Jag har fått MÅNGA frågor om hur jag och Andrew har hållt ihop under småbarnsåren och hur vi kan vara så tighta. Jag har dragit mig läääänge för att skriva om detta, då det är en extremt öm punkt. Jag har skrivit lite löst förut om hur vi arbetat på vårt förhållande, men inte så ingående som jag gör nu.
Att få barn är ett förhållandes, hands down, STÖRSTA utmaning.
Jag & Andrew gick från toppen till botten under August första 2 år.
Kanske inget som märktes utåt, men som var fruktansvärt jobbigt oss emellan.
Det river i mitt hjärta & tårarna rinner när jag skriver om det här, för det var en fruktansvärt jobbig tid, som ingen vet om.
Hur gjorde vi då för att hålla ihop?
För att inte falla isär?
För att inte ge upp?
För det första –
Är man inte kär, har kärleken försvunnit, så är det tyvärr kanske inte mycket att göra. Man kan inte tvinga sig själv att försöka vara kär i någon om det inte går. Hur sorgligt det än är och hur mycket man än vill.
Jag och Andrew ÄR, var och har alltid varit kära, så det gick att rädda oss.
Vi har alltid lovat varandra att inte ge upp, så länge kärleken finns där. Vi har lovat att kämpa & kämpa & kämpa. Att ta oss igenom jobbiga stunder, att ta hjälp när vi sitter fast, att lyssna på varandra, att försöka ändra det som blivit fel & ständigt KÄMPA för att ta oss framåt – tillsammans.
Det har varit en jävligt jobbig resa.
Vi hade skilda åsikter om barnuppfostran, var på olika plan känslomässigt runt att få vårt första barn, jag fick en mild depression, vi flyttade till en ny stad, Andrew var sönderstressad. Det fanns inget rosafluff under den första bebistiden. Förutom August då. Han var ju ALLT vi önskat. Men det övriga i livet var smått kaos. I våra hjärtan var det turbulens.
Vi kämpade på, mötte nya vänner, gjorde kul saker, reste lite, pratade ofta, bråkade, blev sams och började smått få den där härliga feelingen igen. Det var aldrig botten, ibland nådde vi toppen, men det var en ständig berg&dalbana av känslor.
Och då, när den härliga känslan smög sig på igen, tänkte vi börja försöka med nummer 2.
Detta blev nästan vårt förhållandets död.
Jag blev så stressad av allt försökandet, att i flera månader försöka tajma ägglossning, tempa var eviga morgon och vänta vänta vänta på att få ta ett grav-test. Jag blev smått besatt av tanken att bli gravid. Sex blev asjobbigt & pressat, det fanns noll romantik kvar. Jag började bli helt tokig i att kissa på graviditetsstickor & helt plötsligt, en dag i Seattle i Oktober, så nådde vi BOTTEN.
Det var som att vi hängde i den sköraste tråden.
Vi orkade inte med oss själva längre. Än mindre varandra.
Jag bröt ihop. Andrew bröt ihop. Vi kände oss så jävla vilsna i varandra & allt som hände.
Vad skulle vi göra!?
Efter en hel kväll, natt & morgon utav tystnad – tittade vi på varandra & bröt ihop. Tillsammans.
Vi var ju kära. Vi ville ju. Men hur fan skulle vi lappa ihop allt? Hur skulle vi hitta tillbaka till varandra i denna nya fas i livet? Hur skulle vi kunna mötas i alla tankar, känslor och åsikter och skapa ett starkare “VI”?
Långsamt började vi prata mer. Vi började diskutera känslor. Ge varandra tid. Göra saker tillsammans. LYSSNA på varandra. Prata ännu mer. Förlåta varandra för allt som vi bråkats om, för allt elakt vi sagt.
Och när vi plussade i slutet på November, så började allt sakta bli bättre.
Det var en lång och jobbig graviditet, främst för mig, men även för Andrew. Men vi hade bestämt oss. Det skulle vara vi.
Vi älskar varandra och det är värt varje sekund av arbete för att lappa ihop allt.
Vi började ge den andre mer andrum, slutade gnälla på småsaker, började se det lilla, började försöka göra varandra glada, började lyssna mer, började räkna till 10 eller gå till ett annat rum för att minska bråk, slutade slänga gliringar hela tiden
It takes two to tango.
Om vi inte hade beslutat detta tillsammans. Om båda inte hade varit med på noterna, så vet jag inte vad som hade hänt.
Lyckligtvis så ville vi båda, från botten av våra hjärtan och ända ut i tåspetsarna.
Hur får man din man tillbaka och undvik skilsmässa !!! Jag heter VICTORIA från Texas, jag är en kvinna som älskar och värderar min man mer än någon annan sak du kan tänka dig på jorden kontinenten. Min man var så vacker och omtänksam efter 3 år av äktenskapet han var allvarligt sjuk och doktorn bekräftade och sa att han har en njureinfektion att han behövde en njurdonor, det var så jag börjar söka efter en bra samaritan som kan hjälpa, läkaren har gett mig en periodisk timme att han kommer att leva bara 26 timmar kvar, det var så jag frågar läkaren om jag kan vara till hjälp för min man som var hur han utförde texten, bekräftelsen var framgångsrik, jag fick nu det här lärde mig att sedan 3 år nu vi blev gift Jag har inte kunnat bli gravid, kan jag få tag på igen? Det var frågan jag frågar läkaren, han svarade aldrig hans svar var ville du förlora din man? Jag svarar genast nej, jag har inte råd att förlora honom. Efter operationen kom min man tillbaka för att leva och var frisk. Jag var också ok med instruktionen till mig av läkaren. Efter 3 månader kom min man hem med en annan dam som berättade för mig, det är vår nya fru som ska ge oss barn och ta bryr sig om oss, det var så jag blev förvirrad och började gråta hela dagen, det var hur min man sprang iväg med sin nya fru cluaralle. Sedan dess var jag förvirrad, inte hur jag gick tillbaka till doktorn och berättade för honom allt, han berättade för mig att det inte bara är ett vanligt, det måste vara ett andligt problem, det var hur han gav mig det här maila [email protected] att jag skulle berätta för honom hela mitt problem att han kan hjälpa det var hur jag kontaktade hem och jag gör som instruerat. Efter 3 dygn och jag har gjort vad han ber mig göra, börjar min man söka efter mig och gick tillbaka till doktorn, det var hur vi väl bestämde sig, han berättade också att jag inte skulle oroa mig för att jag blir gravid, den här månaden gör det till femte månaden jag kontaktade han är nu 3months pregnant, med kraften i dessa stora spellcaster Agadagaspiritualhome @ gmail
Åh Jenny Jenny! Jag sitter här och störtbölar. Våra killar är snart ett halvår och jäklar vad tufft det är. Det känns exakt som du skrev. Vi gick från toppen till botten när vi fick dem. Fast att dom är det finaste och bästa vi någonsin hade kunnat drömma om. Vi har också tur att vi har haft en så otroligt bra grund och att vi precis som ni är så envisa och verkligen vill ta oss igenom detta. Tillsammans!! Men shit vad tufft det är emellanåt och vi känner också oss så otroligt vilse i ”oss” och den här nya situationen.
Du är så underbar som delar med dig av detta och jag älskar din blogg och alla dina kloka tankar och funderingar! Hur går det med planeringen av någon bloggfika när du kommer hem till Sverige? 🙂
Stor kram
KRAM KRAM KRAM och tusen kilo kärlek! Heja heja kämpa på!! <3
Och TACK för dina fina ord!
Blogg fika i Sverige blir det absolut <3
Tack för ett så otroligt inspirerade inlägg . Befinner mig själv i stadiet som nygift och nyinflyttad med min man och det är allt annat än dans på rosor fast man hur skulle villa att allt bara vara underbart hela tiden . Detta inlägg gav mig hopp om att allt bara är en period och bara man bestämmer sig så går allting !
HEJA HEJA ER <3
Tack för att du tog dig tid att skriva detta inlägget. Vilket otroligt bra ämne att ta upp och uppenbarligen så är du/vi inte ensamma att gå igenom sådana här fruktansvärda tider efter man får barn. Så många som har kommenterat som känner igen sig. Kan inte ha varit det lättaste att skriva men otroligt skönt att läsa och förstå att man inte är ensam om det.
Jag vill ALDRIG gå tillbaka till den tiden efter mitt andra barn föddes. Jag visste inte ärligt talat om vårt äktenskap skulle hålla. Jag gick från en lägenhet in på BB till vårt hus (som är delat i två med min mans föräldrar). Så samtidigt som jag precis fött ett barn så flyttade vi till ett annat ställe där MYCKET fortfarande inte var klart så det var renovering på gång. Vi hade inget kök och jag visste inte vart någonting fanns. Allt låg i högar i garaget. Vi fick dela kök och tvättmaskiner med min mans föräldrar (som jag inte klarar av) vilket var tortyr. Min mamma var här i USA och hjälpte till tack och lov men två dagar efter jag kom hem från BB fick hon åka till akuten och ta bort gallblåsan då hon fått akut inflammation. Dagen efter fick min stora flicka jättehög feber och prickar över hela kroppen. Min man höll på att flytta fortfarande och man skulle ju kunna tro att min mans föräldrar som bor vägg i vägg skulle hjälpa till i detta läget men nej hans mamma skulle på teparty dagen efter. Istället vill hon att jag ringer en familjevän som kan hjälpa oss. VA LIKSOM! Där satt jag med blodiga bröstvårtor (från amningen), ont i hela kroppen och ingen som kunde hjälpa mig. Upp på alltihop så hade vår bebis kolik och hon skrek non-stop då hon var vaken.
Till slut så lade sig ju saker och ting och vi fick klart köket osv men under många månader nu så har vi haft det jättejobbigt med hans föräldrar som inte respekterar våra gränser. Jag kan go on and on här men hur som helst. Snacka att ens förhållande tar stryk. Men som du skriver finns kärleken där så kan man nog vinna över allt dåligt, men det tar tid. Vi jobbar fortfarande på det.
Jag är så glad att ni kämpade för ert förhållande. Många kramar!
Åh fina du! <3 Så starkt att dy delar med dig och jag är så glad att även ni lyckades ta er igenom allt <3
Det ar verkligen jobbigt i smabarnsaren. Jag var ganska gnallig och somnlos nar Alex var bebis men det andrades snabbt nar jag fick sova. Jason har alltid gett mig rum och alltid varit en stor hjalp. Vi skapade ett schema tidigt med vem som skulle ta bebis om natterna och sa. Det hjalpte jattemycket.
Nu under andra graviditeten har jag kant mig lite smagnallig men det gar over snabbt. Han vet hur jag ska le igen. Jag vet inte vad jag skulle gora utan min man. Han ar verkligen den som kanner mig battre an nagon annan. Han jobbar hart och nar han kommer hem ar han varldens basta pappa och man.
Vad skont att ni hittade tillbaka till varandra. Och precis som du sager. man maste vara kar for att det ska funka!
Detta inlägg högg mig rakt i hjärtat. Vi har barn i samma ålder, har flyttat och renoverat & bytt jobb.
Förra veckan sa min man som jag älskar till månen och tillbaka i oändlighet att han inte kan mer. Att han vill skiljas.
Ingen parterapi. Inget kämpande. Ingen annan kvinna. Bara en punkt. En punkt mitt i livet för oss allihop. Jag är så förtvivlad, sorgen är bortom alla ord. Jag känner mig så sviken. Att han släpper taget om oss. Jag kan inte förstå. Jag orkar inte förstå.
Inte idag.
Tack för ditt inlägg. Ni är lyckligt lottade som båda orkar kämpa.
Åh… 🙁 Beklaga. Kanske kan du finna lite tröst i att du gjort vad du kunnat – Det är han som gett upp. Ta hand om dig.
Fy så hemskt. Har en nära vän som var i samma situation för ca ett år sedan. Det har varit ett supertufft år för henne men det kan bli bra på andra sätt än att leva som kärnfamilj även om den ena parten inte alls vill släppa taget om alltihop utan bara tvingas till det. I dag mår min kompis bra och verkar ha släppt taget om barnens pappa och lyckad samarbeta med honom när det gäller föräldraskapet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får må bättre igen snart och att ni alla i familjen tar er igenom denna kris och snart hittar ett sätt att förhålla er till den nya situationen. ♡
<3
Mitt hjärta går i bitar.. Kära kära du. Jag önskar det fanns något jag kunde göra. Vill så gärna krama dig och på något vis, stötta dig genom detta. Jag finner inga ord och är så fruktansvärt ledsen att du går igenom det du gör..
Skickar all kärlek <3
Tack för att du delar med dig, så starkt av dig och vad fint skrivet. Jag och min man har varit tillsammans i 17 år och har 3 barn tillsammans och det har varit långt i från en dans på rosor från och till. Men vi har också valt att kämpa när det varit tufft och vi vill att det ska vara vi. Stor kram till dig fina du ❤️
Heja er <3
Tror de flesta känner igen sig i de du skriver. Även om man inte upplevt exakt samma saker som er. Men vill man och försöker så blir man starkare tillsammans för varje dag. Jag och min man har varit tillsammans i 14 år iår. (jag var 16 och han 18). Vi har upplevt så mycket under dessa år, men på något sett tycker jag det blir lättare med åren att hantera motgångarna. Kanske för man växer tillsammans? Jag vet inte, men så har det känts för oss. Tack för du delar med dig Jenny! <3
Fantastiskt! heja er! <3
Tack Jenny för att du är du och skriver om verkligheten på ett sätt som inte många andra gör. <3
<3
Tack! <3 fy fan vad det kan vara svårt ibland! Så jätte jätte svårt. Men så värt att försöka kämpa! Kärlek o att vara kär kan också vara något av det ljuvligaste. Att känna att man är ett team, du o jag mot världen känslan är världens mäktigaste känsla. Men om det bara blir mos av det och fula ord är då hemst. Sån besvikelse. O man vill ju kunna fortsätta tillsammans även då barnen flyttat ut. All kärlek till er o pussas lite extra mycket när ni är på toppen.
Ja kärlek är så jäkla fint och magiskt när det flyter <3
Alltså underbara du. Så bra att du skriver detta. Inte för att det är riktat till mig utan för att det finns andra som kanske inte orkar öppna sig, som har haft det tufft med kids och kärlek.
<3
vilket fantastiskt vackert och ärligt inlägg jenny! Du sätter säkert ord på något som såå många gått igenom och det kan nog vara otroligt skönt att höra att man inte är ensam om man går igenom samma sak. Heja dig som vågar berätta och heja din fantastiska familj. Ni är helcoola!
Puss och kram.
Tack gulliga du <3
Jag måste bara skriva och säga dels tack för att du vågar skriva om detta och ge er all kärlek jag kan. Du är en modig kvinna Jenny!
Tror att om man bara har insikten att förhållanden går upp och ned och låter det vara så (om det finns kärlek såklart). Jag och min man har också haft djupa dalar, men alltid tagit oss igenom det genom att lyssna, ge tid och prata.
Igen, mycket fint inlägg. Massa kramar till dig!
Heja er <3 Och tusen tack för väldigt fina ord!
TACK för ditt sårbara och ärliga inlägg, att du delade med dig av detta till oss? Jag förstår att det var jobbigt att skriva detta inlägg, men jag som så många andra uppskattar verkligen att du tog mod till dig att skriva detta för det var nog precis vad vi behövde. Då menar jag inte att höra om när andra har det tufft utan för att veta att man inte är ensam. Att man inte är ensam att gå igenom kriser och att man kan ta sig ur det. Klart det inte alltid är som en dans på rosa moln, det går ju upp och ner hela tiden. Men att ta sig igenom större saker, större kriser som kan ta knäcken på förhållanden. Att få barn är ju verkligen en prövning. Nu är jag (eller vi) inte i den situationen då vi inte har barn än, men vi har ändå gått igenom väldigt tuffa tider. För oss var situationen annorlunda. Vi träffades ju i USA, bodde där i flera år innan vi flyttade till Sverige och det kan verkligen vara make it or break it. Det beror som sagt mycket på hur man är som person och vad man vill. Jag är så innerligt glad och tacksam över att jag inte var den som tjatade, bönade och bad att vi skulle flytta hit ( till Sverige), utan det var han själv som ville det. Lite mer än jag själv tror jag till och med.. haha! Anyhow, innan vi verkligen slog sak i saken (heter det så? eller hur man nu säger?!) så gick vi igenom för och nackdelar. Vi var även inne på att flytta från CT till NC, även där pratade vi om för och nackdelar. Till slut blev det Sverige och om jag ska vara ärlig så var det med blandade känslor jag flyttade tillbaka till Sverige efter så många år. Mycket som hjälpt mig tror jag är att vi flyttade hit med no expectations. Jag hade inte en förskönad bild av hur Sverige är, som jag tror man lätt kan få om man bara kommer hit på semester mitt på sommarn då allt är så fint och härligt. Då min man har varit arbetslös (i omgångar) har det vart riktigt tufft för oss. Han gick från att alltid göra nåt-skola, jobb, träffa kompisar och göra saker, till ingenting i stort sett. Från 110% till 1% på väldigt kort tid. Ju längre tiden gick desto svårare blev det. Man hamnade i en ond cirkel. Jag kände knappt igen honom för han var inte sig själv. Han var riktigt deprimerad och det tog på oss båda. Jag visste ju att detta var inte hans normala han. Det var situationen som var orsaken och jag visste ju att det inte skulle vara så för evigt. Jg visste att han kommer bli sitt normala igen bara situationen blev bättre. Det var bla det som höll mig uppe. Nu ska jag sluta innan jag skriver en hel roman här känns det som. Vad jag ville få sagt var att TACK för att du delade med dig! Kärleken är stark och kan göra under! Utan den i grund och botten blir det svårt oavsett situation. Vi är inte ensamma i tuffa tider, även om det känns så. Starkt kämpat!
Tack så jättemycket för att du skriver om en sådan känslig sak! Så trött på att folk ska göra allt så rosafluffigt, rädd för att förstöra en bild av en lycklig familj. Det är ok med toppar & dalar i ett förhållande, bara man lär sig att kommunicera & kan prata om saker & ting. Samt som du skriver, jobba mot samma mål & vara överens om hur man vill ha det . Ni är inte ensam, här är en till familj som kämpar på med en nyanländ (njaae) 10 månaders lillebror.
Stor kram till dig!
oj så bra inlägg. Min son är snart 9 månader och just nu är det slitigt, maken jobbar mycket, och jag gråter ofta. Det är ju ett bra sätt att släppa ut stressen så ibland har jag gråt-dagar helt enkelt. Jag vet att det kommer bli bättre men just nu är det kämpigt. Tack för ditt inlägg.
Heja kärleken och tack för att du delar med dig! Stor kram
Tack för att du delar med dej!!!! Din ärlighet och rakhet är så fantastiskt att läsa. Är väl lite i samma situation med en lång nedförsbacke men håller skata men säkert på att klättra uppåt. Det ger mig hopp att läsa vad du skriver!!!!! Ha en fantastisk dag!
TACK för att du vill dela med dig. Starkt gjort. Jag grinade fuktåtergivande när jag läste. Och igenkänningsfaktorn är i taket. Pöss på rä, ha en fin dag! ❤️
Mäh jävla telefonautocorrect! Jag mena fulgråten, inte fuktåtergivande!!
AHHAHAHAHAHA. Tack för skratt <3
vilket ärligt och bra inlägg! vi gick igenom en riktig kris efter första barnet. jag fick en förlossningsdepression, sonen sov aldrig och vi bråkade om ALLT. men precis som er konstaterade vi att vi älskar varandra men situtationen var skit. det första beslut vi tog var att det blir inga syskon förrän vi mår bra igen. vår originalplan var två barn så tätt som möjligt. men vi insåg att den planen skulle ha dödat vårt förhållande. när sonen var två började längtan efter syskon smyga sig på oss båda och när han var 3 år och 3 månader kom lillasyster. en helt annan unge som åt och sov och ägnade sitt första år åt att vara nöjd typ, helt i motsats till storebror som jag så här i efterhand inser var en riktig high need baby. vi var mer förberedda på vad en bebis innebar och vi pratade och hjälpte varandra mkt mer. klart vi bråkar ibland men först och främst pratar vi och lyssnar på varandra mycket bättre. nu är lillasyster 19 månader och visar tecken på att bli en viljestark liten dam 😉 och vårat mål är typ att passera hennes treårsdag. 🙂 vi är så nöjda med vårt förhållande och våra två barn och ser fram emot nästa period av livet utan bebis/småbarn utan lite större barn. sonen blir 5 år i december och så stor och underbar och verkligen en liten människa på väg mot världen typ. han börjar förskoleklass nästa år och jag förstår inte att min lilla bebis som skrek jämt har blivit den här vetgiriga, glada envisa killen <3 är så glad att vi tog oss igenom allt tillsammans och jag hoppas det kommer vara vi även om 30 år 🙂
Hurra för att du delar med dig!
Många går igenom kriser i sina förhållanden och det är så skönt när båda är villiga att ta det dåliga och göra något bra av det
<3
Tack för ditt ärliga och fina inlägg! Jag känner igen mig så trots att vår situation är en helt annan. Vi har försökt få vårt första barn i snart 1 1/2 år och oj vad det har slitit på oss. Men så för ett par månader sedan skadade sig min man. Han blev opererad, sjukskriven och vår inkomst typ halverades för resten av året. Och hur hemskt allt det än var så kändes det som om något vände då och vi kunde se varandra igen istället för bara det vi inte har. Så på något sätt blev en så jobbig händelse något väldigt, väldigt bra. Vi har nu äntligen fått göra vår utredning, står i kö för ivf och hoppas innerligt att vi får vårt barn till slut. Men även om det inte händer så har vi i alla fall varandra. Vi är ju kära.
Tack igen för att du delade med dig av er resa och grattis till att ni lyckats vända från botten och komma tillbaka upp. <3 kram
Åh vad det skär i hjärtat på mig att läsa! Älskade ni! Jag hoppas att ni får ert önskade barn och <3 Och är så glad att ni hittat tillbaka. Hoppas även din man mår bättre!
Tack snälla du! <3
Bra kämpat av er!! Jag har själv nått botten i min relation och är sakta på väg uppåt igen. Vi hade flera år av riktigt tuffa tider där bl.a min man var deprimerad under min andra graviditet och under lillebrors första månader. I två omgångar tog vi hjälp av familjerådgivning och andra gången tyckte vi båda att vi äntligen kände att en nystart fanns inom räckhåll. Jag tycker fortfarande att sex är svårt att hitta ork till och vi båda har gnälliga dagar osv men på det stora hela finns en framtidstro och en känsla av att vi är in this together. Barnen är små men blir ju äldre (hjälp) och helt andra utmaningar kommer framöver men precis som du säger så är det så otroligt avgörande att vi är två som är inställda på att försöka till varje pris att hålla ihop även genom kommande prövningar. Tack för ditt ärliga inlägg. ♡
Heja heja er!! <3 Det är ett sånt hårt jobb! Så glad att ni tog hjälp!!
Nu skriver jag av feghet en anonym kommentar, jag antar att du vet vem jag är ändå 🙂
Hur som helst, vi har haft samma resa- efter vårt andra barn hamnade vi på botten! Bråk och tystnad var det enda som fanns kändes det som och så några få ljusglimtar…. Vi hade också bestämt oss för att kämpa och lovat varandra att inte gå isär innan vårt barn fyllt 2år… Vi älskade varandra men avskydde typ allt som den andre gjorde och det blev en ond cirkel av elaka ord och handlingar (nu menar jag inte att vi slog varandra) där ingen var glad för den andres skull, ingen unnade den andre ngt och jag fick för mig att livet skulle vara milimeterrättvist….
Men vi fick ta hjälp utifrån, vi hamnade i ett läge där vi inte kunde prata utan att bråka….eller jag bråkade och grät och han var knäpptyst. Vi gick i terapi väldigt intensivt i två månader, fick prata ut (otroligt hur ”bra” man pratar med varandra bara genom att en tredje person finns i rummet) och fick hjälp med hur vi ska prata med varandra hemma!
Nu är det 5år sedan och vi har ett till barn och efter terapin har vi (såklart) bråkat om saker men inte alls på samma sätt och vi försöker fortfarande ta söndagkvällar till att ”prata ihop oss om veckan som varit o veckan som kommer” vilket var ett av råden vi fick!
Jag rekommenderar verkligen alla som behöver att söka hjälp, för om kärleken finns innerst inne så går det att rädd förhållandet! Vänd er till kyrkan (det gjorde vi trots att ingen av oss är religiösa så fick vi otroligt bra hjälp som inte alls var ”kyrklig”), kommunen, BVC eller gå privat!
HEJA ER SOM TOG HJÄLP!!! hurra hurra! Mer terapi åt folket! <3 Tack för att du delar med dig och BRA KÄMPAT!
Tack för att du delar med dig!
<3
Vad fint att du delar med dig och får andra att inte känna sig ensamma. Vi har aldrig riktigt haft det så ”illa”. Med ettan så flöt allt på hur bra som helst. Tvåan blev som en chock. Hon var motsatsen till sin syster. Hon sover inte och är extremt mammig. Jag spyr!!! Min sambo gör allt han kan i sin makt för att hjälpa men ibland brister det för mig och han får skulden för precis allting. I somras hade vi en het diskussion om närkontakt och sex. Ungefär det sista i hela världen jag känner för. Jag har en unge på höften dygnets vakna timmar och när man SKA sova så är jag uppe 75 gånger. Iallafall, jag tänkte: Jaja, men om sex är så viktigt för honom så får han väl det… HAHAHAHA! Några veckor pulsade jag trots skydd och nu är trean på väg. Jag kan fnissa fortfarande. Ett ligg på ages, dessutom skyddad och jag blir givetvis på smällen. Jag ser det som ett tecken, meningen med allt. Måtte lillebror iallafall sova om nätterna, annars blir jag galen..
Jag är glad att ni klarade det. När det är jobbigt så ställer jag mig frågan: är det situationen eller min partner det är fel på? Situationen KOMMER att förändras, flera gånger. Men är det partnern, eller förhållandet i sig, så är det ett annat, lite svårare bekymmer.
All kärlek till småbarnspäron. Kämpa!
Åh en liten 3:a!! <3 All kärlek och pepp till er!
Ni är inte ensamma! Första fem månaderna med bebisen avskydde jag min man. Alltså borderline hatade ibland. Jag kände att jag fick ta ALLT och att han bara gick runt och var arg och tyckte synd om sig själv. Usch, tycker fortfarande inte om den han var under den perioden. Men att få sitt första barn, och sedan att det barnet får kolik (i FEM månader, ”tremånaderskolik my ass) var tuuuuungt! Men vi har alltid haft stort fokus på lojalitet och ihärdighet – och perioden passerade. Nu är vi häppy häppy och ska sova utan barn för första gången om två veckor! Hej sjutton flaskor vin, vänner och sovmorgon!
ÅH! <3 HEJA ER!!
Vilket inlägg! Du skriver så jäkla bra och jag har svårt att få ner i ord mina tankar i huvudet som väcks när jag läser detta. Det ÄR tufft med småbarn. Jag är nåt år före dig vad gäller barnens ålder och som familj går vi igenom ups and downs hela tiden. En del jobbiga saker har hänt som ändå stärkt vår kärlek. Tack för att du delar med dig av hur det faktiskt kan vara, och jag tror att det du skriver är bra och skönt för många att läsa. Tummen upp och kärlek till dig <3
Tack för dina ord <3
Stor bild på ett hjärta. Tack för dina ord, kännts så ensamt många gånger. aldrig att jag kunnat föreställa mig hur ett litet mirakel så totalt skulle vända upp och ner på våra liv. Är förvånad att vi tog oss genom stormen, så mycket kvar att arbeta på men glad att vi hittat en väg vi också.
Heja er <3