När jag flyttade till Nashville, för nästan 3.5 år sedan, så kände jag inte en kotte här.
Det var så läskigt!
August var några månader gammal, jag var trött, full av hormoner & flyttade till en delstat jag inte visste något om.
Vi hade varit i Nashville över 3 dagar för att leta hus i slutet på januari.
Jag var höggravid, det var regnigt & disigt.
Vi skrev kontrakt på vårt nuvarande hus efter 24 timmars letande för jag hade panik över att kunna flytta till något som faktiskt var VÅRT. (Kan ha varit den snabbaste husförsäljningen någonsin för vår mäklare, haha)
Som en trygghet i det läskiga.
Nä vi väl flyttat hit, bestämde jag mig för att komma ut så mycket som möjligt.
Jag åkte till bibliotekets sagostunder (med en 3 månaders bebis!! haha), försökte mig på någon barnvagnsträning i grupp, som var världens flopp, blev medlem i facebookgrupper, mötte upp med okända människor för en fika & kämpade hela tiden för att skapa en dräglig situation som hemma-mamma med nyföding.
Allt jag ville var att umgås, hänga, prata, ventilera.
Jag var så himla vilsen. Så trött. Så ledsen. Så förvirrad.
Det visade sig dock vara väldigt svårt att skaffa nära vänner.
Vännerna kom, man bjöd på sig själv, man kämpade på, sen rann det ut i sanden med somliga, några blev ytligt bekanta & några började man närma sig lite mer.
Sedan började de nära vännerna jag gjort mig, att flytta.
4 av mina bästa bästa bästa mammavänner, flyttade inom ett år.
Det gjorde SÅ ONT. Jag blev så hemskt ledsen.
Sedan blev jag gravid med Astrid, jag hade världens jobbigaste graviditet, det hände jobbiga saker i privatlivet & somliga fanns där redo att hjälpa, stötta, trösta & prata.
Många hörde inte av sig alls.
Efter Astrid föddes började jag fundera på detta lite mer.
Att jag försökt så innerligt att hitta vänner, men att det faktiskt kanske inte var värt allt slit?
Jag är SÅ GLAD i dom nära vännerna jag har nu. Det är ett perfekt litet gäng med NÄRA vänner som jag vet finns där, som lyssnar, som minns det vi pratat om, som smsar roliga saker om kvällarna, som ber om hjälp.
Jag älskar dom så innerligt.
Och nu känner jag att det är dags att börja ”göra slut” med de vänskaper som bara släpar.
De som aldrig fanns där, de som alltid ber om tjänster men som aldrig erbjuder en hand.
Jag kanske låter hemskt hård, men med full rulle i familjelivet & jobb, så har jag inte tid att ha de där halvdana relationerna.
Helt ärligt tror jag det är ömsesidigt från båda parters sida & kanske jag gör den andra personen en tjänst?
Med handen på hjärtat så har vi ju inget gemensamt förutom barnen. Och att vara en ”back up” när alla andra är upptagna, känns inte vettigt alls.
Jag tänker inte vara elak i mitt ”göra slut”. Jag tänker inte göra mig ovän! Jag tycker absolut inte illa om de här människorna.
Men jag tänker sluta föreslå en lekdejt en gång var 10:e månad för jag är uttråkad & jag tänker aldrig mer sitta på en snabbmatsrestaurang med ett gäng okända mammor, för att hoppas på ett guldkorn.
Alltså du är såååå bra… Känner ej dej ( bara genom bloggen)men du är vettig och har så bra tankar och åsikter.. Hade gärna varit din VÄN om jag bodde där:)) du gör helt rätt. Har själv varit i den situationen att vänskapen bara hålls vid liv för att JAG ser till att vi ses , men får inte tillbaka inbjudningar el förfrågningar .. Och ser att andra väljs före som sällskap.. . Nu har jag 3 goda vänner och ngr bekanta och har en bra relation. Önskar att jag hade en” bästis” ( som i mellan och högstadiet ;)) ha ha… Men nu 40 år gammal så är jag glad åt det fina vänner jag har. Har rensat o ” gjort slut” och det är såååå skönt och en lättnad infinner sig. Kram fina du<3
Men vad underbart du är! Vi kan vara vänner! 😀
Jag tror att man alltid kan hitta en riktigt sann god vän, men kanske man inte behöver leta så hysteriskt som jag gjorde, haha 😉
Må gott fina du & ta hand om dig! Och tack för dina fina ord!
Riktiga vänner växer inte på träd. Jag är nog ingen som bjuder sådär värst på mig själv men mer och mer. Jag har efter många besvikelser nöjt mig med att ha ett gäng ytliga, glada vänner som man kan hitta på roligheter med utan att skrapa alltför mkt på ytan. För det där riktigt nära har jag min man och min syrra. Och det känns jäkligt bra att ha släppt hetsen att leta efter en bff :-S
Intressant att läsa hur det var för dig och roligt att du faktiskt hittade dina guldkorn.
KRAM på dig <3 Skönt att du hittat din väg & vad som känns bra för dig!
Att göra slut med vänner är svårt men som du säger ibland nödvändigt om det inte ställer upp och investerar, finns ett bra saying om att vänskap är som life savings, både kräver insättningar för att existera.
Men ditt exempel om att du funderar över att inte längre föreslå play date var tionde månad, att ha varandra som back-up gör mig konfunderad. Inte för att vara sådan men det kan inte vara så att de redan sagt ipp sin vänskap med dig? Därav att du hör av dig var tionde månad och inte de? Eller kan det inte vara så att det är ok med bekanta som man träffar sällan men kanske ej kallar för vänner? Bara funderar över definitionerna här (och därmed förväntningarna på relationerna). Jag själv föredrar få, nära vänner som blandas ut med bekanta som man träffar ibland. Som sagt stor familj, 60h veckor etc ger begränsad tid!
haha såklart du ”får vara sådan”. Läste precis inlägget igen & ser ju hur dumt det kan uppfattas. Som att jag är den som ba hör av mig var 10:e månad när de andra varit knäpptysta 😉 Men så är det ju inte riktigt. Dom hör av sig emellanåt & jag har ofta ”inte lust” liksom så tackar nej. Sen kommer en vecka när jag är sååååå uttråkad att jag hör av mig tillbaka iallafall för att ha något att göra. Och det är inte givande alls. Det är inget kul att prata om, barnen tycker det är lite sisådär och aahh.. det är bara för att döda tid. Jag tycker absolut man ska ha vänner som man inte ser hela himla tiden & som man kan ha distans med, absolut! Så är det ju för mig med alla mina sverigevänner! Men dom älskar jag ju! Vi har skitkul ihop, vi ställer upp för varandra & finns där. Vi öppnar upp oss för varandra & liksom funkar ihop. Dessa jag pratar om nu är ju sådana personer man faktiskt egentligen inte funkar ihop med vidare bra. Förstår du hur jag menar? OJ vad långt det blev! Och säkert superrörigt. Orkar inte läsa igenom ;D KRAM på dig!
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har också kämpat och vänt ut och in på mig själv då jag ville vara alla till lags, ville vara omtyckt, ha många vänner. Var länge den som bjöd in, fixade, gav osv men har vid flera tillfällen blivit grymt sviken och slutade efter det engagera mig. Orkade inte då det i stort sett alltid var jag/vi som fixade och bjöd in och när vi inte gjorde det så rann en del vänskaper mer el mindre ut i sanden då de inte bjöd in, fixade osv. Har idag några jag verkligen ser som nära och fina vänner och har insett att jag hellre har några som jag vet tycker om mig för den jag är och som jag kan lita på, där vi finns för varandra och har en ömsesidig relation, inte en ensidig vänskap.
Ber om ursäkt för att jag varit så oerhört dålig på att kommentera under sommaren. Ska bli bättre på det nu när vardagen kommer tillbaka.
Stor kram till dig
PRECIS så är det för mig med! Så trött på det! Och du behöver inte be om ursäkt fina du! Du har fullt upp med dit. Så glad att du kommenterar nu!! 🙂 KRAM!
Hear hear! You go girl! Du verkar vara en jättehärlig tjej och en jättefin vän. It’s their loss! ❤️
<3 <3 <3
Så jag känner igen mig i det här. vi flyttade från Sthlm till Söderköping när jag va höggravid. Jag gjorde precis som du gick med i olika grupper (då familjeliv) för att försöka få kontakt med någon. Jag träffade till slut en och vi bestämde oss för att ta en promenad med barnen. Åhhh herregud, människan jag träffade var 16 och jag 28 (hade inte anat den åldern eftersom hon hade barn). Vi hördes aldrig efter promenaden och jag bestämde mig rätt sbannt för att sluta leta efter vänner!
Så jobbigt när man gett så mycket av sig själv & sin tid om & om igen och så är det bara ”förgäves”! Tillslut hittar man ju rätt såklart, men det är ett sånt himla slit att aktivt söka. Lite som att konstant dejta ju! haha