Mammaliv i Nashville

Min kropp värker emellanåt, mina ögon är trötta, mitt huvud orkar ibland inte med att ta in ny information och jag är ständigt orolig.
Att vara mamma på heltid och att ha varit det i snart 4 år, har satt sina spår.
I kroppen, i ansiktet, i hjärnan och i hjärtat.

Jag har aldrig haft så ont i kroppen, men samtidigt aldrig känt mig så stark.
Att bära två barn genom tuffa graviditeter och sedan föda via igångsättning, bära runt på, amma i nästan ett år var och samsova i underliga ställningar, har gjort min kropp trött, min rygg ond och min nacke stel.
Men jag är tacksam över allt den orkat och att den fortfarande fungerar bra, att mina armar får mina barn att känna sig trygga, att den producerat så mycket mjölk att jag kunnat amma länge, att den fortfarande är pigg nog att busa runt, stark nog att springa i lekparken och bära runt små sjuklingar.

Den dåliga sömnen som kommit och gått, de vakna nätterna, de långa dagarna och att ständigt vara lite bekymrad har satt sina spår i mitt ansikte. Jag har mörka ringar under ögonen, lite slappare hy och lite fler veck här och var.
Men det faktum att de flesta vecken är skrattrynkor efter 1360 dagar av skratt och leenden, gör att jag älskar dom. Jag skulle inte byta skrattstrecken mot all slät hy i världen. Dom visar på hur otroligt härligt livet är och hur innerligt lycklig jag är.

Min hjärna är alltid överarbetad med planering av dagen, veckan (ÅRET!!) planering av doktor/tandläkar-besök, funderingar över resor till släkt och familj, listor av saker som måste handlas, mat som ska lagas, pengar som ska sparas, vänner som ska hälsas på, födelsedagskalas och att vara lärare i livets skola.
Men samtidigt mitt i allt detta planeringskaos, så är jag så innerligt tacksam att nästintill all min hjärnkapacitet får gå till att planera MINA barns liv och göra mitt allt för dom, alla dagar i veckan. Hur trött det emellanåt gör mig, så är det den bästa sorten hjärntrötthet jag någonsin upplevt – det bästa jobbet jag någonsin haft.

Hjärtat mitt är alltid oroligt och fullt av dåligt samvete för att jag inte alltid kan finnas där, för att jag inte alltid förstår, för att jag inte alltid orkar, för att jag inte alltid vill, för att någon trillar och slår sig och jag kunde kanske kanske ha förhindrat det om jag bara varit lite mer uppmärksam?
Men samtidigt så är mitt hjärta så fullt av den starkaste, oändligaste vackra kärlek som ständigt strömmar, som aldrig minskas och som aldrig kommer sina.

Att vara mamma har ändrat mitt liv så drastiskt och jag har, precis som alla föräldrar, betalat ett ganska högt pris både fysiskt och psykiskt.
Men det jag (VI!) får tillbaka gör all möda värd, tusenfalt.
All kärlek, alla blöta pussar, alla bubbliga skratt och busiga blickar- gör att jag på en sekund kan glömma all ryggvärk, orkar planera ytterligare en veckas nyttig matsedel, läsa 5 böcker till, traggla alfabet, vänta ut minstingen som kämpar med strumporna i 10 minuter när vi har bråttom och springa runt köksbordet 30 varv och låtsas vara ett hungrigt monster med kittlehänder.

Det har varit ett extremt tungt jobb att vara heltids-hemma-mamma i snart 4 år, men samtidigt känns det som jag har vunnit högsta vinsten på livets lotteri och jag skulle inte byta bort barnen för alla friska ryggar, rynkfria och icke-påsiga-ögon i hela världen.