Jag har läst Manuelas debbat-artikel om att ställa in farsdag för män så många gånger nu.
Jag förstår hennes frustration, det gör jag. Jag förstår att hon, liksom många kvinnor i hela världen är så trötta på hur stort ansvar som läggs på oss kvinnor, på hur mycket som förväntas av oss och hur enkelt männen “slipper undan”.
Men jag tycker inte att vi ska sätta oss på männen och ta bort den dagen då vi visar dom kärlek och tacksamhet.
Vad ger det för signaler? Är inte det bakåtsträvande?
Berättar vi inte för männen att dom är hopplösa pappor som inte bryr sig och att dom inte är värd en dag av uppmärksamhet? Men vi kvinnor som gör mest, vi förtjänar minsann en dag! Är det jämställdhet och nytänkande?
När ett barn gör något som är fel och vi vill ändra deras beteende, har vi inte kommit underfund med att bestraffning inte fungerar bäst i längden?
Utan att diskutera och försöka ändra tanken. Att gro ett frö till en ny tanke som i längden kommer formas till ny handling.
Vi måste fortsätta diskutera, stötta och hjälpas åt.
Bara för att vi inte firar pappor, som kanske inte tar lika mycket ansvar, på farsdag – så kommer det inte betyda att de helt plötsligt börjar dela vabben på mitten, börjar köpa födelsedagspresenter till nästa helgs barnkalas och planerar en felfri semester.
Det handlar ju också samtidigt om att vi kvinnor måste LÄRA.
Vi måste ha tålamod, LITA på våra män att de kan, acceptera att det faktiskt kanske blir lite knasigt i början och inte klaga på det.
Jag vet själv hur jag suckar när min man gör något halvdant och jag vet själv att jag hade gjort det 100 gånger bättre, på halva tiden – för jag har övat hela mitt liv!
Och när jag suckar lite över att rätt mängd blöjor inte var nedpackade för dagens utflykt, att snacksen ligger kvarglömda på diskbänken och enbart ett barn har vattenflaska – så uppmuntrar det inte direkt min man till att försöka igen.
Och så är det med alla projekt här i världen när det kommer till jämställdhet.
Vi måste våga släppa tyglarna och låta männen lära sig. Och vet ni vad? Det tar tid att lära sig!
Och kan vi inte uppskatta det faktum att män idag tar ca 25% av föräldraledigheten? Att siffran fördubblats sedan 2000. Ja 25% kanske låter lite och det kanske går långsamt – MEN DET GÅR FRAMÅT.
Och 36% av vabbdagarna tas ut av männen. De ligger definitivt i underkant av vad vi kvinnor tar ut, men det är fortfarande en siffra!
Förändring tar tid!
Jag ursäktar inte män och mäns beteenden och jag vill definitivt se ett jämställt samhälle – helst i förrgår.
Men jag tror inte en bestraffning i form av inställd farsdag är lösningen.
Lösningen är att kämpa TILLSAMMANS. Inte någon kollektiv bestraffning.
Att heja på, att klappa på ryggen, våga dela ansvaret, inte kritisera och att börja se samt behandla männen som jämlikar.
Då tror jag vi kan komma ytterligare en bit på vägen, lite snabbare.
Så jag tycker vi firar ALLA pappor på Söndag. Att vi ger dom extra mycket kramar, pussar och berättar för dom hur viktiga dom är ♡
Så bra skrivet! Kan inget annat än hålla med, papporna kanske inte vabbar lika många dagar per år som mammorna o de kanske inte gör allt som vi MEN så länge de bryr sig, engagerar sig o finns vid vår sida så är jag nöjd o kan känna att det är bland det viktigaste 🙂
Ja men sen tänker jag också att det nog är väldigt många mammor som ba tar på sig ansvaret utan att erbjuda/dumpa över på mannen och då tänker han inte på att görat? Gör vi det till en självklarhet så kanske dom hajar? Vi kan ju inte bara helt tysta vänta på att dom ska ta över ratten när vi styr?
Jag tänker någonstans mittemellan, fast kanske något mer åt Jennys håll.
Tycker att det är jätteviktigt att ställa krav på sin sambo, har många vänner och bekanta som gnäller hur mycket som helst över att deras män inte gör någonting osv. Samtidigt så förväntar de sig ingenting och ställer inte krav på att deras sambos ska göra, och klara av att göra samma saker, som de själva! Det fungerar ju inte.
Därför tycker jag definitivt att man ska stämma tydliga krav på sin respektive att man förväntar sig att de ska dela jobbet hemma och att de ska klara av att komma ihåg att ta med vattenflaskor till båda barnen! Samtidigt tycker jag inte man ska göra världens sak av det om något missas, glöms osv. Jag glömmer väl också saker tänker jag?! Det är så lätt att se allt man själv gör och missa mycket av vad ens respektive gör, av helt naturliga skäl.
När det gäller att ta hand om barnen mer generellt, föräldraledighet, vabb, nätter osv så återigen – man får väl ställa krav?! Många jag känner gnäller framför allt om nätterna (vi har inte samma upplägg med föräldraledighet och vabb där jag bor, men anser ändå att man får för fan ställa krav på att dela) samtidig som de leker lite martyr och menar att deras respektive inte klarar av att lugna barnen på samma sätt om nätterna. Nej tror fan det när dels du inte låter pappan göra det, och dels pappan inte tar sitt ansvar och säger ”nej jag gör det, X kommer aldrig ha samma relation till mig om jag inte också tar hand om X när hen är ledsen”
Jag känner att mycket är så dubbelt. Om mamman ofta beter sig som att det man gör som pappa inte duger, att pappan inte ”kan” få bebisen lugn på samma sätt, inte kan packa skötväsnan rätt osv – då kommer han nästan garanterat aldrig lära sig det! Om man har en lärare som bara berättar vad dåligt man gör ifrån sig i skolan, blir man som elev motiverad att försöka då? Nej!
Visst, det är inte samma sak men man kan ändå dra en parallell. Har man en skitchef som bara är negativ så tröttnar man ju på jobbet snabbt.
Men det är jätteviktigt att ställa krav samtidigt. Visa tydligt att man helt enkelt förväntar sig att pappan också ska klara av att hyfsat snabbt lära sig hur allting fungerar med bebisen. Sen ska man komma ihåg att, även om man delar föräldraledigheten, så HAR mamman ett omedelbart försprång eftersom mamman tenderar att vara hemma i början och då varje dag fixar med allt. Man lär sig per automatik. Pappan får inte samma rutin på det förrän senare så givetvis tar det tid. Behandlar man då pappan som en idiot och blir sur för att han inte har koll på allt – jamen då tror jag att det liksom blir en spin off effekt på allt. Man tröttnar på att bli kritiserad och allteftersom åren går så försöker man mindre. Man får ju ändå bara suckar och sura miner. Typ. Jag vill också tillägga att jag givetvis inte tror alla kvinnor bara surar när något blir fel, tvärtom. Men vi vet väl alla hur LÄTT det är att ta åt sig av och komma ihåg kritik och elaka saker, i jämförelse med komplimanger osv. Varför skulle detta vara annorlunda! Neeeej. Behandla pappan som du skulle vilja bli behandlad, mamman har ett naturligt försprång som pappor har ett stort ansvar att ta igen och ett stort ansvar att se till att dra sin del av lasset. Mammor har ett stort ansvar att ha förståelse för att papporna inte omedelbart kan vara på samma nivå samt ett stort ansvar att inte klanka ned på allt som blir fel.
Asch… Tror detta blev väldigt svamligt och jag orkar inte läsa igenom men kort sagt: så klart att fars dag ska firas!! De behöver uppskattning och kärlek lika mycket som mammor!
Insåg att det var nog väldigt lite mitt emellan med min åsikt trots allt haha..
Vi firade far redan i söndags, för jag var 100 procent säker på att det var rätt dag (ok borde tänkt till att allhelgona, halloween och fars dag inte infaller samtidigt!) meeeen, han förtjänar att firas dubbelt upp, i normala fall delar vi vab 60-40 (han 60!) denna hösten när jag haft extremt mycket på jobbet ligger han på 100 % och vi vabbar ofta och mycket med G. Därtill alla strulnätter han tagit så självklart förtjänar han både en och två dagar att firas hur hopplös han än är när det kommer till planering, packning och allt annat som ska roddas! Tur vi är två och tur vi är bra på olika saker!
Haller helt med! Tar man bort farsdag blir det som att ta bort att de ar foraldrar. Manga kvinnor gor ocksa mer for att de har valt att gora mer. En kvinna som valt att vara hemma heltid hade inte kunnat det om mannen ville vara jamnstalld och ocksa vara hemma med barnet. Jag tycker tex det ar skont att min man har talamod for att jag inte vill/kan byta dack pa bilen (som vi ager tillsammans) och manga andra sysslor. Vi ar inte jamstallda med allt men det funkar bra for oss.
Jag ar saker pa att Andrew garna skulle ”vabba” om det erbjods? 🙂 Tycker det ar en svar debatt mellan lander, kulturer etc, aven om jag forstar att din blogg framst riktas mot de boende i Sverige. I Sverige gar det kanske att debattera mer eftersom det finns en mojlighet att vara jamstalld pa ett helt annat satt.
Tycker det viktigaste ar att alla gor det som fungerar bast for sin familj. Det kan jag tycka ar bra/skont har (aven om vi har en lang vag att ga nar det galler jamstalldhet) att man later alla familjer gora som de vill. Kvinnor kan jobba eller vara hemma, mannen kan jobba eller vara hemma, bada kan jobba, dagis eller nanny eller farmor, man gor det som fungerar bast helt enkelt. Visst mammor gor nog oftast mest, men alla foraldrar som kampar ska firas!
Alltså nej. Jag håller inte med om att man ska behöva klappa en man på axeln för att han ska ta lika stort ansvar som en kvinna.Det tar inte lång tid att lära, finns oftast sunt förnuft. Att man ens ska behöva tänka den tanken är befängt. Varför förväntas det att kvinnan ska vara tålmodig när det kommer till män? Är alla män tappade då eller? Det är vuxna människor vi pratar om, de behöver ingen hejarramsa för att de tar hand om sitt egna barn som de har varit med och skapat. Jisses. Att ta bort deras dag är en annan femma, det bryr jag mig inte om, det är liksom bara en dag. Men att klappa dom på axeln. No-ho . ”Att låta männen lära sig” bah som jag sa tidigare antingen är de helt tappade eller så är det så enkelt som att män inte vill lära sig för att ”det är kvinnans uppgift. ”
Jag har väl tur som slipper umgås med ärkepuckon till män som behöver bekräftelse för deras ”insatser” med sina barn.
Sen förstår jag om alla relationer inte är 100% jämställda pga ekonomi,sjukdom etc men detta är bara befängt. Sluta dalta med alla män.
PS. Jag gillar dig Jenny trots att vi inte tänka lika. ♡
Alltså jag förstår hur du tänker MEN jag tror visst att det tar en jäkla tid att ändra invant mönster? Jag menar.. jag hade ett ganska ocharmigt beteende i början på min och Andrews relation och det har tagit över 6 år att NÄSTAN jobba bort. Menar ju inte att män är tappade för det? Att dom är dumma i huvudet och inte har lika stort intellekt? Det handlar ju om att ändra ett tänk och en livsstil. Jag kan inte göra det i en fingerknäpp. Väldigt imponerad om någon kan det!
OCH! Jag tycker vi ska vara tålmodiga med varandra? Inte bara att männen ska vara tålmodiga med kvinnor eller tvärt om.
Absolut ska vi vara tålmodiga mot varandra men nu stod det ju indirekt bara mot männen.
Jag kan känna att redan då gör vi skillnad på könen. IGEN. Att kvinna förväntas kunna det medan mannen för ta en himla massa tid på sig. Ja och om det tar en livstid för en man för att lära sig ta hand om ett barn så är det något som är fel eller så är den bara helt enkelt ointresserad.
Jag blir bara så jäklar trött på att män ursäktas hela tiden. Att kvinnan måste inprincip ta allt ansvar och lära sig allt direkt, visst vissa väljer faktiskt det. Men nä. Det är fel.
Jag håller med Annso lite här faktiskt. Män klarat hyfsat avancerade jobb utan att glömma hälften i ett projekt osv, varför kan de inte bara steppa upp lite på hemmaplan?
Klart dom kan och SKA! MEN! Vi måste ju liksom hjälpas åt att puffa dit? Eller? Är det inte samma sak med ALLA samhällsproblem? Rasism? Gender Equality? Same sex marriage? Det tar tid för att ändra ett tankesätt man växt upp med?
Måste också instämma med Annso! Män behöver ju väldigt kort inkörstid när det gäller typ jobb….eller golf (haha) eller ngt annat….men när det kommer till barnen så behöver de det? Det är ju himla tur att mamman aldrig behöver samma tid för då hinner ungen typ dö innan båda är redo…
Och sen fattar jag inte riktigt vad du syftar på när du beskriver att du klarar ngt på halva tiden ”för att du övat hela ditt liv på det”….?
Nej, jag är nog ingen direkt uppmuntrande fru om mannen glömt blöjor eller liknande….jag blir helt galen om det antyds att det är mitt ansvar….är båda med är det bådas ansvar….är han själv är det hans ansvar och annars mitt- barnen var vi minsann två som gjorde och därmed två som tar hand om dem!
Sen tycker jag inte vi ska ta bort dagen – men det är mest för att jag gillar att äta tårta till frukost! Hahaaa!
Sjukt bra skrivet.