Alltså.
Det är så himla himla svårt emellanåt att driva en blogg där det finns så många läsare.
Då jag skriver en slags ”dagboksblogg” så vill jag ju att den ska vara personlig & att ni ska känna er trygga & välkomna här.
Jag tycker att jag bjuder väldigt mycket på mig själv & ni känner mig ganska väl, men trots det så är bloggen bara en bråkdel av vad som egentligen pågår i livet.
Det är ofta det glada, det roliga eller det vardagsgnälliga som jag skriver om. Ibland skriver jag även om personliga känslor från mitt hjärta, angående mig.
För det går inte att gå in på djupet med allt.
Hur mycket jag än önskar att jag skulle kunna vräka ur mig exakt allt här, så kan jag inte.
Ni vet de där sakerna man inte kan skriva om för det handlar om en vän som behandlat en som skrot, att man bråkar med mannen i livet, att en väldigt kär person farit illa, vem & vad jag oroar mig för.
Saker som skulle såra personer om det kom ut offentligt. Det skriver jag ju inte om.
Men ibland vill jag så himla gärna alltså.
För det gnager & gnager & här är min outlet för mina känslor.
Det är svårt att sätta stopp!
Idag är en sådan dag.
Jag vill bara berätta om allt som händer, men tyglar mig själv & kommer mest troligt skriva något inlägg om shopping eller mat. Som inte nuddar något känsloämne.
Känner ni också så ibland?
Hej Jenny,
Jag tycker att du bloggar jättebra och personligt på ett mycket verkligt och fint sätt. Jättekul och trevlig läsning och fastän jag inte känner dig tittar jag in här ibland. Jag bloggar själv och har varit med om en hel del saker i livet och speciellt under de fem åren jag nu bott i Sverige (efter 20 år utomlands). På den lilla ort jag bor har jag varit med om både konsekvenser av jantelagen och arbetsplatsmobbing som förstås bottnade i avundsjuka. Jag har bloggat om det jag varit med om men inte skrivit några namn, då det varit viktigt för mig att få skriva av mig samtidigt som jag inte vill bli anklagad för att hänga ut någon. Men en ständig balansgång är det helt solklart och man får avgöra vad som passar en bäst, vad som känns bra, samt hur modig man är. Personligen tycker jag att ”livets sanningar” skall fram och inte sopas under mattan. Många svenskar är både konfliktsrädda och saknar moralkurage och då blir ju mycket jobbigt 🙂 Blogga på Jenny, vi som läser tål nog både det ena och det andra då mycket, både upp och nedgångar, tillhör livet och är en del av allt vi får erfara under livets gång, och det gäller oss alla. Lycka till! Ha det så gott. Mvh, Anneli i Dalarna
Stackare som gått igenom så mycket jobbigt :/ Tack för fina & kloka ord vännen! KRAM på dig!
Oh ja, det känner jag igen. Jag har ingen stor blogg, men tänker ibland att jag borde vara mer personlig, dela med mig mer och skriva mer om saker jag känner och åsikter jag har. Jag håller ju namn osv hemligt för jag är lite rädd för alla knäppa människor där ute. Men det finns myyyyycket jag skulle vilja skriva, men gör det inte på grund av att jag inte vill lämna ut för mycket av mig själv eller personer runt omkring mig.
Du delar med dig mycket och folk tror nog att de ”känner” dig ganska bra, men jag tror inte alla förstår att det är precis som du säger, bara en bråkdel av livet som man skriver om på bloggen. Folk gillar ju att läsa din blogg ändå, så det finns ingen anledning att vara mer privat än du är. Men det är en otrolig balansgång det där, jag vet!
Jag går på magkänslan. Känns det inte bra i magen att publicera något, så gör jag det inte. Folk kommer alltid få egna bilder i huvet av hur de tror att ditt liv är, men så är det ju. Man kan aldrig riktigt förstå vad som pågår i någon annans liv, inte ens en riktigt bra vän som bor nära. Det privata i hemmet är ändå det privata!
Svamlig kommentar, men det är lite av det jag känner ang att blogga.
Kram!
En fin & klok kommentar tycker jag <3 KRAM vännen!
Skriv ner det men posta det inte. låt det ligga som ett utkast.. Det brukade jag göra när jag bloggade. Saker som inte fick komma med men som jag ändå behövde skriva av mig om, dom skrev jag i ett långt oorganiserat inlägg fullt av stavfel och annat. För det skulle ju ändå inte postas så jag lät det ligga som ett utkast.. Efter ett par veckor/månader så gick jag tillbaka och läste det och ibland slängde jag det då, eller så fick det ligga några månader till om jag kände att det var något som fortfarande störde mig/oroade mig..
Ha en fin dag,
Karolin
Ja jag får göra något sådant! Dock inte på bloggen för då är jag livrädd att någon ska hacka sig in & posta inför alla läsare 😉 haha. Paraniod HEJ!
ahhh vet precis va du menar. Så känner jag många gånger. Ibland skiter jag i att blogga bara för att jag vill skriva om något som jag inte kan.
Eller så skriver jag om det, men publicerar det inte! Bara för att få låtsas skriva av sig till läsarögon 😉 Och ibland, (ibland) känns det också bättre efteråt.
Hoppas allt är braa med dig!! Önskar så att vi bodde nära ibland <3 KRAM
Ja känner jag så så vill jag bara skita i att skriva något överhuvudtaget! Eller så postar jag bilder på barnkläder 😉 haha. SÅ svårt! Du borde flytta till Nashville vännen. Det finns lediga hus i området. No biggie 😉 KRAM! <3
Det är väl lite som i ”verkliga” livet. Man berättar ju inte allt för alla och du kan ju omöjligt veta vilka som läser din blogg. Så ja jag tycker det är ett bra beslut! 🙂 bloggen är ju helt toppen och bra ändå! Hinner inte läsa så mycket bloggar längre ( heltidsjobb och småbarn) men din är bland dom som jag bara måste läsa varje dag!! 🙂
Ja men precis så är det! Det är dock svårt ibland när man sitter här framför en tom skärm & bara vill vräka ur sig livet för det sitter ju inte fysiskt några tusen människor & stirrar på mig liksom 😉 Tur att jag har en spärr!
Och TACK snälla rara för fina ord! <3
Självklart är det så! Det är stor skillnad på att skriva personligt och privat!
By the way har jag länkat din blogg idag!
Ha det gott!!
Åh tack vännen! <3
Jag har ju (tyvärr!!) så pyttelite läsare, och jag tror det till stor del är för att jag inte är tillräckligt personligt (och inte provocerar jag heller direkt)… Jag anger inte barnens namn, jag skriver inte ut sambons namn, och berättar inte exakt vart vi bor.. och tusen andra gränser… Detta pga att jag har så himla liten blogg – men ÄNDÅ har råkat ut för riktigt strange folk faktiskt!! Väldigt märkligt…. Å samtidigt är jag verkligen av den känslan som du – det vore helt naturligt att skriva om en mängd saker som är betydligt mer privata – men det går inte. För det är alla möjliga som läser, och kanske sitter ens chef och läser, vem vet? Det går ju bara inte, det sunda förnuftet tror jag man ska ha. Stor kram till dej & din nivå är nog väl vald tror jag – vare sig det är medvetet eller omedvetet ibland.
Jag förstår att du drar starka gränser!! Och respekterar det verkligen. Spiderchick är ju en som lyckats blogga utan namn på kidsen samt inga bilder på ansikten. Hatten av till henne!
Ja jag har ju en ganska tydlig gräns tycker jag, men ibland när man känner att mycket är rörigt så är det svårt att sålla ur vad som är ok & inte liksom. Tur att jag har en spärr & struntar i att skriva när det känns så!
KRAM vännen! <3
Jag förstår precis vad du menar. Nu har jag inte en lika stor blogg som dig men för mig är det samma sak. Det man visar på bloggen är ju delvis sant, men bara en bråkdel utav verkligheten.
Men, det jag tycker du gör bra är att du låter oss få veta det med inlägg som detta. Det är därför jag älskar att hänga här, du känns så äkta. Du behöver inte berätta allt här, det kanske räcker med att skriva att du har en dålig dag, så finns vi här och stöttar. Jag tycker bara det är skönt att ibland få höra att det är okej när allt inte känns 100%, att det är okej att ha riktigt dåliga dagar eller till och med längre dåliga perioder.
Jag har med mig i bakhuvudet vissa inlägg som du har skrivit för länge sen som är lite mer personliga och djupa. För mig räcker det med att minnas dessa, då de gör att du känns mer äkta här på bloggen. Att veta lite om din bakgrund.
Jag har ofta en inre konflikt med mig själv, när något riktig jobbigt händer så kan jag inte skriva om det. Eller, jag skriver ett långt inlägg som hamnar i utkast för evigt. I stället blir det så som du säger, att jag lägger upp lite bilder på shopping och mat och ”låtsas” att allt är okej. Jag tycker det svåraste är att skriva personliga inlägg utan att det bli för personligt, och som du säger, utan att hänga ut någon.
Det är en fin balansgång som jag tycker att du sköter väldigt bra! <3
Gulle du som skriver så fint! <3 Tack!
Jag harju ingen personlig blogg utan skriver om mina studier och ämnen däromkring men jag förstår absolut hur det menar! Vissa saker kan man inte skriva om o bör inte skriva om oavsett hur många läsare man har men samtidigt är det ju svårt att skriva glada inlägg om man inte är det- när man skriver dem känns det fejkat såklart! Visst har du säkert vänner att prata med men ibland är det skönt att skriva men att skriva dagbok privat är inte samma… Jättesvårt! Hoppas allt dagens grubbel löser sig vännen- kanske ett samtal till mamma kan fixa det? Det brukar lösa mina bekymmer 🙂
Stor kram!
Ja mamma blev räddningen! 😉 Så svårt ibland dock att bita sig i tungan innan den där mamin har tid på andra sidan jordklotet, haha <3
Mmm jag vet precis vad du menar. Det är definitivt en balansgång för självklart vill man ju inte hänga ut någon. Men det hoppas jag verkligen folk förstår, och bara för att man inte skriver om konflikter så betyder det ju inte att man har ett konfliktlöst liv! Kram!
Nej det har man ju verkligen inte! haha. Här kan det storma på 😉 Svårt med att sätta gränser ibland dock. Man vill skriva ut allt när man är som mest frustrerad liksom. Tur att man har en spärr! Kram vännen
Och jag känner mig som skrot som ännu inte fått iväg paketet som ligger här och väntar….Ska ta tag i det. Snart.
Men äh!! Det spelar ingen roll alls om det inte kommer iväg. Tanken som räknas <3
Nu ligger det ju här, så klart det ska iväg! Snart. Ska bara, och du vet *skrattar*
<3
Jag har ju ingen blogg, så egentligen är jag inte rätt person att uttala mig. MEN jag tycker du gör väldigt klokt i att inte ”blotta allt”. Rent krasst så vet du ju inte vilka som läser.
Du är klok. Du gör kloka val. Vila i det!
Kramar i mängder.
Tack kära du! <3
Du kanske kan ha nån du ”inte egentligen” känner som du kan mejla med. Som du kan slänga ur dig precis allt till och få respons men inte känner dig i vardagen eller känner dina vänner och kan stöta sig på nått sett. Det är rätt skönt att få öppna sig för någon som man inte känner ibland, som man litar på men som inte är en del av livet liksom.
Oj, va flum det blev, men aa du fattar säkert 😉 hehe!
<3 <3
Ja jag får skaffa mig en Molgan! 😉 Önskar det bodde en terapeut i en garderob här hemma som jag kunde slänga fram när hen behövs, hahah. <3
För övrigt så tycker jag du bloggar jätte bra. Du delar med dig och är personlig utan att någonsin ”hänga ut” någon. Skulle nog beskriva din blogg som personlig och privat 😉
Tack <3