placerade kartongen med urnan på platsen bredvid mig. Det var en sån riktigt skitdag rent ut sagt och det kändes som en konstig mardröm att sitta där med pappas aska. Jag nästan hoppades att någon skulle säga åt mig att flytta kartongen så att jag kunde få lite utlopp för allt och kunna väsa tillbaka ”ursäkta men min PAPPA sitter här!”. Jag tror iaf att minen på den personen hade fått mig att le, även en sån dag?