Som jag önskat denna veckan att vi hade någon familj i närheten.
Det har jonglerats med olika viktigheter & läkartider har planerats efter mannens jobbschema.
Vi längtar ihjäl oss efter spontana middagar ute, bara jag & Andrew, men är så trötta på att betala en barnvakt.
Jag drömmer om en morfar som läser samma bok 23986 gånger med stort tålamod så jag kan vika tvätten ifred eller en farmor som helt oprovocerat bjuder in till middag & skickar med resterna hem i färdigpackade matlådor.
Eller en farfar som handlar hem lite nödvändigheter då tiden inte finns, eller en mormor som tvättar fönstrena.
Nej jag säger då inte att jag skulle ”kräva” detta av min kära mor/far eller svärisar, eller ens förvänta mig det, men det är ju liksom lite så det är att faktiskt ha nära familjemeddlemmar i sin stad.
Att de finns där med stöttande händer & stora hjärtan.
Att de finns där med stöttande händer & stora hjärtan.
Ok. Missuppfatta inte! Vi får verkligen mycket stöttning & hjälp av våra familjer som vi är oändligt tacksamma över, men ni vet det där vardagliga.
Som jag saknar det ibland.
<3
Längtar till December då mina föräldrar kommer hit i 3 härliga veckor. DÅ ska vi njuta!
Vi ska gå på dejter, August ska få obegränsad uppmärksamhet & liksom slappna av lite i vardagen med 4 extrahänder ständigt på stand by.
Och innan dess hinner ju Andrews föräldrar komma hit så även då hoppas vi på bland annat en biokväll.
Längtar längtar längtar!
Du kan försöka trösta dig med att många med släkten i samma land ändå inte får så värst mycket hjälp i vardagen. Ibland lever inte föräldrarna, ibland är de sjuka, ibland är de alldeles för pigga och både jobbar och reser, ibland bor de långt borta i en annan stad. Men visst behöver man avlastning!
Jag vet exakt hur du kanner! Vi har ju Brians familj nara MEN jag vill ha min familj! dom som man kanner saaa himla val bade utan och innan. Dom som man kan saga EXAKT hur man kanner och dom som forstar en pa pricken! Det ar satans jobbigt att vara utan sin nara familj. Men hall ut!! det blir December snart! 🙂 Vi har bokat resa hem i december jag och Alice.
ps. Det ar dags i April for babis 😉
Kram!
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Bara tanken på att kunna ha möjlighet att träffa sina föräldrar oftare än 1 gång per halvår känns lyxig.
Åh förstår precis den där saknaden efter avlastning och stöd när som helst! Det är verkligen tufft att aldrig få den där exra hjälpen i vardagen så man kan komma iväg bara en timme själv och göra mågot för sig självneller hjälp med att handla något när alliho är sjuka. Men så härligt ändå att dina föräldrar kommer tre veckor, då får ni passa på att njuta och bara rå om varandra under några dejten
Och just det, GUUD vad roligt att dom kommer i TRE veckor 😀 Underbart! Firar dem jul med er, eller åker dem hem innan?
Jag också ååååh, det låter helt underbart! Ja, det saknar jag också.. mer än ibland.
<3 Skickar lite kärlek! kram
Förstår att det är tufft ibland! Du är så duktig som klarar allt så bra "själv"!! Kramar t dig!
Känner igen det där, fast främst kanske för att jag är rädd över att det är så det skulle kunna bli. Min sambos jobb ska stänga och då är det lättaste för oss att flytta till Irland (där han är ifrån), där han kan få fast jobb. Jag ser hur min lillkille redan avgudar sin mormor och hur mycket min pappa anstränger sig för att komma förbi. Blir ledsen bara av tanken så jag kan tänka mig hur du känner!
Sen att barnen på Irland blir iproppade läsk, choklad och chips varje dag och att det anses ok att ge barnen "smisk" är ju inte direkt något som får mig att vilja flytta heller.. Ah, sidospår. 🙂
Kram till dig iaf, starkt att bilda familj utan sin egen familj som stöd!
oj, råkade trycka skicka innan jag var klar 🙂
Skulle skriva att jag vet inte vart jag vill komma men jag vill säga att jag förstår dig SÅ VÄL!!
Stor kram!! (sorry för världens längsta kommentar)
Jag känner igen den längtan. Jag har också bott utomlands, både med och utan barn. När min äldste föddes bodde jag och min man på Teneriffa och vi var också själv med allt. Jag minns inte att jag tyckte det var jobbigt just då, men jag minns att jag saknade min familj något enormt. Nu bor mina föräldrar 2 km bort. Men eftersom de båda jobbar heltid, så finns de väl inte där så mycket i vardagen och gör saker. MEN MEN MEN, min man reser mycket i jobbet och jag vet ju att de finns där för att stötta och hjälpa om det kniper, så där kommer det vardagliga in. Jag kan lämna barnen till dem efter jobbet och åka och storhandla helt själv, eller göra några viktiga ärenden. Så jag förstår dig mer än väl och vet hur svårt det är att bo någonstans utan att ha familjen nära! Allt blir så mycket tydligare när man får barn också. Jag ville att mina barn skulle växa upp men mormor och morfar nära, så som jag gjorde. Det var en underbar barndom. Ödet förde mig och min man till Sverige, han hade aldrig bott här och jag är så glad för det. Men vi hade inte det livet du och Andrew har i USA, där han har en karriär och ni har hus osv.
Jag vet inte vart jag vill komma
Jag förstår att det måste vara väldigt ensamt ibland. Jag förstår inte hur jag skulle stå ut utan min familj. Jag antar att man måste vara väldigt stark om man ska flytta så långt bort. Du är jätteduktig som klarar dig så fint ändå. kram
åh det är precis de här bitarna jag funderar på när vi tänker på barn. vill jag skaffa barn i kanada – ja, men då har man inte släkt och vänner runt sig som kan komma över och fika och mysa lika mkt. det är dubbelt det där.