Måndagen den 21:a Juni bestämde jag mig för att vara så aktiv jag bara kunde för att möjligtvis pusha igång kroppen att starta värkar av sig själv.
Gick en promenad runt hela området med August & Mally, tog en lång simtur i poolen alldeles själv & yogade då August sov.
Försökte fylla på med massa kolhydrater & verkligen kramas så mycket det bara gick med August.
Jag minns att jag grät när han somnade för kvällen.
Det kändes så himla sorgligt att det var sista gången jag la min älskade skatt. Sista dagen då det bara var han & jag. Det kändes som ett väldigt ledsamt farväl till något otroligt kärt.
Någon middag fick jag knappt i mig & att sitta uppe framför tv:n kändes som slöseri med tid.
Kröp istället ner med min korvunge & försökte mentalt förbereda mig för vad som komma skulle.
Då började värkarna komma.
Helt plötsligt, från ingenstans som så många andra dagar under 5 långa veckor, så började det göra ont.
Efter en timme blev de starkare & kom tätare.
Jag började hoppas att kanske kanske kunde det starta av sig själv?
En timme senare fortsatte värkarna komma med 5 minuters mellanrum & ytterligare lite starkare.
Någonstans mitt i alla tankar & funderingar somnade jag äntligen för natten.
Vaknade igen runt klockan 2 av en värk, men somnade om ganska snabbt igen.
Klockan 5 ringde alarmet & jag insåg då att värkarna avtagit & att det inte skulle bli någon naturlig förlossning.
Vi gjorde oss iordning för att åka till sjukhuset. Knäpptysta & lite nervösa.
August vaknade 5 minuter innan vi skulle åka & jag kände i det ögonblicket att jag ville ångra mig.
Jag ville inte åka in.
Det var en sådan ångest som sköljde över mig.
Varför gjorde jag såhär mot oss?
Vi hade det ju så bra.
Men det fanns såklart ingen möjlighet att lämna återbud, så vi vinkade hejdå & åkte mot sjukhuset.
Vi checkade in klockan 6 & turligt nog var det inte fullt på förlossningen, så vi fick ett rum ganska omgående.
Världens mest tillgjorda leende. Fy så orolig jag var..
Strax kom en sköterska in & det visade sig vara samma vi hade haft då de stoppade min förlossning i vecka 33. Hon var SÅ glad att se oss & jag kände mig genast väldigt lättad.
Jag ställde nog en miljon frågor angående igångsättningen medan hon kopplade i alla apparater.
De skulle börja ge mig den lägsta dosen Pitocin för att se om kroppen kunde sätta igång egna värkar.
En annan sköterska kom in för att koppla i IV & hon var så himla gullig.
Då de startade monitorn på bebisens puls kom en stark sammandragning & jag undrade om de redan hade kopplat in Pitocin, men det hade dom inte, så de sa att detta kommer inte ta lång tid alls.
Oj vad det pirrade till i kroppen!
Snart kommer andra & sista delen av berättelsen
Spännande! Älskar att läsa förlossningsberättelser, ser fram emot del två. Är redan lite tårögd så hur kommer det bli när jag läst hela…;)
Gulle 🙂 Nu finns sista delen att läsa!
Känner igen känslan så väl. Några dagar efter att lillasyster kommit låg jag bara och grät och tänkte på att jag inte bara kommer kunna gå ut och cykla med honom själv när sambon är borta två veckor på jobb. Sorgligt att vår tid ensamma är förbi men underbart med ett nytt litet liv.
Så fruktansvärt sorgligt. Jag tror jag måste gå tillbaka & bearbeta de där känslorna någon gång då jag är mer ”stabil” liksom. Känns lite som ett trauma?
Men som du säger, ett underbart nytt liv. Med ny mening & mer kärlek <3
Men gud.. Precis så gjorde jag också då lilla L skulle födas. Jag fick ju henne en vecka för tidigt men jag visste att det var på gång och det är en sådan himla speciell känsla att gå omkring hemma och bara helt planlöst göra saker medan tankarna är någon heeeeelt annanstans. Jag minns så väl då jag la Bossen.. Läste honom hur många sagor han ville och låg länge och luktade honom i håret, grät och sa adjö till det livet vi haft.
Jag hade ju rätt.. på natten åkte vi in och livet blev verkligen inte sig likt efter det. Hej vad roligt han tyckte det var att jag kom hem med en koliksyrra :-/
Spännande att läsa fortsättningen <3
En sån hemsk & hjärtskärande känsla. Jag kan än idag inte tänka tillbaka på den stunden. Det gör ont i hela kroppen!
Men allt gick bra & alla mår bra <3
Åh du skriver så vackert! O du verkar vara en underbar människa!
Åh TACK <3 Kärlek!
Å vad roligt att få läsa om när lillan kom! Väntar med spänning på fortsättningen 🙂
Eftersom du är så himla duktig på allt med gifter och skit i barnens vardag och hem och sånt så tänkte jag passa på att ställa en fråga här. Till dig och alla andra duktiga och kunniga personer som läser här inne: Hur ska man tänka med madrass i barnens sängar? Vi ska byta ut spjälsängen nu och vill köpa en bra, skön, ekologisk och giftfri madrass…men vilken ska man ha? Gah! Jag har googlat och läst och googlat och läst och vet inte hur man ska kunna välja. SÅ tacksam för svar!
Åh! Hmm.. Jag undrar om mina fina läsare kan hjälpa dig med det. Jag vet inte mycket om vilka madrasser ni har i Sverige tyvärr :/
Vi har en bambu-stoppning i vår stora. Sedan har vi ”EKO-märkta” till kidsen. Men jag vet inte om de finns i Sverige. Får kika mig runt lite. Hang in there! Och så himla BRA att du reflekterar över detta. HEJA dig! <3
Men fy så plågsamt med en sådan ångestfylld ”sista” kväll. Skönt att det gått lite över en vecka nu och veta att allt gått bra för er när man läser detta! Ser med spänning fram emot del två!
Ja det kändes fruktansvärt & jag har än idag svårt att ”gå tillbaka” & tänka på hur jag kände. Hua.. Men som du säger. Allt gick så bra & nu är alla glada <3
Men åååååhh.. du och dessa cliffhangers!! hahah. <3
Ni behövde inte hållas alltför länge 😉
Å vad jag blir alldeles tårögd när jag läser dina tankar o känslor om att säga ”farväl” och att det kändes sorgligt…känner igen d så himla väl!! Vi hade också igångsättning (på dag bf+15..) och det har en speciell känsla att säga hej då t Hugo på morgonen och åka t sjukhuset.. <3 <3
Ja det var verkligen en jobbig känsla. Så hjärtskärande & sorglig <3