Näe nu kan jag inte dölja surmajan längre.
Jag har undvikit att skriva ingående om våra dagar & allt som händer, för jag har känt mig så låg. Och så himla sur. Och TRÖTT.
Svaret på denna tråkiga kombon är första PMSen på.. 1 år & 8 månader!? & även astråkiga utgifter med huset.
Hatar för tillfället att bo i hus. Funderar på att flytta till hyresrätt. Men det kommer vi ju inte göra..
Alltså. Det är massor med kul saker som händer i livet & allt är egentligen BRA. Vi är friska, vi har varann & allt det där.
Men just nu känns ändå allt helt jävla hopplöst. Mest troligt hormonerna som gör sitt, så jag inte kan se på saker ur rätt synvinkel, utan sitter istället & storgrinar i sängen samtidigt som jag äter massor med choklad.
Så jobbigt att känna såhär, men det går över, det vet jag.
Tur jag har denna killen i mitt liv. På något vis lugnar han mig alltid. Får mig att må så mycket bättre <3
Alltså PMS, vilket helvete det är. Min blev mycket värre efter att jag fick mitt första barn. Från att ha varat ett par dagar är den nu en hel vecka lång, och då är verkligen allt nattsvart. Det är väl PMDS. Det värsta är att det är så förlöjligat att skylla på mens/pms. Det tas inte på allvar trots att så många kvinnor drabbas av semidepressioner VARJE månad… Fy fan. Men det finns ju ett läkemedel som heter Premalex som man kan använda… ett tips om det känns ohanterligt.
MYCKET värre efter barnen, fy fan alltså! Måste kolla upp medicin! KRAM!! <3
Pms är fruktansvärt! Jag tror dessutom jag har pmds, den värre varianten. Jag blir galen, skriker på alla och kastar saker runt mig. Allt är svart och hemskt. Det värsta är hur det går ut över barnen. Jag skriker på dem, särskilt 3-åringen som är så jävla trotsig och inte lyssnar alls… Men der ger mig sån ångest och jag mår så dåligt av det. Stackars barn som fick ett pms-monster till mamma:( Jag medicinerar och ska bli utredd men tänk om det inte finns nåt botemedel?!
Skriv gärna mer om pms, det är ett stort och dolt problem! Och håll ut, det går snart över! Kram
Stackars dig!! <3 KRAM!
Jag har för längesen släppt den där tanken om ”att jag har så mkt att vara tacksam och glad för”….missförstå mig inte för jag är glad att jag har tre friska barn, ett hus, en man osv men jag vägrar fasen ha dåligt samvete för att jag tycker livet är kasst ibland….
Skönt!
Vet precis hur det känns, hoppas det känns bättre snart <3 Man får ju lov att ha en svacka ibland även om man "borde" känna sig glad för att allt egentligen är bra. Det är ju inte direkt så att man känner sig nere för att det är kul.
<3