Mammaliv i Nashville

Jag hoppas så innerligt att vi får lägenheten idag!
Håll alla tummar & tår för oss.

Nu ska jag berätta lite om dramat i vårat nuvarande lägenhetshus.

Vi bor i ett stort hyreshus med väldigt rymliga ytor, stor lobby & dörrmän osv.
Hela byggnaden är hundvänlig, så många hundar är utan koppel.
På morgonen, när ingen annan är uppe, brukade jag ha Mally utan koppel.
Han sprang runt som om det var det bästa & roligaste i hela världen.
Dörrmännen älskar honom, ger honom godis & sen sticker vi ut.

En gång, när han lekte med en annan hund inomhus, sprang Mally för att säga hej till en svart liten sak, som blev helt galen & dom började bråka.
Jag bad om ursäkt till ägaren, som var skitarg på mig & sen trodde jag det var över.
Dom är ju hundar, eller hur!?

När jag kommer ner nästa gång för att gå på promenad, säger dörrkillen att hon varit ner & klagat. Nu måste Mally alltid vara i koppel inomhus.
Jaja tänkte jag. Och sedan dess har han alltid varit i koppel inomhus.

Igår mötte vi denna muntra tjej i hissen med sin hund igen.
Hennes hund blev helt galen.
Och det första hon sa när hon såg mig & Mally var : ”Oh NO!” med avsmak.
Mally var lugn som en filbunke & när vi gick ut ur hissen, före henne, blev alla som vanligt superglada av att se min älskade Moo. Dom hejjade & klappade & han hälsade på andra hundar utan minsta problem.

Imorse hände det IGEN.
Vi steg in i hissen & där var hon.
Hennes hund blev helt galen igen & hon sa att hon skulle gå ur hissen.
Jag frågade varför & sa att dom är ju faktiskt bara hundar.
Men då tittade hon på mig som att jag & Mally var pesten, för att gå ur hissen & ta nästa.

Herregud.
Varför har man hund om man inte kan hantera hund-beteende?!
Suck & suck & suck.

Okej.
Skönt att få det ur mig!

Hoppas som sagt vi får lägenheten ikväll!