Jag vill att du tänker på din värsta maträtt.
Någonting ätbart, men som du nästan får kväljningar av att tänka på (jag tänker ärtsoppa och blodpudding).
Sedan vill jag att du försöker tänka dig hur det skulle kännas om du var TVUNGEN att åtminstone ta ETT bett av denna maträtten varje dag, varje måltid. BARA ETT! Sedan fick du KANSKE äta vad du faktiskt tycker om. Men ibland får du faktiskt gå hungrig. För du får skylla dig själv att du inte åt mer. För de andra runt bordet tycker om maten..
Låter inte särksilt kul, eller hur? Tror du att du skulle börja tycka om maträtten efter x-antal veckor bara för att du måste äta den varje dag?
Nä. Mest troligt inte.
Det är så jag tänker mig att det är för barn.
Barn som inte har utvecklat smaklökarna till att tycka om vidare stor variation av mat, eller barn som har svårigheter med lukt/konsistens/utseende på mat.
Mina barn har växt upp med väldigt varierat mat. Vi äter ute flera gånger i veckan, vi köper take-out ganska ofta och dom har inte fått ”junk food”.
Vi gillar mat som smakar mycket och vi varierar vår mat hemma.
Ända sedan vår förstfödde kom till världen, försökte vi inkludera honom i måltider hemma.
Vi köpte allt organic, eko och fixade hemlagad mat som var ”nyttig” men enkel för en liten. Vi försökte erbjuda frukt, grönsaker, protein och gav honom ingenting i sockerväg.
Vi har aldrig trugat eller tvingat, men alltid erbjudit och försökt att laga god mat.
När vi försökte trappa ner på amningen så ratade han nästan ALL mat och var ständigt hunrgig. Han vägrade sluta amma, för han tyckte helt enkelt inte om någon mat som vi erbjöd. Allt som funkade för honom var bröd, yogurt och mjölk. Vi försökte SÅ MYCKET olika maträtter som alla svor vid och vi försökte lyssna på alla som sa ”ge inte upp, en dag släpper det”. Men det släppte inte.
När min kropp efter 11 månader inte orkade nästintill helamma en stor bebis längre, fick vi släppa på tyglarna för att vårt barn skulle vara mätt.
Han fick äta sina mackor och sin yogurt. Och han var nöjd!
Vi erbjöd honom alltid mat, men ofta fick vi fixa en macka eller yogurt en stund efter då han inte åt.
Vi insåg efter en ganska lång tid av hårslitande, att vår son helt enkelt hade (och har fortfarande!) det väldigt jobbigt med utseende, lukt och konsistens på mat. Han kväljs när något inte känns rätt till utseende eller smak. Det går liksom inte.
Och vi har vägrat att tvinga för att ”lära honom”.
Istället bestämde vi oss tillslut för att ”ge upp”.
Och det var så jävla skönt.
Men trots att vi är så bekväma i vårt beslut och trots att vår son har vågat börja testa olika saker och långsamt låååångsamt lagt till nya favoriter på sin lista, så blir vi påminda om hur dåliga och misslyckade vi kände oss när han var mindre.
Och vi blir ortfarande så himla ledsna och känner oss sårade när föräldrar skriver långa krönikor om hur vi ”daltar med barnen och maten” eller om hur någon ”ALDRIG skulle låta sitt barn peta i maten eller säga att hen inte tycker om”.
Det är SÅ JÄKLA KUL om någons barn älskar massa mat, älskar att testa nytt, inte är rädd att ta en tugga av något de inte vet hur det smakar eller om de inte har svårt för konsistenser. SÅ KUL!
Men vet ni vad? Jag tror inte det är förälderns förtjänst! Jag tror att man har ”tur” att ha barn som inte har svårt för just nya saker, nya smaker och konsistens.
Jag tror att vi andra som kämpar på med barn som vägrar allt utom sin kära pasta och korv, har ”otur”.
Inte tur eller otur för att barnet äter eller inte äter. Dom kommer lista ut allt förr eller senare och leva ett lyckligt liv ändå.
Men otur för att vi blir så förbannat utsatta för andra föräldrars ”råd”, pekpinnar och synpunkter.
För att vi måste läsa eller höra vad vi gjort fel för att våra barn inte vill äta en thai-gryta med bambuskott till middag eller för att dom ratar charkuterier och annan ost än den mildaste av milda.
Vi blir så himla kritiserade!
Det himlas med ögonen från föräldrarna som har barn som gladeligen äter vitlöksfrästa haricotverts istället för äpplebåtar eller som beställer in musslor och inte korv och pasta på restaurang.
Jag tror såhär – Somliga barn lär sig läsa fort, somliga barn är avancerade fysiskt, somliga barn kan lära sig svåra ord och tidigt prata flera språk och somliga barn har lätt för att äta svår mat. Ibland kanske det finns en härlig kombo och ibland kanske ett barn har det lite svårt för alltihop.
Men vi vet ju alla, med facit i handen, att det löser sig i slutändan ändå.
Min lillebror är ett levande exempel på ett barn som växte upp i en familj där alla åt nästan all mat som lagades, men han smakade inte en enda grönsak under hela sin uppväxt. Han vägrade. Det gick inte! Men så en dag, när han var 20-någonting, började han äta sallader, bönor, linsgrytor och avocado. Saker som han aldrig skulle ens låta nudda sin tunga som barn.
Det tog bara lite tid. Och han är en jäkel på matte och har gått en mer avancerad utbildning än någon annan i vår familj. Han är okej. Trots NOLL komma NOLL (seriöst! NOLL!) grönsaker under sin uppväxt.
Så låt det ta tid för våra barn, ni föräldrar som vill komma med ”goda råd” angående andra barns matvanor.
Låt oss allihop vara i fred och låt oss erbjuda våra barn en macka om dom inte vill äta middag. Och låt oss för guds skull beställa pannkakor från barnmenyn när vi äter middag ute, utan att himla med ögonen.
Bara låt oss va!
The kids will be alright.
Dela på korv i mysfåtöljer <3
Tror också det handlar om viss tur (det hade vi med vår son), men jag tänker också att blir man erbjuden mycket olika rätter (men äter det man vill såklart) så kanske man provar tillslut, Eller som jag med blodpudding så kommer jag aldrig prova det och det är helt ok för min del☺️ Sen tänker jag att man som vuxen kan försöka att inte prata om mat att den är äcklig för att liksom inte bestämma hur maten smakar innan den kommit till munnen, sånt lyssnar ju jag på när andra säger & vågar inte prova:). så är det även på mitt jobb, Jobbar i skola och ser tyvärr när barn påverkar varandra negativt med att maten är ”äcklig”, alltså att någon säger att jag tycker detta är såå äckligt, så även om kompisar gillar så slutar de också äta det. ”Klassiskt grupptryck” men som är tråkigt såklart. Nu tappade jag tråden från det du skrev..
Men nej absolut inte tvinga men alltid erbjuda och även om det slutar med korv till middag försöker jag erbjuda annat först.
Så bra skrivet! Min dotter är nu 1.5 år. Och VARJE dag gör ”mattanten” på hennes dagis pasta till henne för att hon vägrar all annan mat där. Och jag blir glad över att hon ätit, så hon sen kan sova middag och vara glad istället för att hon ska behöva gå hungrig hela dagarna. Och hemma har vi alltid erbjudit. Ibland flera olika maträtter på rad. Men hon har också sina favoriter som får plats på en kort lista. Ingen som jag känner har barn som är ”kräsna” så ingen kan nog tänka sig hur jobbigt det har varit. Men nu är jag bara glad att hon äter och är mätt och nöjd. Hon följer sin kurva perfekt enligt BVC också så jag är också nöjd 🙂
Såå bra skrivet! Instämmer till fullo 🙂
Så himla bra skrivet Jenny! Jag minns faktiskt den tiden när ni kämpade så med August mat. Det bästa tipset (lite ironiskt men ändå) jag har fått är när jag frågade min svägerska hur hon vet att barnen äter tillräckligt mycket, och hon svarar: Så länge de inte dör så. 😉 Jag tror som dig. Man måste smaka all ny mat tycker jag, men det finns ingen anledning att tvinga i sig något man inte gillar, eller fortsätta att utsätta sig för det. Vissa saker måste helt enkelt mogna i en innan något faktiskt smakar gott.
Bra inlägg ur både ett föräldra- och barnperspektiv! Ni måste ha haft/ ha det ovanligt jobbigt med maten eftersom det funnits svårigheter för fast föda på en gång. Min älskling började glatt med mat o jag delammade mest bara för mysets skull. Hon har däremot börjat bli mer och mer kräsen nu vid 2.5 års ålder. Det handlar väl helt enkelt om hennes tycke och smak! Och som jag har förstått äter många barn selektivt: bara korv en vecka, bara grönsaker en vecka osv. Men de är fenomenala på att balansera sina behov, precis som de gör när de tränar o utvecklar exempelvis sin motorik. De vet vad de behöver och vi vuxna finns där och övervakar och erbjuder! Fortsätt så =)
Vår dotter bokstavligen levde på frukt och kött, korv och välling tills hon fyllde 3 år! Vi har alltid erbjudit henne potatis, pasta, grönsaker osv och frågat om hon vill smaka. Tror de e viktigt iaf att man säger att de får smaka iaf. Hur ska de veta annars om de tycker om det eller inte?. Men när de smakat tycker jag man inte ska tjata nästa gång utan då får de avgör själva om de vill äta eller inte. 🙂
mitt i prick!!!
Amen på det! Vi har en dotter som alltid varit kräsen och matvägrat i perioder men sen den dagen vi bestämde oss för att sluta nojja oss för att inte mat och matsituationen skulle bli något negativt så har det sakta men säkert gått framåt. Och lite bakåt. Men det struntar vi i och möter henne där hon befinner sig för stunden.
Bra inlägg, less på ” mitt baaarn äter precis aaaallt”!
MIna barn äter äter allt utom halvfabrikat, pasta, sötad youghurt, sötade flingor, butiksbröd. Jag bakar bröd till dem själv, alltid glutenfritt. Ibland får de sötebröd när jag bakar. De äter allt vi erbjuder dem, och jag tror att det är enbart för att de inte äter det där jag först nämnde. Så skönt att de vill äta god och nyttig och näringsrik mat!
Typ första gången jag inte håller med dig. Vi tvingar inte i sonen 3,5 år någon mat men han får inget annat än det som erbjuds till middag eller lunch.
Förstår precis!
Har en son som får kväljningar och till slut kräks om han får in något han inte känner igen eller tycker om i munnen. Har t.o.m hänt att han kräkts på restaurang pga det. Så vill han äta korv för 75e dagen i rad får han det. Han har försiktigt börjat prova nya saker. Det går framåt, om än sakta. Orkar inte stressa upp mig över det OCKSÅ, det löser sig. Ungen äter ju något iaf.
Det är bara att se på en själv..när jag gick på lågstadiet tvingade de oss att äta oavsett om man ville eller inte..kommer så väl ihåg hur man satt kvar i matsalen o tvingade i sig ravioli eller fiskbullar…. kan inte äta det som vuxen tack vare detta..så inte lär sig barn att gilla nått bara för att man tvingar i dom det..Jag har tre barn o vet att detta med matvägran hör lite till..allt ordnar sig..man dör inte av att äta makaroner o korv varje dag.. folk med pekpinnar borde skaffa sig en hobby, de har för lite att göra.
Så himla bra skrivet. Jag skulle aldrig få för mig att tvinga i ett barn en viss matsort jag tänker såhär. Utifrån där jag bor. Här dör inga barn av svält. Barnen klarar sig, låt dom äta 10 köttbullar om det är så då.
Jag var själv ett sånt barn som blev tvingat att äta när jag var mätt eller om det var något äckligt. Inte hemifrån utan det har i skolan på lågstadiet. Morr .
Härligt bra inlägg! Jag har en son som ätit allt sen för jämnan typ och en dotter som äter men har väldigt bestämda åsikter om vad 🙂 så den lilla tron jag hade att jag på något sätt lyckats med sonen försvann efter lillasyster kom haha. Insåg att ungar är olika helt enkelt och det blir som det blir. Har däremot aldrig dömt någon då jag haft vänner med barn som ratat all mat och sett hur jobbigt det varit. Snarare har jag varit tacksam över sonens matglädje! 🙂 nu äts det mkt potatismos här hemma för det är typ det enda dottern äter bra av 🙂
Eeeh, är det inte det som är att vara förälder då? Att veta bättre och faktiskt ta ”skiten” från våra barn när dom inte får som dom vill? Hur gör du sen när hen fått smak för choklad eller ostbågar? Och bara vill äta det? Alltid. Du kan ju ”erbjuda” din säkert alldeles jättegoda husmanskost då också. Tror inte resultatet blir annorlunda. Bara bröd o yoghurt säger du? Innehåller väl socker båda två. Är kanske redan så att du gjort hen beroende.
Sluta vara kompis och var FÖRÄLDER.
Har du barn själv Micke?
Känner igen tankesättet nämligen, så tänkte jag INNAN saker och ting skulle ske i praktiken. Det är inte så jävla lätt.
Och som så många innan skriver runt mat och dem själva, hur många har inte blivit förstörda pga föräldrars tvång runt mat? Jag utvecklade ätstörningar från att ha blivit tvingad av min idiot till styvpappa, han la alltid på mat på min tallrik och jag fick inte ens kliva av stolen förens jag ätit upp.
Jag hade då hellre behövt ”en kompis” istället.
Att tvinga i ett barn mat är dömt att misslyckas.
Mitt barn kräks upp allt utom korv och köttbullar. Men du skulle väl låta barnet svälta förstår jag. Vilket föräldramaterial du måste vara!
Har i många år arbetat med barn både som dagbarnvårdare och barnskötare på dagis. Om jag inte har fått allt om bakfoten som vi fick lära oss om kost och matvanor hos barn, så var det bra mycket bättre att låta dom vara hungriga om dom inte åt det som serverades,för ng gång blir dom hungriga och då äter dom. Ersätter du den serverade maten med ngt som dom själva tycker är godare än det serverade så vet dom ju att matvägrar jag så får jag ngt sött o gott. Servera absolut aldrig ngt so innehåller mkt socker . då riskerar ditt barn att bli sockerberoende som vuxen och det vill du säkert inte som förälder.
Äntligen nån med vettigt tänk kring mat och barn!! Amen till varje ord! Och innan någon ifrågasätter så JA jag har egna barn, 8 och 12år. Har aldrig och kommer heller aldrig att hålla på att pjoska och klema bort mina barn med ”önskemat” man äter det som ställs fram på bordet och är det inget som faller nån i smaken får man helt enkelt vänta till nästa måltid serveras. 12åringen har alltid varit väldigt matglad och gillat allt 8åringen däremot har varit mkt fjantigare och tråkig med maten men gav upp det tramset ganska så fort när han insåg att det faktiskt inte kommer att serveras ngt annat och att hunger inte är en skön känsla.
På det stora hela har vi haft tur med våra pojkar. Storebror har väl redan från början varit mer positivt inställd till mat och har ätit det mesta och mycket. Han är inte så förtjust i kött och kyckling som det är men i en gryta slinker det ner lättare. Lillebror är lite mer kritisk och har redan innan vi lagt maten på tallrik bestämt sig för om han tycker om maten eller inte…
Jag vill egentligen inte tvinga mina barn att äta något de inte tycker om men jag vill att de smakar så att man vet till nästa gång. Då går de ta en pyttebit och stoppa in i munnen förhoppningsvis tuggar och sväljer de det de smakar annars får de spotta ut i en servett. Ger dem beröm över att de smakade och att de inte behöver äta av det. Men det här funkar ju även åt andra hållet, Lillebror hade bestämt sig för att avokado var äckligt och skulle inte alls smaka men när han såg att storebror gladeligen åt vågade han. ”Nä, det var inte äckligt” blev domen och han fick i sig en halv avokado. Så länge barnen får i sig något spelar det väl inte så stor roll vad!
Tack så mycket för denna text!! Jag känner igen mig allt du skriver och håller med dig i allt du skriver. Vi har två barn var av vår första är precis så som du beskriver din son och vår tvåa äter det mesta och smakar på allt utan problem, så jag har svårt att tro att det beror på föräldrarna precis som du skriver.
Jag tycker att ni verkar vara lyhörda föräldrar och att det är precis vad barn behöver. Men egentligen borde jag inte skriva det för egentligen tycker jag att du ska strunta i vad jag tycker (vilket du förhoppningsvis gör) och göra som du tycker är bäst för dig och dina barn, för det är ju du som är deras mamma, som känner dem bäst, och som kan avgöra vad som är bäst för er. Just föräldraskap och allt som hör därtill har folk så mycket åsikter kring och många verkar tro att det är fritt fram att pracka på andra föräldrar dessa åsikter. Jag antar att detta görs i all välmening och att den som gör det tror att de gör föräldern och barnet en tjänst. Och visst kan det hända att det finns föräldrar som behöver vägledning men de allra vill inte ha det om de inte har bett om det. De flesta överväger olika alternativ och beslutar sen hur de vill göra utifrån vad de anser vara bäst för sitt barn. Så det tillvägagångssätt som tyckaren vill pracka på har mest största sannolikhet redan anayserats och ratats, för de flesta föräldrar är ju inte dumma i huvudet. Med fyra små, trillingar på 2 och en fyraåring, som jag dessutom är själv med, är jag dock ganska förskonad från ”tyckande”. Ingen vågar, de är förundrade över att vi överhuvudtaget klarar oss igenom dagarna.
Amen. Har ett barn som vi knappt kan ge grönsaker för då är det enda hon äter. Den andra vägrar äta något från en tallrik med minsta grönsak. Osv.
Just det här ”vi gör såhär så därför är våra barn såhär” med den underförstådda meningen ”så ni gör fel” går ju applicera på alldeles för många föräldrars inställning till andras vs sina barn. HATAR det.
Vi försöker få vår lilleman ( 14 månader ) att äta allsidigt och det vi andra äter. Ibland hissas det och ibland dissas det, så är det bara, och det är helt normalt. Han har sina perioder då i princip all mat dissas, och då är det kalori som kalori som gäller…är det bara korv eller bara mackor som gäller får det bli mackor och korv! Jag har en helt ”normalbegåvad” son, men jag är säker på att om han så vore ett 14 månaders geni så skulle han ändå inte förstå kopplingen mellan att vara hungrig på grund av matbrist eller mätt på grund av matintag. Att låta han gå hungrig för att han sen ska fatta att han ska äta det som bjuds, är jag inte mycket för. Jag är övertygad att om man ger han en positiv upplevelse kring mat ( om det så är limpa eller lax ) så kommer det underlätta matinställningen i framtiden. Han kanske till och med inte kommer få kväljningar av bara lukten av fiskbullar, leverbiffar eller jansons frestelse……
Känner så igen mig! Mina föräldrar lyckades förstöra precis alla högtider för mig som barn genom att tvinga mig smaka fisk… hade sån ångest inför påsk o jul där jag visste att jag måste smaka på fisk. Fattar inte hur de tänkte! De var relativt normala i vanliga fall men denna smakhysteri förstår jag än idag inte. Jag kan inte äta fisk som vuxen heller… så vad hjälpte det att smaka!?
Så fick jag ett barn som är extremt liten i maten o vi gör såhär… vi serverar den mat vi andra gillar o så äter hon precis så mycket lite hon vill. Dricker mjölk till maten o är hon fortfarande hungrig efter maten så får hon absolut ta en frukt eller ngt mer mättande. Men oftast smakar hon ändå på maten innan hon bestämmer sig för om det är gott eller om hon hellre äter ngt annat. Till lunch serveras alltid någon av hennes favoriträtter men även då äter hon lite. Sen fick jag även ett barn som äter precis allt. Så tror verkligen man har tur eller otur!
Denna kvinna har ALDRIG och jag menar ALDRIG ätit skolmaten (började redan på dagis!). Jag har ett minne av när jag gick på dagis, kanske 4-5 år. Köttbullar till lunch och jag satt och petade ut vita ”ploppar” från köttbullarna, vilket tog mer än hela lunchen, rör att äta ”köttet”. Jag hittade inget kött typ. Haha! Det sägs att barn inte svälter sig men jag tvivlar på det. Eller så är jag ett undantag. Ja, alltså nu dog jag ju inte av att inte äta på 8 h i skolan. Men detta har satt sina spår ännu idag. Jag kan gå DAGAR utan att princip äta någonting (till och med nu när jag är gravid) och sen smäller hungern till. Jag garanterar att detta är ett resultat av att jag inte åt någon mat större delen av dagarna under många år.
Mina barn äter i stort sätt ingenting heller. Dom får det dom vill helt enkelt. Mycket korv och makaroner (jag och mannen äter när dom lagt sig) och jag spyr snart på doften (stank?). Men dom är mätta och precis som jag så kanske dom lär sig att äta någon gång. Jag struntar faktiskt i vilket. Glada ungar och glada päron. Punkt slut. Jesus vilket babbel det blev.
Ni hör helt rätt Jenny!
Håller med fullständigt! Jag åt allt fram till jag var 5 år, sen levde jag på kokt potatis mosat i smält smör fram till jag var 12 år.
Jag åt inget kött alls och min mamma tog med mig till olika läkare för att kolla ”så att allt stod rätt till”.
Idag har jag lika svårt att äta gratänger och dylikt för att det inte ser aptitligt ut, men jag har dock utökat mina maträtter 😉
Har 2 barn som får äta det de vill, för ibland kommer det flashbacks som jag känner igen.
Jag väntar femte barnet de andra är ganska stora mellan 9-21 deras matvanor har varierat kraftigt genom åren och jag har försökt att inte nojja så mkt. Själv är jag vegetarian och äter mkt eko men när jag var liten levde jag på pasta och köttbullar…
Tjatar man för mkt så tror jag det blir en negativ sak,bättre att de gillar att äta och i sin takt vågar äta fler och fler saker. Mitt ”svåraste” matbarn är idag hel vegan och både lagar och äter nyttigt och bra. Från att ha levt på donken så är det vego och raw som gäller. Strunta i vad folk säger man känner sina egna barn bäst, och det är erat liv som ska fungera.
Små barn har perfekt utvecklade smaklökar, ju äldre vi blir desto sämre blir våra smaklökar; Därför säger man att nu har jag lärt mig att gilla den här rätten, egentligen är det så att vi inte längre tar in hur det faktiskt smakar och börjar tolerera det för att senare kanske gilla det.
Barn har också genetiskt med sig från stenåldern att vara försiktiga med grönsaker = Är den här växten giftig? Rätt häftigt tycker jag och en tröst när ungarna vägrar sallad; Se så förståndiga de är :o)
Just detta ämne brottas jag med varje dag. Vi har en fyraåring som helt bara äter korv och färsrätter. Jag frågar mig varje dag om jag ska ge honom mat som han äter eller mat som vi vill äta men han vägrar. Men….jag vill samtidigt att han ska smaka av all mat. Ibland kan jag lura i honom mat då jag genomskådat att han bestämt sig för att han inte gillar. De måltider då vi alla äter samma mat och alla äter är ju de trevligaste
Håller med! 🙂 Så tråkigt med alla pekpinnar och blaj! Viktigst är ju att dom får i sig något… att dom inte behöver vara hungriga hela tiden så om barnet vill äta endast pasta eller macka så låt den äta det! 🙂
Så länge barnet inte löper risk att bli undernärt så tycker jag inte man ska tvinga i ett barn mat. Å inte en vuxen heller för den delen. Min tjej åt inte potatis, köttbullar, köttfärs, kyckling, fisk. Däremot älskade ärtor, majs, tomater, fetaost, youghurt, syltlök, saltgurka och leverpastej. Men nu närmare 2 så äter hon ett par tuggor fisk, ett par tuggor köttfärssås, potatis så länge den inte är kokt. Och det spelar faktiskt ingen roll. Men att lära barn smaka på maten ser jag inte som negativt, hon har alltid fått smaka. Säger bara ut med tungan så slickar hon, ibland vill hon ha mer, och ibland inte. Men hon har smakat iaf. Det enda som absolut inte går i är broccoli och färsk lök just nu.
Har inga barn men kommer ihåg hur de var när jag var liten och hur det var i skolan. Jag har alltid haft svårt för mat, och det var ett helvete i skolan där en lärare var övertygad om att hon kunde ”omvända” mig till att ”äta som folk” (hennes ord, inte mina) jag är 20 och har aldrig kunnat äta fisk och skaldjur, det GÅR inte, jag kräks av det. Och vad tvingade den läraren mig att äta? FISK, uäk, jag får ärligt galla i halsen av minnet. Vilket resulterade i att jag tömde maginnehållet på toan utanför matsalen.
när jag sen bytte skola o gick 7,8,9an satt jag inte min fot i matsalen. Jag är och har alltid varit dålig på att äta frukost, vilket gjorde att jag inte åt nått förrän vid klockan tre på dagarna de åren. att börja gymnasiet och kunna köpa en macka och dricka i cafeterian var värt varenda krona efter alla år med skolmat 😉
Vilken utläggning det här blev, sorry. men jag gillar ditt inlägg, jag tycker du tänker helt rätt 🙂
Du har så rätt 🙂 Jag har en idag 30 årig son som levde på yoghurt o banan, kanske nån korv o pasta, men han är hur normal som helst och äter idag det mesta
Har ett barnbarn som inte heller vill äta mer än vissa saker, men hon älskar frukt o grönt i alla fall
Man ska aldrig tjata o truga o definitivt inte tvinga barn att äta, bättre då att ha en trevlig stund tillsammans där de äter vad de vill
Maria i Skåne
Helt rätt! Blir SÅ trött på föräldrar som tror att de minsann har ”lyckats” med sina barn när de är ”bra” med diverse saker.
Mina barn äter det mesta med god aptit och när folk kommenterar det säger jag : ”jaaa, vi har haft en jävla TUR med den biten!”
För det är tur! Min bästa kompis tänker alltid på att en man en gång sa till henne att ”Min son åt bara rostmackor med vegemite (urk!) i flera år som liten. Han vägrade allt annat. Han är kirurg nu så det blev folk av honom också.”
Så sant. Det blir alltsomoftast folk av barnen oavsett vad för egenheter de har för sig. Det löser sig liksom.
Mina barn är istället väldigt blyga båda två. Var och varannan bara MÅSTE kommentera att jag borde lämna dem med andra människor oftare osv osv. De är för mycket med mig menar man på. Som att det är mitt fel att barnen är blyga. Jag blir så tröööött. Min äldsta går i förskola. Det är inte andra människor där eller?
Jag var väldigt blyg som barn. Det blev folk av mig också. Det blir liksom oftast det av barn 😉
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv! vår äldsta son äter typ absolut ingenting, lillebror slutar inte att äta så länge det finns någon form av ätbart på bordet… som exempel, lillebror smaskar i sig både svamp o broccoli medans storebror håller på att kräkas bara han ser vad lillebror tänker äta! vi har precis som ni ”gett upp” med den store. Vill han inte ha maten, skit samma! Han säger till om han är hungrig, är det en macka han vill ha, fine ät det då! Bättre än inget liksom!
Tack tack tack tack tack Jenny.
Första stycket som får en att tänka till vad fan vi gör egentligen. Och sen att stanna upp och faktiskt fundera på vad vi håller på med!
Vår dotter har alltid gillat mat och testat det mesta, och det är INTE vår förtjänst. Nu ratar hon det mesta, då hon inte gillar konsistenen på olika saker. Tex soppa!
Hon är två år och på förskolan förstår de inte varför hon inte äter. Eller blodpudding eller potatisbullar som hon alltid ätit tidigare.
Skitsamma, men det är bra att stanna upp och tänka på BARNET. Inte på vad alla andra kan tänkas tycka och tänka.
KRAM och tack för inlägget, bäst är du❤️
Jag är så orolig, för min ettåring vill BARA äta korv (i alla dess former), köttbullar, snabbmacaroner, yogurt, gröt och välling. Grönsaker och frukt (vissak går också bra). Men han äter alltså köttbullar&makaroner/korv/makaroner varje dag! Han kräks upp allt annat jag försökt ge honom, och kväljs han och kräks vill jag givetvis inte tvinga i honom mer!
Känns bra att läsa det här kommentarsfältet! Lite lugnande…
Bvc här hemma säger: ”låt dom äta vad dom vill, tids nog inser dom att mat är gott! Vill dom äta korv o makaroner i en månad, låt dom göra det!” Tack säger jag!
Oj! Det skulle jag bli glad över om min ettåring ville äta! :p Här duger knappt två(!) sorters burkmat, en halv grötklämmis till frulle och välling till kvällen. Makaroner går det ner ett par stycken men de flesta åker ner på golvet. Hon öppnar inte ens munnen för nya saker.. Då försöker jag ändå med hemmalagad mat. Supertrist! Men förstår dig.. Och tror inte vi behöver oroa oss. Så länge barnen glada så borde vi vara glada. 🙂
Ja det här med mat och barn är så svårt och väldigt jobbigt för många föräldrar, unga som gamla. Man har en föreställning om att man måste äta, ofta, näringsriktigt och mycket.
När ni var små så lagade jag mat som ni gillade, fick själv som barn straff om jag inte åt upp inte höll tider osv, straffet var att jag inte fick mat… det är inget snack om att det var fel beslut av min mamma, att straffa med att inte få mat har satt sina spår men också inneburit att ni aldrig behövde äta nåt ni inte ville ha eller mådde dåligt av, ni fick aldrig gå hungriga, jag lagade mat som ni åt.
Vi valde att jag skulle vara hemmafru och ta hand om er, fyra barn, och hushållet och kunde laga olika mat om vi föräldrar nu ville ha nåt annat men oftast åt vi samma mat men vi kanske la till nåt mer vuxet.
Om man tänker sig att istället för att kolla på vad barn äter under en dag tänk på vad dom får i sig under en vecka/ månad, är säker på att det ser mer varierat ut då eller varför inte ta månad/ år. Man blir inte undernärd så snabbt i våra länder iallafall.
Slappna av, ge barn det dom vill ha, när dom vill, mitt råd till er!
OCH SNÄLLA ! PRATA ALDRIG DIETER, BANTNING MM MED ERA BARN ELLER ENS ALLS!
Åh vilket bra inlägg! Jag var så petig med mat som liten och ända upp till 20års strecket ungefär, och hade det så jobbigt i skolmatsalen eller på träningsläger (utomlands där maten inte smakade som mammas). Först nu som 35+ har jag fått smak för mer maträtter. Mina barn erbjuds det vi äter, men vill dom inte ha så behöver dom såklart inte, ibland värmer vi rester och ibland får dom lite kvällsmat innan läggdags. Vi gör ingen grej av det. För fasen vad jag fick höra under min uppväxt om att jag var larvig/bortskämd/petig osv.. Det var inte kul!
<3
Helt rätt gjort! Har inte barn själv men var (och är fortfarande till viss del) som August. Är mellanbarn, pappa är kock och mamma intresserad och duktig av och med mat. Mina syskon äter i princip allt och gillar mat, men inte jag och har aldrig gjort. Hemma fick jag vara ifred, ingen som tjatade eller påpekade vad jag åt eller inte, men bland vänner, släktingar och i skolan var det SÅ jobbigt, det skulle tjatas och nästan tvingas i mig mat och skämtas och ojas. Jag hatade det verkligen! Jag äter bättre nu men är verkligen ingen allätare, undviker mycket mat på grund av både smak och konsistens. Men jag överlever! Är helt enkelt inte intresserad eller road av mat som alla verkar vara just nu, speciellt i bloggvärlden. Så jag tror ni gör helt jäkla rätt!
Jag har en son som är petig vad det gäller mat. Hemma äter han helt ok eftersom han får mat han gillar och vi har lyckats introducerat fler och fler maträtter som han faktiskt äter. Men jag kan inte tvinga honom att äta saker han får kväljningar av. Och nu vågar han testa mer saker, vilket är mycket för att vara honom.
Nu är han så stor att han börjat skolan. Rent objektivt tycker jag att det är bra skolmat. Mycket ekologiskt, mycket vegetariskt, varierat, quinoa, couscous eller bulgur flera gånger per vecka. Hemlagat.
I skolan försöker jag säga att han ska smaka. Men ofta äter han bara 1-2 tuggor. Har du något tips där? Han måste ju klara dagen. Kl 2 äter de mellis och då äter han 2 smörgåsar med smör. Han äter varken yoghurt eller några pålägg. Det får han kväljningar av. Han är i skolan från 8-16.
Min son får faktiskt egen mat i skolan just för att han inte äter annat än korv och köttbullar, så det är vad han får eftersom han inte skulle orka dagen annars. Är det fisk i skolan så får han äta i klassrummet eftersom han i princip kräks av lukten. Nu är han extremt känslig mot det mesta i matväg men jag har gjort i artikeln, han får egen mat på egna tider och nu när han är nio så kan han ibland faktiskt smaka helt frivilligt. Vet jag att det är en lång dag med tex idrott så skickar jag med extra frukt eller en burk kex eller liknande som han kan ta till om det är riktigt illa:)
Gud vad skönt att ni har släppt det. Detta är en av mina största issues… Skulle gärna vilja veta hur ni gör rent konkret. Lagar du två rätter, äter på olika tider?? Vi jobbar båda två o lagar middag när vi kommer hem. Ska barnen äta BRA skulle vi behöva äta korv och stuvade makaroner 7 dagar/vecka. Vi försöker variera oss och laga mat med fisk, kött, kyckling etc och anpassa det så barnen äter. Men jag är så sjukt trött på det. Att äta barnmat. Nyttigt är det ju inte heller när man försöker tänka på vikten (kör viktväktarna just nu).
Jag har tre barn och det den ena inte äter, äter den andra och kanske den tredje. Blir galen snart.
Sen håller jag inte med dig om allt. Att erbjuda macka och yoghurt här hemma skulle innebära att de slutade äta helt. Och jag tror ändå de behöver ett lagat mål mat efter en hel dag i skolan/dagis och inför och efter träningar då det går mkt energi. Skulle verkligen behöva input i denna fråga. Bra att du tog upp det. Hur äter Astrid förresten?
Här trugas det inte heller- mina barn äter typ allt men ofta så himla lite! Visst, jag kan fråga om de verkligen är mätta men säger de ja, så är de klara! Jag var likadan själv som lite och minns det som asjobbigt när ngn höll på och tjatade- minns speciellt en dagmamma som gjorde det, än idag minns jag speciella situationer och händelser kring mat och den dagmamman…trots att jag kanske var 2-4 år när jag gick där….
En gång när vi var ute och åt så påpekade en äldre dam vid bordet brevid att ”barnen åt så dåligt” och jag svarade ”Jo, men precis innan de dör av svält så lär de ju äta”….lite så tänker jag…. Så länge vi har fil och flingor hemma så är vi okej 🙂
Håller helt med dig! Tror inte på detta med att truga och hålla på. Hilma äter de hon äter. Tvingar henne aldrig till att äta och hetsar inte upp mig om hon inte gör det. Äter alltid okej hemma. Men när
Hon är hos farmor äter hon aldrig något. Gissa varför? För att de ska trugas o hetsas upp över att ”hon äter minsann ingenting ju!!”. Nä. Då äter hon inte. Blir som en reaktion känns de som. Sen äter hon jättebra när hon kommer därifrån. Så tror ni gör helt rätt. Huvudsaken är inte vad han äter utan att han gör det. Om de så är en halv smörgås o lite yougurt så är det så:) krams
Håller med till fullo.
Barn känner ju dessutom av alla smaker mycket mer än vi gör…kan bara tänka mig hur vissa smaker måste bli äckliga för dem.
Har en dotter som äter bra men vi har verkligen inte lagt ner våra liv i detta. Kan inte ta åt oss äran utan skulle säga att vi haft tur att hon tycker om olika smaker och inte är rädd för att pröva men även hon protesterar ibland mot framförallt konsistens.
Jag tror att när barnen framförallt blir äldre och mer medvetna om sin matsituation så får man hålla igen lite som förälder, inte påpeka att barnet äter dåligt, eller samma maträtt för sjunde dagen i rad…utan låta det växa fram precis som du skriver. Kanske börjar de sakta men säkert smaka på för dem nya rätter kanske inte. Alla är vi ju olika och tycker om olika. Det enda man som förälder kan göra är ju att varken hämma eller trycka på någons matlust. 🙂