Mammaliv i Nashville

Top Noch!
Tänkte skriva en massa kritik, men nu gjorde det så bra att de flesta sakerna som jag skulle säga inte spelar någon roll. Vem är jag att säga till er hur ni skall driva er podd när ni gör det så bra själva?

Det kommer i alla fall positiv feedback och lite önskningar.
Vi börjar med önskningarna, hehe. Innan tänkte jag på att avsnitten var sååå långa och hade velat att ni skulle korta ner till 30 minuter. Men idag var det så bra, så de 62 minuterna störde inte mig. Jag har också tänkt på att ni bör ha lite mer struktur innan. Ha gärna ett ämne klart för varje avsnitt (som idag, yay!), och BERÄTTA i slutet av varje avsnitt vad ni kommer prata om nästa gång. Då blir det liksom lite spännande, som i en TV-serie. Vi vill veta varför vi inte skall missa kommande avsnitt och längta efter dem! Jag ÄLSKADE hur ni delade med er av era känslor och delade med er på riktigt. Inget ytligt småsnack som inte spelar någon roll, utan åsikter och känslor och tankar. Kanske tycker jag så för att jag också är en ganska känslosam person, men I’m in heaven! Jag tyckte att det var fint att du kunde prata om det svåra i ditt liv Jenny, men fundera gärna över vad gränsen går för dig så att du inte passerar den nån gång och det blir för jobbigt. Innan har jag sett dig som en klok människa, som är ganska perfekt och haft ganska mycket tur, men bilden ändrades helt. Tänk vad många som bär på så mycket djupare saker än man tror! Det är lätt hänt att tro att ingen har gått igenom något lika jobbigt som än själv och glider på räkskal istället, som ni tog upp, men det är sällan sant. Intressant ämne! Kanske skall ni fråga samma frågor till lyssnarna och låta oss svara i ett särskilt kommentarsfält efter avsnitten? Kanske egoistiskt, men att höra att andra också har haft det svårt gör att jag känner mig mindre ensam. Vi är så många som kämpar och kämpar! Ursäkta mitt språk, är så trött (men glad!). Jag ser redan fram emot nästa avsnitt! Whoop whoop!