Mammaliv i Nashville

Ibland får jag frågan “Varför försvarar du dig när du får elaka kommentarer?”
Eller pikar som “Vill du att vi alltid ska dansa efter din pipa?”
Och dessa – “Ta inte åt dig!!” / “Du måste bli bättre på att ta kritik!”

Här kommer en enkel utredning (well. nu i slutändan så ser jag att det blev ganska långt. Och lite rörigt.. Oops!) på varför de flesta bloggare skriver ett “svar på tal”, lägger upp förklaringar ang. somliga inlägg & varför man blir uppriktigt ledsen/sårad av elaka kommentarer.

Att blogga är definitivt frivilligt & om man väljer att kämpa sig upp till en högre nivå, så förstår jag absolut att man inte alltid kan få medhåll, att diskussioner kan blossa upp, för vi alla har olika åsikter. Och fint är ju det!
Det är dock stor skillnad på konstruktiv kritik, gliringar & elaka ord. Väldigt stor skillnad.
Många av oss kämpar, i ”vanliga livet”, att lära oss ta konstruktiv kritik från partnern, ens föräldrar, vänner & sin arbetsledare.
Att tex. sitta på ett lönesamtal med en utredning där det delas ut ris & ros angående ens arbetsinsats- är inte många människors favoritstund på året. Det känns jobbigt i magen innan & det kan kännas ännu värre efter om man fått klara direktiv om något man gör mindre bra & bör ändra, även 97% av övriga samtalet gick toppen. Man har fått kritik & det känns lite olustigt. Det tar ett tag att smälta. Man kanske blir lite upprörd, eller rent ut sagt arg. Går i försvar för sig själv & ältar med vänner & familj. Man får pepp, lite råd, snälla ord & hjälp att smälta informationen man just fått. Tillslut känns det bättre då hjärnan fått arbeta med kritiken, allt känns enklare, man börjar se klart & så småningom reser man sig igen.

Tänk er att den situationen är varje dag för oss bloggare.
Vi delar med oss av våra liv, vi jobbar på för att producera, ger er en liten tårtbit av det härliga, det ärliga, det jobbiga. Vi ger & vi ger, för vi älskar att skriva. Vi älskar er som läser.
Men så springer vi in i ett par mindre härliga ord. Vi får kritik. Vi blir dömda.
Och då sköljer den där känslan över en. Magontet kommer. Man känner sig illa till mods. Försöker förstå hur man kunde missuppfattas, vill förklara sig, vill inte vara ovän, vill räta ut det som hänt & arbeta sig igenom den jobbiga känslan.

Det är också lite som om jag precis hade klippt mig & är supernöjd.
Jag går på stan, springer in i en ytligt bekant som ba “FY FAN vad du ser ut i håret, det var den jävligaste hårklippningen någonsin”.
För det första – Jag tror inte någon någonsin skulle göra så IRL.
För det andra – Det skulle INTE kännas kul alls OM någon sa så, eller hur?
Och för det tredje – Vi bloggare får LÄSA sånt. Och gissa om det känns härligt eller inte?

Det är inte kul när andra dömer eller har åsikter som inte är snälla.

Förstår ni vart jag vill komma?

När jag klurat & lurat på ett blogginlägg i flera dagar, kanske en vecka & äntligen fått ur mig alla känslor, jobbat för att få inlägget på plats, så är mitt hjärta i det inlägget när jag har tryckt “publicera”.
Det är en liten tårtbit av Jenny som ni får ta del av.
Och jag bjuder på det! Det är ju hela meningen. Att ni får ta del av mig, mina åsikter & mitt liv & det finns ett kommentarsfält som är väldigt gärna får fyllas med kommentarer.
Och 95% av alla kommentarer är otroligt snälla. Hjälpsamma, gulliga, omtänksamma & fina.
MEN!
Så kommer den där gliringen. Eller kanske rent ut sagt jävliga orden.
Det är en person som känner att hen har rätten, att vräka ur sig skit eller att säga sitt på ett mindre trevligt sätt.
Kanske säga att ens inlägg är det mest idiotiska som publicerats. Att ens näsa är ful.

Och efter ett sånt påhopp, kommer samma jobbiga känsla, som kommer runt lönesamtalet med chefen & det är svårt att bara skjuta det från sig & gå vidare.
Ofta vill man förklara eller försvara sin handling, precis som man gör i verkliga livet.

Till den där personen som sa ”fy fan vad du ser ut i håret”, kanske man ryter tillbaka “Fan vad elakt, jag tycker det är jättefint”. Men sen gör det fortfarande lite ont i magen, man blir lite osäker, ventilerar med vänner & partner. Det måste liksom ut ur kroppen. Den där dåliga känslan.

Och det är precis det jag & så många andra bloggar känner när vi skriver “svar på tal” eller förklarar ett inlägg.
Vi känner den där naggande känslan, vi måste rensa luften för annars är det svårt att gå vidare. Vi har precis blivit kritiserade & det är jobbigt. Det tynger oss.

Det ligger så mycket mer känsla & hjärta bakom en blogg & varje inlägg än vad många tror.
För många av oss är det ett leverne. Vi lever & andas den här underliga blogginternetvärlden. Och en elak kommentar träffar rakt in i hjärtat. Det sårar & vi måste få bearbeta, förklara oss & försvara oss för att det ska kännas bättre.

Förstår ni nu?