Mammaliv i Nashville

Ibland när jag scrollar genom mitt instagramflöde eller läser bloggar där en grupp föräldrar suttit på fik halva dagen, har play dates varje vecka och liksom är.. ett härligt gäng – så blir jag så avundsjuk.
Där ligger jag i sängen efter en ganska lång dag där planer blev inställda och jag inte haft någon annan vän att umgås med. Alla jobbar, är upptagna med andra planer och ingen har tid att ens ringa en sväng via Skype. Givetvis jobbar mannen övertid och..
Ensam känner jag mig. Ensam, ledsen & tung i hjärtat.

Och jag vet att jag inte är den enda föräldern som känner så.

Att skapa nya vänner i det galna föräldralivet, att ha vänner som verkligen FÖRSTÅR, vänner med samma prioriteringar, som tycker om att göra samma saker, själva har barn i näraliggande ålder och som alltid håller en bakom ryggen – är svårt.

När barnen är små är det krångligt med sjukdomar, middagsvilor, läkarbesök, förskolahämtning/lämning.
Livet är rörigt och det är enkelt att bli uppslukad av städning, tvätt, rutiner och.. allt rinner lätt ut i sanden. Orken finns inte och ensamhetskänslor smyger sig på.
Man känner sig ganska lätt ledsen, trött och övergiven. Ensam. Ensammast i hela världen.
Och så sitter man där på lekparken med sina glatt lekande barn, ögnar igenom föräldrarna och önskar att man kanske vågade spontant börja prata med någon. Och om man faktiskt vågar börja prata och personen i fråga är gullig, göra det superläskiga – fråga efter telefon-nummer.

Vi måste börja våga lite mer!
Vi är så många som känner oss ensamma, som önskar och hoppas att någon ska våga ta kontakt. Att våga börja prata om livet med en främling och kanske fråga om att träffas en annan dag.
Vi måste kavla upp ärmarna och bli lite mer sårbara.
Det är inte pinsamt att känna sig ensam, det är inte fult att inte ha många vänner och att söka ny vänskap.
Det är ärligt. Det är modigt. Det är fint!

Det kan och kommer givetvis hända att man börjar umgås med någon det inte funkar med alls. Man kommer trampa på några minor.
MEN en vacker dag så kanske man hittar sin nya bästa vän.
Och det är värt allt slit. Det är värt att lämna ut sig, att ta på sig en förklädnad och spela modig. Att ta kontakt med främlingar och söka nya kontakter.

Vi får inte låta den ledsamma känslan ta över! Vi behöver vänner och stöd för att ta oss igenom dom galna småbarnsåren.
Alla har inte stora vänskapsgäng och det är så många som önskar de hade någon att luta sig mot när hell hour är som värst, när partnern är bortrest eller när det spöregnar ute och det inte finns något att göra.

Så.. Känner du dig ensam vännen?
Om ja – kan vi komma överens om att denna veckan vågar vi ta kontakt med en ny person?
Och om vi ser någon som ser ensam ut på lekplatsen, så säger vi hej?♡