Jag tog en promenad i morse. Det var en kylig morgon, så jag stoppade om mitt trötta barn i några varma filtar och drog upp min tjocka härliga jacka till öronen.
Sen begav vi oss. Solen var så varm och skön. Luften så frisk.
Där gick jag i det kulliga, gröna, området. Bland fina hus och vinkade till ett par grannar. Jag hejade på en trädgårdsmästare som klippte gräset en sista gång för året och såg ett gäng glada ekorrar leka.
Detta är min vardag, liksom många andras.
Vi tar luften, solen, frihet och .. LIV, för givet.
Först kände jag mig så skamsen. Att jag får gå här i friheten och friska luften varje dag. Att jag får bo i ett hem som har allt vi behöver och mer därtill. Att jag får fixa naglarna, ha mina barn hemma varje dag och jag tar mig rätten att gnälla när jag är trött. På att jag är sliten, på att livet är hårt ibland.
Men så blev jag arg på mig själv. Så får vi inte tänka! Vi får inte sluta att leva våra liv, för att bli bra medmänniskor.
Vi kan inte sätta oss själva i en sämre dager, för att visa sympati.
ALLA borde ha ett liv där dom klagar på att frisören klippte lite snett, på att favorit-juicen är slut och att läggningen med barnen tog en timme.
Det vi däremot måste börja göra är att sluta leka förvånade när fruktansvärt våld sker, sluta skriva att ”våra barns framtid ser mörk ut” & ifrågasätta ”Vart är denna världen påväg?”.
Vi ska inte bara re-posta på instagram, be en bön och hoppas allt det onda försvinner.
Vi måste agera.
Ta ansvar.
Sluta använda skyddslappar.
Se världen. Se vad som pågår. Läsa nyheterna. Bilda oss.
Och göra något.
NÅGOT.
Vi måste bli arga, bestämma oss at det är nog, att våra barns framtid ska se ljus ut och vi måste sluta beskylla fel personer eller en religion.
Vi måste se detta fruktansvärda problem i sin helhet och försöka agera utifrån det.
Terror-dåd händer dagligen, inte bara i Paris.
Men vi får aldrig, mitt i en fruktansvärd kris, förlora fotfästet och börja fokusera på fel saker. Såsom att blir arga på att ett land uppmärksammas mer än det andra. Dribbla bort varandra och tappa det som egentligen är viktigast.
Och i morgon när vi vaknar, får inte detta vara bortblåst.
Livet måste fortsätta, vi har rätten att vara glada och leva som vanligt men –
Låt oss tillsammans ständigt påminna varandra om världen så terrorismen inte kan växa fritt mellan fruktansvärda attacker.
Låt oss kämpa tillsammans för att utrota terroristerna & låt oss aldrig sluta uppmärksamma, förrän kriget är över.
Låt oss kämpa för en framtid där detta inte kommer upprepas.
Och låt oss öppna våra armar åt de som flyr den fruktansvärda verkligheten.
Parisdådet har varit stor snackisen på jobbet. Ingen verkade veta vad som hände i Beirut, Turkiet, Kongo etc. Antingen vill dom inte se eller så är det media som matar oss (dom) åt helvete fel och därmed gör skillnad på människors liv. Att det är krig i världen ät väl ingen nyhet. Det har varit det i mång, många år.
Vi får även inte glömma varför det är som det är i världen. Att länder i väst och speciellt framförallt usa hjälper dessa dårar till makten enbart för egen vinning, genom att föra vapen och pengar. Även Sverige som säljer vapen till diktaturer.
Allt handlar tyvärr enbart om pengar och politik. Våra länder framförallt USA skiter i vad som händer i Syrien, Irak de vill bara ha sin del av kakan som de härjat med i flera år. Så jävla sorgligt men så är det. Pengar är mer värt än människor.
Så himla bra skrivet!
Det som hände i Paris var hemskt och får absolut inte hända….det samma gäller det som händer/hände i Kongo, Beirut och Turkiet – trots att det inte hölls några tysta minuter och ingen hashtaggade inlägg på IG eller bytte profilbilder på FB så är det vardag för de människorna och deras liv borde vara lika mkt värda och berör oss i väst lika mkt som de i Paris….
Förstår hur du menar. Ändå tycker jag, tvärtom, att det som hänt (och hände i januari) är uttryckliga exempel på hur selektiv vår media är och hur vi, utan att någonsin tackat ja, får ta del av information som någon annan väljer att är viktigare än annat. Jag tycker inte det är fel fokus att under en situation som denna också uppmärksamma människans blinda tillit för journalister och media corporations. Tvärtom kan jag tycka att det egentligen endast manifesterar sig hos oss under kriser som denna – och att det därför är viktigt att också ta upp det. Sen att börja argumentera om varför folk ändrar sina profilbilder till Frankrikes flagga men inte Libanons eller Syriens tycker jag är fel fokus – vi alla vet väl varför. Det handlar inte om det. Det handlar om att komma åt den grund som ligger för att vi oftast reagerar först när faran kommer oss ovanligt nära. Att förstå de strukturer i median som gör att vi inte får information och kunskap om lika hemska dåd i andra delar av världen, förstå skillnaderna i språk och jargong när det berättas om dessa händelser. Få den alldagliga facebook-kompisen att kanske skänka en tanke åt varför hon valt att reagera så starkt när terroristattacker sker i Paris men inte i Baghdad. Men ja, du har rätt – att ta ansvar, att göra något – är ett väldigt bra första steg att ta. Blir så rädd av att fler och fler röster kräver att vi ska stänga våra gränser; som om att hindra folk i nöd skulle stoppa terrorister som inte bryr sig om några damn borders? Åh. Tack för att du skriver om detta! Det är så himla viktigt att våga uttala sig. Att inte vara rädd, trots att det känns som det enda logiska.